Om ålder

De senaste veckorna har jag haft väldigt mycket skoluppgifter och hade därför lyckats förtränga att jag fyller år nästa vecka. Blev dock påmind av min mor idag, så nu är jag fullt medveten om mitt åldrande igen. 😉

Nu fyller ju jag i och för sig bara 23, men det är något som gör att jag får lite panik. Jag vill bli äldre utan att åldras.

Det här med ålder, och åldrande, är något jag tänker ganska mycket på.  Det känns som att vårt samhälle försöker utrota åldrande. Varför?

Ålder är ju bara en siffra.

Är vi rädda för att se äldre ut eller är det döden som skrämmer oss?

I egenskap av själslig pensionär är jag väll kanske lite partisk, men är det verkligen så hemskt?

Igår spenderade jag min lediga dag i “vävstugan” med min vän A och x-antal käcka pensionärer. Och jösses så gemytligt det var. Min vävgranne Britta är en riktig solstråle, bubblar av skratt och har alltid ett skämt på lager. Hon och jag diskuterade allt från mattvävar och smarttelefoner till döden igår.

Det känns som att jag har så mycket att lära mig av den generationen. Jag försöker lära mig så mycket jag bara kan varje dag, för varesig jag vill det eller inte är de ju snart för sent att fråga de där frågorna.

Jag pratade med min morfar för någon vecka sen angående ett skolprojekt. Min morfar har jobbat som egenföretagare hela livet. När han var 14 köpte han sina första minkar, 30 stycken, och startade en egen farm. Senare körde han även lastbil vid sidan om det.

14 år.

När jag var 14 kunde jag knappt hålla två fiskar vid liv.  😉

Kan vi inte komma överens om att varje grått hårstrå och rynka bara är ett tecken på att man är visare. Att man lever och inte att man snart har levt klart ?

Länge leve åldrandet. För med ålder kommer visdom.

-I


It’s been a lot in school the last couple of week, so I had repressed the fact that it’s my birthday next week. My mother kindly reminded me at lunch today, so I’m fully aware of my ageing again 😉

I’m turning 23, but even if that’s not particularly old, I still panik somewhat when I think of it. I kind of want to get older but with out ageing

Age, and ageing, is something a think about a lot. I feel like our society is trying to erase ageing. Why?

Age is just a number.

Are we afraid of looking old, or is it death that scares us?

Speaking as a senior citizen at heart, I might be a bit partial, but is it really that bad to get older?

Yesterday was my off day. I spent it weaving alongside my friend A and a number of shipper pensioners. Oh my what a convivial day that was. My loom neighbour Britta is a sunny soul. Her laugh is so bubbly and she always cracks jokes.  We discussed everything from weaving and smartphones to death yesterday.

I feel like I have so much to learn from this generation.Im trying to learn as much as I can each day, because whether I like it or not, it’s soon too late to ask questions.

I spoke whit my grandfather about some schoolwork a couple of weeks ago. My granddad has been a entrepreneur his whole life. He bought hes first minks, a total of 30, at the age of 14 and started his farm then and there. Later on he started driving a truck on the side.

14 years.

When I was 14 I could barley keep two fish alive. 😉

Cant we just agree that every grey hair and every wrinkle is a sign of wisdom. That one is alive, not that one is almost done living.

Long live ageing. because whit age comes wisdom.

-I

f475f-garn

Advertisements

Om att träna

Träning.

Ett ord som ger mig gåshud. Tyvärr har jag, i vad jag bara kan beskriva som ett vegetativt tillstånd, lovat dyrt och heligt att jag ska börja röra på mig mera.

Gissa vem som ångrar sig nu?

snapchat-1138332984

Det hela började efter att jag kollat nån video på YouTube klockan 01:45 i fredags.

Jag pintrestade som en galning, och på lördag skred jag till verket.

Jag tänkte att “så dåligt iskick är jag ju inte” och slog på stort med ett träningspass titulerat “Shape, Lift and Firm. 30 min Brazilian butt workout”. 

Stämningen sjönk efter de första 10 minuterna kan jag meddela. Man får ju hoppas att inga grannar såg mig där jag sparkade och squattade för brinn kära livet i vardagsrummet.

Jag kämpade mig igenom de flesta av övningarna och var grymt nöjd med mig själv.          Enda tills jag vaknade på söndag.

Gode Moses.                                                                                                                                               Det positiva med den här upplevelsen var ju då kanske att jag upptäckte muskler jag inte visste jag hade.

Jag är mer en “ligga i soffan med en chokladplatta i ena handen och en Pepsi i den andra” tjej. 😉

Slutet gott allting gott, för er som är intresserade kan jag meddela att det tar ca 73 timmar att bli av med den konstiga vankande gångstilen.

I övrigt måste jag vara helt ärlig och säga att jag inte riktigt funnit den nödvändiga motivationen för att genomlida denna upplevelse igen.

Motivationen till att äta choklad infann sig dock precis som vanligt 😉

Ha en bra vecka, träna lugnt och för guds skull STRETCHA!

-I


Working out.

Two words that gives me goosebumps. I did however, in what can only have been a coma like condition, promise to start working out more.

Guess who’s regretting that decision now?

‘Twas a late Friday night. (around 01:45 am so waaay past my bedtime)  and I stumbled upon this very motivational video on YouTube.

After that I was pinteresting different workouts like a crazy person, and on Saturday I decided to get to work.

“Oh, psht, I’m not THAT out of shape”  I said as  I decided to do a workout named “Shape, Liftand Firm. 30 min Brazilian butt workout”. 

My motivation declined significantly after the first 10 minutes. One can hope non of the neighbours saw me whilst I was kicking and squatting as if my life depended on it.

I fought my way trough most of the exercises and was mighty impressed and happy whit myself. Until I woke up on Sunday morning.

Holy guacamole.                                                                                                                                                The positive thing about the experience is that I’m now aware of A LOT more of the muscles in my derrière area.

Im more of a “laying on the couch whit chocolate in one had and pepsi in the other” kind of gall.

For everyone interested it will take approx. 73 hours to get rid of that waddle walk.

Overal I’m going to be honest and tell you that I don’t think I’ll ever find the necessary motivation to go trough this again.

The motivation to eat chocolate di however appear just as usual 😉

Have a nice week, safe working out and for the love of god, STRETCH!

-I

f475f-garn

Alien hjärna

Tisdag. Är det inte helg snart?

Förra veckan slutade i ett mindre sammanbrott på mattelektionen inför 30 par undrande ögon. Myyyys.

Invänta video som visuellt beskriver mina känslor angående föregående vecka…

Man kan väll säga att jag nu är den där mystiska människan alla kollar snett på i klassen. Den där homo sapien du kollat på medans du skrapat dig i huvudet och tänkt “va i hela fridens namn håller hon/han på med?” 

Den här veckan har börjat ungefär på samma bana (utan sammanbrottet dock, så säg det moln som inte har en guldkant!)  Men i och med att det bara är Tisdag försöker jag hålla humöret uppe a.k.a äta kopiösa mängder choklad.

Må er vecka vara kort och ert kaffe starkt!

-I


Tuesday. Is it Friday yet?

Last week ended in a slight breakdown in math class infront of 30 pair of wide open eyes… Amazing!

Hold for video describing my collected feelings of last week.

One could argue I’m that mysterious human everyone looks at funky. That homo sapien everyone looks at whilst you’re scratches their heads and thinks “what in the world is he/she doing?!”

This week has started in the same area of feelings (whit out the breakdown though, there is always a silver lining people!) But since it’s only Tuesday I’m trying to stay positive a.k.a eat ALOT of chocolate.

May your week be short and your coffee strong!

-I

f475f-garn

Φόβος

Jag är en person med många funderingar och i min blogg vill jag dela med mig av dem, oavsett om de är bra eller dåliga. Därför kommer en del inlägg kanske vara lite mera allvarliga än andra.

Psykisk (o)hälsa är något jag brinner för. Jag tror starkt på att vi måste prata mera om det. En psykisk sjukdom ska inte vara svårare att prata om än ett benbrott eller en förkylning. Därför har jag valt att dela med mig av en del personliga erfarenheter.

Om du eller någon runt dig lider av psykisk (o)hälsa, eller om du bara funderar över något kan du alltid kontakta din skolhälsovårdare, lokala hvc eller Psykosociala Förbundet. På deras hemsida hittar du även en “ställ en fråga” funktion. Där kan du, anonymt, ställa en fråga åt Ancha och Camilla.

Fobi (av grekiska φόβος, fobos, “fruktan”) kallas en stark upplevelse av rädsla, starkt obehag eller stark äckelkänsla som, oftast utan saklig grund, återkommande infinner sig då en person ställs inför, eller riskerar att ställas inför, ett visst objekt eller en viss situation som personen hyser stark aversion mot. För att betraktas som en fobi måste den negativa känsla som upplevs vid eller inför exponeringen vara orimlig eller överdriven i intensitet. källa

Av min imponerade samling  fobier är nog min podofobi den som är mest irrationell. Jag avskyr fötter. Hatar fötter. Det går över mitt förstånd varför man frivilligt vill gå på fotvård, än mera varför man skulle vilja utföra fotvård på någon annan. Jag tvivlar starkt på att just denna funktion skulle ha hjälpt mig om jag levt på stenåldern. 😉

Men ibland utvecklas en fobi alldeles för mycket. Den tar över livet och i vissa fall förstör den mycket.

Så blev det, och till viss del är det ännu,det för mig.

Mina svåraste fobier i dagens läge är min socialfobi, min emetofobi och min bakteriefobi. Fast min socialfobi blivit mycket bättre finns det mycket jag ännu måste jobba på. Min emetofobi/bacillfobi går i vågor. Vintrarna är värst, det är då de flesta bacillerna färdas.

Min bacillfobi leder till en del udda beteenden för min del. Första gången mina vänner såg mig äta pommes fritt tyckte de nog jag var alldeles knäpp. Jag vägrar nämligen röra min mat om jag inte haft möjlighet att tvätta händerna ordentligt före.

Jag måste erkänna, ibland skäms jag, för jag vet att det irrationellt. Ibland blir jag illa till mods över kommentarer och blickar.

 En sak jag lärt mig de senaste åren är att det alltid blir lättare om man berättar varför man gör som man gör. En del i mitt nyårslöfte för det här året är att vara mig själv. Det innebär att jag vägrar gömma delar av mig. Jag kör helt kallt på “gilla läget eller försvinn” 😉

Fobier kan bli bättre, och i vissa fall försvinna helt. Det gäller bara att  våga utsätta sig för det man är rädd för. Ibland hjälper det kanske att prata med någon om det, ibland måste man kanske ha mera hjälp.

I mitt fall har det, som jag redan nämnde, hjälpt att berätta för personer i min omgivning om mina fobier. Jag har även utsatt mig för de saker jag tycker är obehagliga.

Fobier är vanliga, det finns hjälp att fås och du är inte onormal fast du tycker fötter, blod eller hål är obehagliga.

-I


 

I’m a person that does  a lot of thinking and in my blog I want to share all of my thoughts, good or bad. This means some of my posts are a bit more serious than others.

Something I really passionated about is mental health. I believe that this is a subject we must discuss more. It should be as easy to talk about mental health as it is to talk a bout a broken bone or the flue. Thats why I’ve decided to share some of my personal experiences and thoughts.

If you or someone around you suffers from a mental illness, or if you just have questions about it, you should always contact the schoool nurs, your local health care  (if you live in Finland and speak Swedish  you can contact Psykosociala Förbundet.  On their webpage there is also a “ask a question” function.  There you can, anonymously  send in your question to Ancha and Camilla. )

phobia is a type of anxiety disorder, defined by a persistent fear of an object or situation.[1] The phobia typically results in a rapid onset of fear and is present for more than six months. The affected person will go to great lengths to avoid the situation or object, typically to a degree greater than the actual danger posed. If the feared object or situation cannot be avoided, the affected person will have significant distress.  source

I think we all suffer from one or more phobias, sometimes they are just hard to talk about.

A phobia can sometimes be looked upon as a weakness. One might even say some feel as if it is a taboo subject.

Phobias, and anxiety, is something thats “left over” from way back in time. It was the feeling of anxiety that triggered our flight och fight respons. Scientists say phobias like akrophobia,klaustuphobia and agoraphobia were phobias we needed then                                                    (To be scared of highs, wide open spaces och small spaces)

Personally I have quite the collection of phobias. Some more rational than others.

The most irrational of my phobias is my podophobia. I despise feet. I Hate feet. It’s beyond my understanding why one would want to go for a pedicure. Even less why you would want to give one to someone. I strongly doubt this phobia would have helped me in the stone age. 😉

But sometimes a phobia can grow so big that it starts affecting you day to day life.

That’s what happened, and still is happening, to me.

The phobias I struggle whit on a day to day basis are my social anxiety, emetophobia and my germophobia. Even if my social anxiety has gotten a lot better I still have som things  to work on. My emetophobia and germophobia goes up and down. It’s worst in the winter, thats when alot of germs are flowing around.

My phobia of germs leads to an array of strange and peculiar behaviour. The first time my friends saw me eat a french fry they probably thought I’d gone completely coco. You see, I won’t touch my food if I’m not able to wash my hands properly before.

I have to admit, sometimes I get ashamed. Sometimes I get sad from the looks I get.

One thing I’ve learnt the past couple of years, is that it really helps to tell people. My new years resolution is to be me, and my phobias are a part of me, therefore I refuse to hide them. If you don’t like it you can leave 😉

Phobias can improve, and in some cases disappear. But it takes a lot of hard work and sometimes you might need help.

For me it’s really helped to tell people around me about my phobias and to expose myself to the things I find uncomfortable.

Phobias are very common,there is help to get and you’re completely normal even if you dislike feet, blod or holes are scary.

-I

f475f-garn

När en lillebror fyller år.

Min lille lillebror fyllde 16 år i början av veckan.

16 år. Roligt för honom, lätt ålderskris för mig 😉

Under en loppisrunda hittade jag den perfekta födelsedagspresenten.

Meka med moppen.jpg

Denna goding, utgedd under det ljuva 70-talet är en liten guldklimp.  ( I mina skrotsamlar ögon) Nu är jag ju ingen expert på att meka med något alls, men sambon försäkrade mig om att infon var fullkomligt giltig 😉

Detta tillsammans med en påse proteinpulver och kopiösa mängder snickers torde väll förnöja en tonåring. Right?

-I


My little baby brother turned 16 this week.

Funny for him. I’m feeling more old than amused 😉

During one of my many trips to the thrift store I found this book.

This little pudding, published in the 1970’s is golden. (In my scrap collecting eyes). I’m not an expert in the area of mechanics, but the fiancé assures me it’s valid. 😉

This combined whit a bag of protein powder and copious amounts of snickers should please a teenager. Right?

-I

f475f-garn

Att gå på dejt

Vi har en ny familjemedlem jag, sambon och katterna. Den har hängt med ett tag redan.

En av skolans kurser gick ut på att sy accessoarer och till sambons stora lycka blev han en nikita mössa rikare.

Så när vi förra veckan beslöt oss för att ta en avstickare till vårt favorit café borde jag kanske inte ha blivit förvånad av denna syn.

skorpanbesök.jpg

Så vi hade vår lilla dejt på Skorpan. Jag, sambon och sambons mössa. Romantiskt eller hur? 😉

Efter att jag tagit ovan nämda bild fick jag syn på en fläck på sambons huvtröja. Eftersom jag har lite (läs enorma) problem med just smuts av olika slag, frågade jag vad den fjärde deltagaren på vår dejt var.

“Dehär? Nej, det är bara lite surdeg”

Det är väll i den ordningen vi faller, jag och mina motståndare. Jag kommer aldrig vinna över varesig mössan eller surdegen 😉

Ikväll har vi biljetter till KAJ. Så ser ni en typ med en nikita mössa under armen (eventuellt lite surdegs fläckig) och en annan som verkar höra hemma i ett annat årtionde är det bara vi. Säg hej vettja 🙂

-I


We have a new member in our family. It’s no longer just me, the fiancé and the cats. To be fair it might be “old news” because it’s been around for a while already.

In one of my courses at school focused on the making off accessories. To my T’s big luck he became a Nikita hat richer.

So when we went to our favourite cafe last week, I guess this sight shouldn’t have surprised me.

So there we were on our date. Me, T and T’s new hat… Romantic don’t you think 😉

After I took the pictures seen above, I noticed a stain on his hoodie. As I have some small (big!) problems whit stains, I asked him who the fourth member of our date was…

“This? Oh, this is just some sourdough!”

I guess that’s the order of us, me and my opponents. I’ll never win over the hat nor the sourdough 😉

Tonight we have tickets to KAJ (A humour group from Ostrobothnia). So if you see a individual whit a Nikita hat under his arm (and possibly some sourdough stains) and another that looks like she’s entered the wrong decade, it’s just us. Come say hi 😉

-I

Om studier

Jag tror vi alla fått frågan “Vad vill du bli när du blir stor?”
Vi har väll kanske alla get någon den frågan också.

När jag var liten ville jag bli historielärare.
I lågstadiet ville jag bli arkeolog.
I högstadiet var jag säker på att jag skulle bli en kvinnlig Karl Lagerfeld.
I yrkesskolan ville jag inte bli något alls.
Efter yrkesskolan funderade jag på att bli textillärare eller eventuellt läsa gynmasiekurser.
Nu studerar jag till tradenom ( international business and marketing på engelska), med specialinriktning pälsdesign.

Innerst inne vill jag bli kriminalteknisk antropolog eller arkeolog.

Jag har alltid älskat historia och all typ av vetenskap. Jag minns att pappa prenumererade på “Illustrerad vetenskap” när jag var liten och varje månad kom det en tidning fylld med nya vetenskapliga rön och upptäckter. Jag har plöjt igenom mängder av dokumentärer och det har lett till att jag kan lite om ganska många olika saker.
Sambon brukar ibland säga att han inte förstår hur jag kan ha så mycket osammanhängande fakta i huvudet.

Jag tänker ibland lite väl logiskt, i vissa fall ger det mig mera problem än vad det hjälper mig.
Men när det kommer till det här med studier har jag liksom inte tänkt logiskt.

Den största anledningen till att jag som bäst sitter i min hemstad och kurar i en lägenhet är för att jag är rädd.
Jag är rädd för att flytta långt bort.
Jag är rädd för förändring.
Jag är livrädd för att misslyckas.

Jag har alltid sagt att jag inte vill att mitt framtida jobb ska bli ett måste. Något negativt.
Jag vill se framemot mitt jobb varje dag.

Frågan är bara om jag kan tänka mig att kompromissa så pass mycket som jag gör nu.

Jag har några frågor till er.

Vad ville du bli när du var yngre?
Blev du det också eller blev du något annat?
Varför isåfall?

-I

————————————————————————————————

 

I think we all have gotten the question “what do you want to be when you grow up?”
We have probably asked someone that same question.

When I was little I wanted to become a history teacher.
In middle school i wanted to become a archeologist.
In highschool I was sure I was the next, female, Karl Lagerfeld.
In vocational school I didn’t want to become anything at all.
After vocational school I was contemplating becoming a textile teacher or reading some extra collage courses.
As of right now, I’m a first year student on the road to getting my masters in international business, marketing and fur design.

My dream job is to become an archaeologist or a forensic anthropologist.

I’ve always loved history and all kinds of science. When I was little my dad had a subscription for a magazine called “Illustrerad vetenskap”. Every month there would be a new magazine filld whit new scientific findings and discoveries. I’ve wade trough documentaries whit all kinds of themes and angles.
My fiancé sometimes asks me how in the world my brain can hold so many random and incoherent facts.

I’m a person that sometimes thinks a bit to logical, it sometimes gives me more problems than it solves.
But when it comes to my studies I’m very irrational.

The biggest reason I’m still sitting in my home town, studying something I hd no idea I wanted to become is because I’m scared .
I’m scared to move away from my safe little bubble.
I’m scared of change.
I’m terrified of failing.

I’ve always said I don’t want my job to become something I have to do. Something negative
I want to look forward to working every day.

My only concern is that I’m going to regret not studying what i really wanted, I’m scared I’m compromising to much.

I have a question for you.

What did you want to become when you were little?
Did you end up working with/studying that?
If not, what made you change your mind?

-I

 

En genomgång av den gångna veckan.

 Måndag.
Jag sitter som bäst och försöker bena ut denna formel.
Sprittande…
Vår mattelärare har väldigt… egendomlig och jag erkänner här och nu att jag är livrädd för matteprovet.
Jag erkänner också att jag ångrar de 3 extra kurserna jag anmälde mig till. Speciellt efter att jag sett mitt schema… 8-18 på fredagar känns inte riktigt optimalt.
Annars då?
Joo jag har stickat min första riktiga tröja. En miniatyrversion i och för sig, men man ska ju börja någonstans.
Skåda mina inte existerande flat lay kunskaper…
Halshålet ska få sig en fin kant ännu, men i övrigt är jag löjligt nöjd över att ha haft tålamod att slutföra den 😉
I brist på en människa i passande storlek fick Mio och My agera modeller, jag kan förstå att ni suckar. Men jag var utomordentligt uttråkad..
Invänta väldigt suddig bild på frustrerad katt…
Hur som haver, mitt nästa projekt är någon typ av huvudbonad. Jag är inte helt säker på vad det ska bli ännu, men det lär ju visa sig.
Jag har också deltagit i sambons släkts Matkomafest. Ett väldans bra påfund med tanke på min förkärlek för allt ätbart.
Man kan väll sammanfatta den gångna veckan som följande:
Mycket mat, mycket frustration, kopiösa mängder choklad och lagom mycket stickning.
Helt okej tycker jag i varje fall 😉
Ha en bra vecka!
-I
————————————————————————–
Monday.
As we speak, I’m trying to make sense of this formula.
Not too exciting
 
Our math teacher is a… peculiar human being and I’m going to be completely honest whit you.       I’m scared shitless for the math test this week.
I’m also,oh so very much, regretting the three extra classes i signed up for. Something about a 10 hour school day just doesn’t sound that good.
What else is new?
I knitted my first ever sweater las week. It is a miniature version, but I figured I got to start somewhere.
As you can tell by the picture, my flat lay knowledge are non existing, but hey I tried.
The neck line is not quite finished yet, but other than that I’m ridiculously proud of having the patience to finish it.
Because this household does not come with a complementary human to try the sweater on, Mio and My were my models. I know what your thinking, and yes I’m a bit strange, but you know what I was so incredibly bored.
Hold for blurry picture of frustrated cat.
Anyway, my next project is some kind of headpiece, I’m not sure what it’s going to be yet but sooner or later I will.
I’ve also attended the Fiancés family Foodcoma party, a unbelievably good concept for everyone whom loves eating.
I guess you could conclude last week like this:
A LOT of food, a lot of frustration, copious amounts of chocolate and just the right amount of knitting.
I survived 😉
Have a good week!
-I

Akut rihnopharyngitis nasoparyngitis.

 

Jag lever, om än nätt och jämt.
Jag har råkat ut för en massiv rihnopharyngitis nasoparyngitis.
 eller förkylning om man hellre kallar det för det.
 
Jag har försökt kurera mig med kopiösa mängder choklad, en ny sticksöm och en pinsam mängd säsonger av Bones. Tyckte nästan jag hörde sambon säga “manflu” här ett tag, men jag har faktist varit rätt sliten 😉
Jag hade min första skoldag efter lovet idag, och även om jag helst skulle ha strypt mitt alarm i morse, känns det skönt att få återgå till de vanliga rutinerna.
Förhoppningsvis blir det här året, precis som alla andra av mina levnadsår, fyllt med en massa missöden som andra kan skratta åt och därmed ett lysande blogg år! 😉
Ha en bra fortsättning på veckan!
-I
————————————————————————–
I’m alive, barely.
I’ve unfortunately had the unpleasure of gaining a rihnopharyngitis nasoparyngitis.
Also known as a cold.
 
I’ve tried to cure it whit copious amount of chocolate, some knitting and a embarrassing amount of Bones seasons. I swear I heard the Fiancé say “man flu” 😉
I had my first day back to school after the Christmas break today, and even if I would have loved strangled my alarm when it went of this morning, it’s nice to get back to the swing of things.
Hopefully this year will, just like all my other years of being alive, will be filled whit every day mishaps that other people can laugh at. And so forth bring a lovely blogging year 😉
Have a nice week!
-I