Om nyårslöften

Så var julen slut denna gång.
Men än har vi ju nyåret att se framemot, eller hur?
Med det nya året på intågande dras mina tankar till nyårslöften.
Det moderna nyårslötena och deras tradition kommer faktist från USA, där är en teori att det var Benjamin Frankling som startade denna tradition för att “formulera goda föresatser inför det nya året.”
Brukar ni ge nyårslöften? Brukar ni hålla dem?
Inför detta år hade jag endast ett nyårslöfte, att må bättre.
2015 var ett jobbigt år och jag ville bara radera allt det negativa och få in lite positivitet.
Man kan väll säga att jag lyckats till 70%.  Jag mår bättre men lite mera jobb behövs 🙂
Dessutom har jag hittat nya fina vänner i skolan som gör att mitt löfte inför det kommande året kommer vara enklare.
Jag ska bara vara mig själv.
Jag har alltid haft lite svårt att passa in, det här har lett till att det varit enklare att anpassa min personlighet till omgivningen. Inte en så logiskt och smart lösning kanske, men det har alltid varit den enklare.
Men nu får det vara slut på det.
Första steget för mig är att få utsidan att matcha insidan.
Jag har ju, som bekant, en stor förkärlek för allting gammalt och vintage. När det kommer till kläder skulle jag helst gå klädd i något från 1940-1960-talet. Jag känner mig inte alltid bekväm i de kläder som är på modet nu.
Därför ska jag, åtminstone försöka, att klä mig på det sättet jag vill.
Det hela är lite skrämmande, jag gillar inte att sticka ut, och  iklädd en outfit från 1950 sticker man ut vare sig man vill eller inte. Men det ska inte få styra mig i år. I år ska jag börja min “resa” mot en  garderob i retrostil.
(Jag är så fruktansvärt taggad, så om du vet om något klädesplagg eller mönster från 1940-1960 som ligger och samlar damm, hör av dig! 😀 )
Det kan ju tyckas att det är lite mystiskt att man måste “tvinga sig” till att vara sig själv.
Men, iallafall jag, tycker att det är lite en sådan inställning i vår omgivning. “Tro inte att du är något”.
Man ska smälta in i mängden. Annars är man udda, och konstig.
Men i slutändan gör det ju inte mig glad.
Och jag gillar ju faktist mig.
Jag bjussar på min kampsång för 2017.
Hoppas ni får en bra vecka!
-I
—————————————————————————————————-
Christmas is unfortunately ending, but we still have new years to look forward to.
Whit the new years around the corner it brings me to think about new years resolutions.
The tradition whit, the modern, new years resolutions stem from the U.S. There are some people that say it was Benjamin Franklin whom started this tradition.
Do you make new years resolutions? Do you keep them?
 
For the year 2016 I only had one new years resolution.
To feel better.
2015 was a tuff year and I wanted to get rid of the negativ stuff and bring in some more positivity.
I would say i managed to 70% whit that resolution. Im feeling a lot better but I still have some work to do. 🙂
As a cherry on top, I’ve found new amazing friends in school that is going to make keeping my resolution for 2017 much easier.
I’m just going to be me.
 
I’ve always found it hard to fit in, and as a result, I’ve found it easier to adapt my personality to fit in better whit my surroundings. It’s not a very logical or smart solution but it has been the easy way out.
But enough is enough.
The first step for me is to let the outside match the inside.
I have, as you know, a huge love for everything old and vintage. When it comes to clothing, I would prefer wearing something from 1940’s-1960’s. I just don’t feel comfortable wearing the clothes that are in fashion right now.
That is why, I’m going to at least try, to dress the way I want.
I find it a bit scary, I don’t like to stand out in a crowd. When wearing a outfit from the 1950’s you kinda do whether you like it or not. But I’m not going to let that stop me this year.
This year I’m begin my journey towards a retro closet.
(Im oh so very excited, so if you know of any clothes from 1940-1960’s that are just collecting dust, let me know! 😀 )
I guess one could find it odd that I need to “force” myself to just be me. But I feel like it’s just a general attitude, at least in my home town, that you’re just supposed to be´lend in whit everyone else.
“Don’t think you’re something special”. If you’re not like others you’re weird and odd.
But in the end that does not make me happy does it?
I kinda like me 🙂
I hope you have a great week!
-I
Advertisements

Matkoma tider

I dessa tider av matkoman, vill man kanske helst slänga sig i soffan eller på sängen och pösa framför en serie eller film.

Jag har alltid haft lite svårt att sitta still under en hel film, därför tänkte dela med mig av mina favoritserier.

Jag har alltid varit intresserad av historia, det här har lett till att nästan alla mina serier utspelar sig i gången tid.

1. Call the midwife


Serien är baserad på Jennifer Worths memoarer och utspelar sig i östra London på 1950-talet.
I serien får man följa med den ny utexaminerade barnmorskan Jenny Lee och nunnornas arbete på Nonnatus House.

2. The Crown


The Crown handlar om Drottning Elisabeth II och hennes första tid som drottning. Som bäst finns det bara en säsong men en andra säsong är redan planerad.
Serien är en Netflix original serie.

3. The Bletchley circle

The Bletchley circle är en mini serie i 7 delar.  Serien utspelar sig på 1952 och handlar om fyra kvinnor som under andra världskriget arbetade tillsammans med kryptoanalys vid Bletchley park. I serien försöker kvinnorna lösa mord när polisen inte lyckas se mördarens mönster.

4. Bones



Min absoluta favorit serie, jag har nog sett alla avsnitt åtminstone 5 gånger.
Serien handlar om Dr. Temperance (Bones) Brennan och hennes partner Special Agent Seeley Booth.
Tillsammans med en Dr Brennans team på Jeffersonian Institut, löser de svåra och ibland mystiska mord.

Jag har under mitt jullov plöjt igenom både the Blatchley Circle , samt  kollat X-antal avsnitt av Bones.

Det är väll det som är planen för resten av kvällen också 😉

Ha en bra Måndag!

-I

————————————————————————————————

T’is the season of food comas. Therefore I decided to share my favourite series whit you 🙂

I don’t have the necessary patience to watch a movie.

Yes. I’m kinda a junky for crime solving series, and as you can tell, I prefer historical series.

Have a nice monday!

-I

Om att tro och att tvivla. Om pojken med det lockiga håret

 

Här har det varit tyst ett par dagar. Jag har städat, slagit in julklappar och gjort skoluppgifter.
Allt är klart för julen men jag vill inte fira jul i år.
Jag brukar inte dela med mig så mycket av mina innersta och privata tankar, men jag känner att jag behöver få goda råd.
Jag älskar julen. Att få umgås med alla nära och kära. Äta gott och ge de man tycker mest om gåvor.
Men förra veckan såg jag en video på Facebook.
Det är inte den första videon jag sett, och säkert inte heller den sista, men den har etsat sig fast och vägrar släppa taget.
Videon är från ett sjukhus, eller ett temporärt sådant, i Aleppo Syrien.
Aleppo kallas för “Staden där bar slutat gråta”.
Videon visar en liten kille med underbart lockigt hår och fina ögon. Han sitter på en brits, dammig och med skador, antagligen från en flygräd eller något annat horribelt.
Den här lilla killen kan inte vara äldre än 3 år. Men han rör inte en min. Han är skadad och dammig men inte en tår rinner längs hans kinder.
När ett barn skadar sig gråter det.
Den lilla pojken med det lockiga håret grät inte, med det gjorde jag.
Jag kan inte skaka bort den här lilla killen ur mitt minne.
Vad är det för hemsk värd vi lever i?
Vad är det för nån Gud som låter det här ske?
Som låter oskyldiga barn skadas och dö, på grund av vuxna människor oförstånd och maktbegär?
Jag har, enda sedan högstadiet, kämpat lite med att försöka hitta min egen tro. Jag söker ännu.
Men det är såna här saker som får mig att låsa in allt vad jag tror på i en liten låda och slänga bort nyckeln.
Jag är en människa som funderar mycket. Låter tankarna vandra iväg alldeles för långt innan jag kommit fram till en lösning. Den här gången har tankarna vandrat i dagar, och jag hittar ingen lösning.
Jag känner att jag har fått nog av att rusa runt i diverse butiker efter julklappar. Det är ju inte det julen ska handla om.
Jag vill inte fira jul i år.
Det känns inte rätt.
Jag vill krama om den lilla killen med det underbara lockiga håret.
-I
——————————————————————————————————–
It’s been quiet here on the blog for a while. I’ve cleaned, wrapped presents and done some schoolwork.
Everything is set for Christmas, but I don’t want to celebrate Christmas this year.
 
I don’t normally like to share my inner most personal thoughts, but this time I feel like I need advice. 
 
I love Christmas. I love spending time whit my family and friends. I love all the amazing food. I love giving people gifts.
But last week I stumbled upon a video on Facebook.
It’s not the first I’ve seen, and most likely not the last one, but this one is etched in my brain and it wont let go.
The video is from a hospital, or a makeshift one, in Aleppo Syria.
They call Aleppo “The city where children has stopped crying.”
 
The video shows a little boy whit wonderful curly hair and incredibly pretty eyes. He is sitting on a hospital bed, full of dust and whit injuries from a air raid or something equally as horrible.
This little boy cant be older than three years old. But he doesn’t move a muscle. He’s hurt and full of dust but there is no tears running down hes cheeks.
When a child is hurt it cries.
The little boy didn’t cry, but I did.
 
I can’t get this little boy out of my head.
What kind of twisted horrible world do we live in?
What kind of God would allow this to happen?
Lets innocent kids die and get hurt, because of adults foolishness and lust for power?
I have, ever since 7th grade tried to find my own faith. Im still looking for it.
But it is things like this that makes me put all of my believes in a box, lock it and throw away the key.
I’m a person that thinks a lot. I let my thoughts wander way to far before I find a solution to my problem. This time my thoughts have been wandering for days and I can’t find a solution.
I’ve had enough of running around in stores searching for the perfect gifts. That’s not really what Christmas is about.
I don’t want to celebrate Christmas this year.
It does not feel right.
I want to hug the little boy whit the wonderful curly hair.
-I

Fjärde advent

Kort sammanfattning av vår fjärde advent.
Vaknade och tänkte mysa till det med frukost framför en julfilm i vardagsrummet.
 Möttes av en suspekt grankvist i sovrummet.
Gick ut i vardagsrummet, skulle tända granen.
Den tänds inte.
Kollar på granen, upptäcker att den är sned.
 Undersöker belysningen.
Någon har ätit på den.
Följer spåret med julgransbollar till en sovande katt.
Vi kom nyss hem från att ha införskaffad trådlösa lampor till granen, sambon funderar på att knyta fast granen i taket. Jag är glad att den var lite tunn i barren från första början, man reagerar inte på den där fläcken Mio har käkat upp.
My sitter som bäst och försöker komma på ett sätt att komma åt julgransbollen högst upp i granen.
Mio sitter under granen och äter den.
Om man ska se det positiva i situationen har vi inte behövt kämpa med att få någon katt ur granen. Det har också hänt.
-I
—————————————————————————————————-
A short summary of our Sunday.
I woke up and was going to have  nice quiet breakfast infront of a Christmas movie.
Found a suspect part of our tree in the bedroom.
Went to put the lights on in the tree.
They did not work.
I check the tree, it’s awfully crocked.
Investigates the lights.
Someone ate them.
I follow a trail of Christmas ornaments to a sleeping at.
We just got home from buying some cordless Christmas lights, the Fiancé is thinking of tying the tree to the ceiling.  I’m thankful that the tree was a bit thin in the needles to begin whit, it makes it easier to ignore the bald spot thats left after Mio ate some.
My is trying to find out how to get to the Christmas ornament at the top of the tree.
Mio is under the tree, eating it.
The positiv in this is that we haven’t had to forcefully remove a cat from inside the tree yet.
That has happened in the past.
-I

Granen…

…står så sned och gles i stugan…
Jag och min syster C hämtade hem en gran igår Man får ju hoppas att ingen såg oss när vi, likt små Whoer i Whoville, drog upp granen i trapphuset.
Jag har väntat på att få ta in granen som ett barn väntar på jultomten. När sambon kom he skickade jag honom rätt ut på balkongen utrustad med en såg för att fixa till den.
Vi tog in den och klippte bort nätet runt den.
(Det är här den här gemytliga historien får ett typiskt slut för vårt hushåll)
Ni vet hur julgranar i filmer alltid faller ur nätet helt perfekt, hur alla grenar på granen är symmetriska och underbart gröna.
Så ser INTE vår gran ut. Den är sned, lider av barrtunnhet och skolios.
Men hörrni, om man står precis 1,5 meter ifrån den och undviker att se den från vänster sida, kunde den faktist höra hemma i en magisk julfilm…
-I
——————————————————————————————————-
Me and my sister C went out to get a Christmas tree last night. One can hope no one saw us when we, like Whos in Whoville dragged the tree up the stair to our apartment.
I’ve waited to bring the tree in like a kid waits for Santa. When the Fiancé got how,I sent him out on the balcony, armed whit a saw, to do the final adjustments.
We finally took it inside and cut away the net around it.
(This is where this jolly Christmas story has the typical ending for our family)
 
You know how in the movies, when the tree is taken out of the net, every single branch is symmetrical and it is that perfect shade of green?
That is NOT how our tree looks.
It’s crooked, suffers from needle thinness and scoliosis.
But hey, as long as you are standing exactly 1,5 meters from the tree and avoid looking at it from the left side it might pass ass one of those perfect trees…
-I

Finlands First Dog

Mitt Facebook flöde svämmar över med arga människor som skriker på varandra genom kommentators fälten ( i caps lock kan tilläggas). Alla är arga över att i framtiden inte ha rätt till vård på eget modersmål. 
 
Jag tycker också det är rent utav förjävlit.
MEN
Jag vill fokusera på det positiva.
Det är fredag, jag har jullov, det är en vecka till julafton och Finlands “first dog” charmar sönder internet.
bilden är lånad från Google
Jamenar. HUR kan man förbli upprörd efter att ha sett detta leende?
Lennu for president!
Ha en bra fredag!
-I
———————————————————————————————————-
 
My Facebook feed is flooding whit angry people,grown people yelling at each other through the comment section ( in caps lock if I may add). Everyone is shocked at the way the Finnish government has chosen to deprive them of the right to get healthcare in their own language.
I’m whit them, it sucks.
 
BUT
I want to focus on the positives.
It’s Friday, Christmas brake has started, its a week until christmas and Finlands first dog has enchanted the internet.
I mean, HOW ON EARTH could you be upset after seeing this smile?
Lennu for president.
Have a nice Friday!
-I

Att rehabilitera en Grinch

Jag är en stor julfantast. Jag bad sambon beskriva min kärlek för ett ord. Han valde, klokt nog, passionerad istället för galen.
Om jag bara hade sambons tillåtelse skulle jag börja julpynta i Oktober. Tyvärr är det så att sambon inte riktigt delar min passion. Enda sedan vi spenderade vår första jul tillsammans har jag påpekat att han minsann kunde skärpa till sig lite. ( Jag ber er uppmärksamma att jag sagt detta så kärleksfullt jag bara kunnat 😉 )
För två år sedan tvingade jag på honom renhorn. Men efter den gången har, det jag väljer att kalla, Grinch rehabiliteringen gått lite trögt.
Enda tills igår.
Jag vill även tillägga att han, för tre minuter sen, kom invalsande i köket iklädd den sagda juliga kortärmad utan någon som helst tvång.
Mission accomplished 
– I
———————————————————————————————————–
I’m a huge Christmas lover. I asked my fiancé to describe my love of Christmas in one world. He chose, wisely enough, to use the word passionate instead of crazy.
If I had my way I’d start decorating in October. Unfortunately we don’t share this passion for Christmas. Ever since we spent our first Christmas together I’ve told him , very lovingly, that he needs to get his act together 😉
Two years ago, I more or less forced him to wear some reindeer antlers. Since then the “Grinch rehabilitation” has been quite slow. I had almost given up.
Then this happened.
I also want to add that he, three minutes ago, came walking into the kitchen wearing said Christmas sweater whit out me even hinting about it.
Mission accomplished
-I

En pensionär förklädd till 20-åring

Jag förstår att ni undrar hur det gick med mina klädbekymmer.

Tackar som frågar, det löste sig och gårkvällens fest är avklarad.

Måste erkänna att jag kände mig lite som ett får i ulvakläder när jag vacklade ut i mina lårhöga stövlar, jag kan tänka mig att det var som att se Bambi på hal is. Tur att jag kom ihåg att packa ner mina stickade tossor, för utan dem skulle det inte ha gått 😉

Vi har spenderat 3:e advent med lite mera pepparkaksbak, julkorts pyssel och tomte gröt. Resten av kvällen kommer jag parkera mig i soffhörnet med min trogna konfekt ask.

 

 

-I

————————————————————————————————-

I understand everyone is wondering if I found something to wear for the party.
Thank you for asking, as a matter of fact it sorted it self out quite nicely.

I have to admit I felt a bit like a sheep dressed as a wolf when I wobbled out in my thigh high boots, I think it looked something like Bambi taking his first steps. Thankfully I remembered my knitted socks, whit out them my night would have ended in catastrophe 😉

We’ve spent this Sunday whit some more gingerbread baking and Christmas card making. The rest of the evening I’m parking my butt in the sofa whit my trusty companions, Christmas confectionery.

-I

 

Varelsen i provrummet

Jag har panik sökt en outfit till lördagens festligheter två kvällar i rad nu. Jag kom tyvärr hem med 20 cm för lite tyg så kjolen jag tänkt använda är en sorglig berättelse.

Om det är något jag verkligen hatar så är det att prova kläder.

Det är svettigt, håret står på ända och aldrig, ALDRIG har man på sig rätt underkläder för att få plagget i fråga att se bra ut.
Man kånkar en hel hög med kläder till provrummet och försöker behålla en positiv inställning.
Försöker att inte få panik när man fastnar med händerna ovanför huvudet i, vad butikspersonalen kallar en topp. Bökar sig ur den och försöker samtidigt att inte svimma på grund av syrebristen i det tighta tyget.
Någonstans där tappade jag hoppet.

Så där står man, tittar i spegeln och ser den där ledsamma varelsen som står med elektriskt hår och försöker kämpa sig ur den 35:e klänningen.

Är det acceptabelt att gå på 40-års fest iklädd fluffiga byxor, en ful jultröja samt tofflor?

Trevlig helg på er!


 

I have tried to find a outfit for the festivities on saturday, in slight panik, two nights in a row now. I unfortunately bought to 20 cm too little of fabric for the skirt I was going to buy, an that skirt is just a sad memory now.

I hate clothes shopping.

It’s sweaty, your hair is not looking to cute and never once would you be wearing the correct underwear to make the garment look nice. You struggle to get the pile of clothes into the changeing room and try to keep an open mind.
Trying not to panik when you get stuck in, what the store lady called a top. Trying not to faint due to the lack of oxygen inside that tube of horror.

This is where I lost hope.

So you’re standing there, looking at the sad creature in the mirror with crazy hair trying to fight your way out of the 35th dress.

Is it acceptable to attend a party dressed in fluffy pants, an ugly christmas sweater and slippers?

Have a nice weekend people!

 

En Torsdag i livet

Det är mycket i skolan just nu, det känns inte riktigt som att dygnets 24 timmar räcker till.
Det är uppsatser, presentationer och sömnads arbeten om vartannat.
Missförstå mig inte, jag tycker det är så otroligt intressant, men med julen på antågande har min hjärna kopplat på “julstämning” och som bäst är det enda min hjärna har kapacitet att bearbeta julmusik och julgodis.
Jag har en fråga till er, lider ni av “duktighets syndromet”?
Det gör jag. Jag har mycket höga krav på mig själv, och har väl alltid egentligen haft, och när något inte går som jag tänkt eller jag gör ett misstag ägnar jag alldeles för mycket tid på att klanka ner på mis själv efteråt.
En del mera pålästa personer menar att detta syndrom är vanligare bland kvinnor än hos män. Stämmer det måntro? Och isåfall, varför?
Jag har aldrig varit en person som valt framgång före vänner, och åtminstone i mode branschen är det tyvärr en sån inställning man måste ha för att lyckas.
Efter att ha misslyckats i två tävlingar i skolan kan man lugnt påstå att mitt självförtroende fått sig en törn.
Senast idag kom jag på mig själv med att bittert tänka att det då aldrig delas ut någon beröm åt de människor som väljer att hjälpa andra istället för att enbart hjälpa sig själv.
När jag kom hem från skolan, efter en lite mindre trevlig mattelektion hade jag ett mail i min inkorg. Avsändaren var en av mina lärare.
“Tack för rapporten Ida, och tack för att du alltid är så hjälpsam”
Vet ni, det va just det jag behövde höra. Nu jäklar är jag redo för morgondagen.

—————————————————————————————-

I have alot of schoolwork at the moment, as a matter of fact so much that I feel like the day should have more than 24 hours. Don’t get me wrong, I find my studies to be very interesting but with Christmas approaching my brain has gone “Christmas mode” and the only thing my mind can process are Christmas music and Christmas chocolate.

I have a question for you, do you suffer from the “overachiever syndrome”?

I do, I have very high demands on myself. I’ve always had. And if something dosen’t go as planned i spend way to long beating myself up over my misstake.

Some people say this is more common amongst women. Is it really, and in that case why?

I’ve always chosen friends before success, and at least int the business industry that doesn’t really help your carrier. After “failing” in two competitions at school one could say my self confidence has taken one too many hits.

Latest today I thought to myself how unfair it is that you get no recognition if you help others before helping yourself.

When I got home, after a not so nice math class, I had an email in my inbox. It was from one of my teachers.

“Thank you for the rapport Ida, and thank you for always being so helpful.”

You know what, that was exactly what I needed to face tomorrow!