Om utbrytardrottningen Mio.

Facebook delade detta minne med mig idag:

Picture1.png

Under åren har det blivit några rymningsförsök, nu för tiden är de inte lika allvarligt eftersom trapphuset kommer emot.

Senast var när jag och sambon kom hem sent en kväll efter att ha umgåtts med våra vänner.

Så fort dörren låstes upp hördes ett swichande ljud. De gråa sträcket som susade förbi oss båda visade sig vara Storasyster Mio som kastade sig ut i trapphuset.

Det var precis som att de hade planerat sin flykt till “all the grass you can eat” buffén.

“När dörren öppnas räknar jag till tre My, sen springer vi allt vad vi orkar.”

Det är oklart om Mio glömde berätta VART de skulle springa eller om My insåg att hon inte är skapt för livet på utsidan, men det slutade iallafall med att Mio sprang ut i trapphuset…

… och My sprang in i sovrummet.

Mio blev infångad mitt i sitt försök att ta sig uppåt i trapphuset och My lade sig snabbt tillrätta bland filtarna på sängen.

Det är precis som sambon säger.

“My och du är så lika Ida. Ni är lika nervösa båda två. Minsta lilla ljud och era hjärtan slår extra slag i en timme efteråt.”

Han har så rätt.

My är liksom mitt “spirit animal”. Vore jag katt, skulle jag vara som My.

Det är nog därför vi kommer så bra överens, jag och min lilla My.

IMG_20171023_213559.jpg

 

(Ps. Ni kommer väll ihåg tävlingen? Fyra dagar kvar nu!)

Advertisements

Om microäventyr.

Jag och Sambon följer en familj som bor i Bath,Storbritannien på YouTube.

För ett par veckor sedan samarbetade familjen med  Landrover för att förespråka “micro adventures”.

Mikroäventyr går ut på att hitta äventyr i vardagen, på nära håll. Man ska inte behöva, och behöver inte, flyga 13h för att hitta ett äventyr helt enkelt 🙂

Vi, som inte alls egentligen gillar att bo i stan, tycker ju såklart att det här är en helt underbart fabulöst koncept.

Idag bestämde vi oss för att trotsa minusgraden och söka oss mot Hjulforsen i Pedersöre.

När vi väll kom fram så tycket jag, som för övrigt har lite obehag för täta skogar, att det vore en ypperlig idé att vandra de 6 kilometrarna till “Bockabron”… genom tät skog…

Inte helt genomtänkt från min sida, eftersom mina svaga nerver inte klarade av mer än halva vägen.

Addera till det faktum att jag såg en… oidentifierbar varelse sticka upp huvudet från under en bro på väg hem så har ni en ytterst bra början på en historia som Sambon kommer berätta åt alla, i evigheter.

Sambon är övertygad om att jag, på grund av mina nervösa tendenser, hallucinerade.

Jag är dock helt säker på att det var en mink eventuellt en sork på steroider.

En avlång, mörk, hårig sak stack nämligen upp huvudet vid sidan om en bro när vi nästan var framme vid bilen.

Vi fick ögonkontakt jag och varelsen, men den hann smita in under bron innan Sambon hann se den.

“Är du säker på att det int var en PYSSLING” frågade han medan han såg ut såhär:

 

Så vart vill jag komma med detta inlägg då kanske ni undrar?

Joo, jag vill uppmana er att ta er ut på ett äventyr i hemtrakterna, det finns säkert mycket mer att se än du tror. Eventuellt en sorkpyssling eller diverse vattendrag.  🙂

IMG_20171025_122206.jpg
Ha en bra vecka!

-I

 

Om #metoo.

Jag har funderat en hel del under den gångna veckan.

Jag har läst otaliga berättelser om hur vänner och bekanta blivit trakasserade.

Jag har försökt definiera när det går från “ett skämt” till trakasserier.

Jag har grubblat över om de där sakerna som fastnat på min näthinna överhuvudtaget räknas.

Jag har grubblat över om det är mitt fel att mina vänner blivit trakasserade av sina pojkvänner under en längre tid. Även om jag inte såg dem ofta borde jag väll ha märkt det?

Funderat varför det vanligaste argumentet inom denna diskussion är:

“Om en kvinna går ut i kort kjol, får hon även acceptera det faktum att hon signalerar till omvärlden  att det är okej att kolla.”


 

Det var ju den där gången…

Jag var 14 år när jag satt på en bänk i skolan. En jämnårig kille traskar förbi, stannar, vänder sig om och slår sig ner på bänken nära mig. Han sitter där ett par minuter, stirrar på mig. Sen lägger han en arm om mig medan han placerar sin andra hand högt upp på mitt lår. Jag blir så chockad att jag inte säger något. Resten av dagen skrattar han och hela hans gäng åt mig så fort de ser mig.
Jag kanske bara inte förstod skämtet?

Eller som alla de där gångerna när jag varit ute och dansat med mina kompisar, och vilt främmande män fått för sig att det är okej att gnida sig mot mig och ta mig på rumpan. Men det kanske inte är trakasserier, de var ju fulla…


 

Det är inget skämt om man känner sig obekväm.

Det är inte upp till mig att klä mig så att den där ena individen inte ska behöva känna att det är jobbigt att inte ta mig på rumpan.

Det är inte mig eller dig det är fel på. Det var inte vi som inte förstod skämtet. Nu kanske de förstår att de var deras fel.

C2jYeW3WEAAaA1S
#metoo

 

 

 

Om värdsliga problem och om att hjälpa andra.

Jag är medlem i ett par Facebook grupper för diverse närliggande städer.

När jag gick med i dem, gjorde jag det eftersom människor delade med sig av gamla bilder och minnen från sin hemstad.

För tillfället funkar dessa som “gnäll-på-allt-jag-kan” sidor.

Blir så urbotat trött på människor som liksom söker efter saker att gnälla på.

Enkelriktade gator är idioti,  suspekta gurkor i matvaruaffärer förargar och nämner man en viss parkeringsgrotta, startar man en lavin av negativitet.

Får jag fråga en sak.

Är dessa saker något som påverkar ditt liv, sådär på allvar?

Jag frågar eftersom att jag, precis som förra året den här tiden, inte för mitt liv kan förstå  hur man som vuxen människa orkar bry sig.

Hur orkar man lägga all vaken tid på att hitta något att klaga över?

Här sitter vi, i våra varma vardagsrum, och klagar på hur vidrigt det är att ett torg är asfalterat.

Jag kan inte heller förstå hur vissa av dessa medlemmar har mod nog att skriva de saker som skrivs om flyktingar.

Jag finner inga som helst ord.

Ikväll har jag kollat en serie som jag tycker alla ska se på.

Det är en av många serier med liknande tema, men eftersom att jag själv är en person som använder humor för att hantera svåra saker föll jag lite extra hårt för den här.

Serien heter Sorans Krig.

soran-ismael.jpg

Titta på den.

Sen kan du, om du ändå tycker det är nödvändigt, skriva några rader i sagda facebookgruppen om varför vi absolut inte ska börja använda den nya hundparken eller varför dagens ungdom är helt dum i huvudet.

Om du däremot tycker att du vill hjälpa någon i en annan del av världen, har jag ett förslag på hur.

Du kan du tillexempel hjälpa barn i Uganda, du kan sticka ett par sockor och skänka dem till Nada Nord eller så kan du svälja din rädsla och möta den där flyktingen vid Prisma med samma respekt som du möter folk från eget land.

Jag har en bekant, en gammal klasskompis, som i skrivande stund befinner sig i just Uganda. För att hjälpa till.

För man kan ju faktist hjälpa till, även om man inte är av samma “blod”.

Vi är ju som sagt alla människor.

Och jag är av samma åsikt som en svensk soldat som strider för att befria Kurderna:

“Det är när vi slutar tänka på andra människor som det går åt pipsvängen”

-I

 

Om en väckarklocka.

Jag har, precis som de flesta andra, inte ägt en väckarklocka på x-antal år.

Jag har använt min telefon och inte tänkt mera på det.

Förrän 02:30 igår natt.

Tänk på all strålning som liksom gottar sig i min hjärna.

Panikslaget stängde jag av min telefon helt och övervägde att i smyg stänga av Sambons, men beslöt mig för att det ju ändå var hans val om han vill bli bestrålad eller icke.

Jag tror att vi alla kommer till en tid i livet när vi måste ta ett steg bakåt, djupandas och verkligen reflektera över våra val i livet.

Det gjorde jag runt lunchtid idag, och beslöt mig för att jag minsann inte vill bli radioaktiv. 😉

Därför tvingade jag med Sambon på väckarklocksuppköp.

Det var fasen svårare än vad jag kunnat tro att hitta något så nödvändigt.

Vi är generationen som har raderat väckarklockorna från jordens yta.

Jag skäms.

Efter x-antal butiker, och sambons vilda protester mot en liten vit fyrkantig plastklocka, hittade vi varsin klocka.

väckarklocka.jpg
Denna underbara nytillverkade retro skapelse finner man i Erkkis Hall.

(Kan för övrigt gott rekommendera Fredrik Backmans bok “Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”)

Tyvärr skulle Sambon med all makt välja sin egen klocka, men man kan inte få allt här i världen.

Han har redan hunnit fundera på hur han ställer sig till ett liv utan snooze och ifrågasätter det högljudda tickandet av min klocka.

Men jag gillar inte hans köttpiroger heller, och jag tvivlar på att hans hjärnceller tycker strålning är mysigt, så vi är kvitt!

Ha en bra fortsatt vecka!

(PS! Ni glömmer väll inte tävlingen? Ekar lite tomt bland deltagare… håller på att bli ett, vad de coola ungarna kallar, awkward moment 😉 )

-I

Om en, snart, jubilerande blogg.

Kära medmänniskor. Det är måndag, det är grått men hos HildursHörna är vi på festhumör!

HildursHörna har, om en månad, existerat i ett helt år.

Hur galet?

Stanna ute så länge att man är vaken när det byter veckodag galet! Juh.

Det här måste vi ju såklart fira, eller hur?

Vi börjar med en tillbakablick bland de mest lästa inläggen under HildursHörnas första år.

 

This slideshow requires JavaScript.

10.000 läsare senare sitter jag här och kan väll enbart konstatera att det har varit ett sant nöje att få skriva av sig här i hörnan under året som gått.

Jag har ju en förkärlek för att skriva saker och ting precis som de är, inte göra livet till ett rosa glittrigt moln. För det är ju inte alltid det.

Ett bra exempel på det är ju dessa inlägg:

 

This slideshow requires JavaScript.

Så.

För att fira att ni, väldans snart, har stått ut ett år med mina flummiga skriverier har jag tänkt anordna en liten utlottning.

Eftersom jag ju älskar konsten av att organisera bokstäver, och har en förkärlek för alla typer av citat som finns på Pinterest…

 

…tänkte jag lotta ut en poster 🙂

Skåda, mitt försök till att göra en fabulös “flat lay”.

Vi får öva lite på våra “flat lay” kunskaper, jag och My.

Jag har ju full förståelse för att inte alla, märkligt nog, har en lika stor förkärlek för kattdjur som undertecknad.

Stuket på printet blir enligt HildursHörnas egna design, men citatet/texten blir ditt/din?

Förstår nu hur jag tänker?

Reglerna till detta 1-års firande, är som följer:

  1. Kommentera ditt favoritcitat under detta inlägg.
  2. Välj vilken storlek som passar bäst för din poster: 30x40cm eller 60x40cm.

Om det behagar får ni även förgylla min och Mys dag med att gilla våran Facebook sida.

Enklare än så blir det icke. Kom ihåg att skriva in ditt riktiga namn om du kommenterar på bloggen, det blir enklare att få tag i dig om du vinner således 🙂

Tävlingen avslutas 30.10, detta eftersom jag vill att vinnaren ska ha sin poster senast 30.11 🙂

May the force be forever in your favour!

-I