Om kalejdoskop klänningar och bröllopsfilmer.

Vecka 33.

För omväxlings skull har vi varit på kontroll till Kokkola på en tisdag.

Allt var bra och Mini hade vuxit till sig, och vägde nu hela 1806g.

Nu återstår det bara en sista koll om två veckor, sedan “får hon komma när hon vill” sa min läkare.

Efteråt hickade både jag och Mini en bra stund.
. Jag för att jag liksom inte väntat mig just det uttalandet och Mini för att hon… är ett foster och har för vana att andas in lite för mycket fostervatten nu som då 😉

Herr B, vars tålamod håller på att börja tryta på riktigt nu, var däremot alldeles till sig. Han mumlade något om “det är dags nu” och “måste hinna köpa boxningshandskar” innan han försvann in till Minimani.

Jag håller dock fortfarande stenhårt på att Lillon knappast behagar komma innan vi bytt år.

---

Annars då ?

Joo, vi har ju tyvärr två begravningar inkommande helg och eftersom jag inte riktigt varit bland folk så mycket sedan… juni… tryter det lite bland klädesplagg som ännu passar.

Jag passade således på att beställa efter en klänning som jag ansåg var proper både till begravningar men även till andra tillställningar.

Ojj Ojj Ojj, säger jag bara.

Jag har visserligen online-shoppat en del det senaste halvåret, eftersom att jag inte fått shoppa IRL som kidsen säger, men denna gång var det kanske lite mindre lyckat.

Klänningen, som är mönstrad i svart och vitt, i kombination med min forever-växande mittsektion ger ifrån sig en (läs skriker) kalejdoskop-utklädnad-på-halloween känsla.

Jaja.

Det positiva är att denna kalejdoskop skapelse råkar vara just den modellen av klänningar min “gambä-fammo” Gertrud hade garderoben full av, så hon lär ju iallafall sitta där på sitt moln och tycka den är fin 😉

Vi fick även hem en bärsele från Ergobaby, så nu får vi väll öva att spänna den på oss också. Herr B har redan försökt använda katterna eftersom att det ju ännu råder brist på barn, men det var mindre uppskattat av de fyrbenta i familjen.

Pricken över i:t denna helg var dock när vi fick vår bröllopsvideo av superduon på YourProductions.
Jag är så glad att vi beslutade oss för att få vår dag filmad, och resultatet är bättre än jag kunnat drömma om 🙂

Jag råkar veta att de ännu har lediga tider inför nästa års bröllops-säsong, så hör av er till Emil och Andrea om ni vill få er dag dokumenterad på rörlig film 🙂

Ha en fin vecka och en stillsam allhelgona!

-I

 

 

 

 

Om delmål och oväntade hälbens-känningar.

Vecka 32.

Bilden lånad från appen PregLife.

När jag blev utskriven från sjukan var målet att Mini skulle stanna inne i kulan till vecka 32.
Detta betyder alltså att vi denna vecka har nått vårt första delmål!

Lillon är fortfarande på insidan och jag har ännu inte helt förlorat förståndet, även om det varit rysligt nära ett par gånger 😉

Jag har upptäckt två, för mig tidigare okända, “kroppsfunktioner”.

Halsbränna och foglossning.

---

 

Under dessa 32 veckor har Mini hållit sig rätt lugn.
Hon har väll förstått att moderskeppets nerver är rätt korta, och således har hon varit rätt försiktig i sina rörelser.

Betoningen i ovanstående textstycke ligger tungt på varit.

Sedan en vecka tillbaka har hon… ändrat inställning.

Herr B har fått för sig att hon bara bestämt sig för vilken typ av sport hon kommer vilja utöva.
Och han lät inte sin förnöjdhet vara gömd om vi säger så…

Jag är rätt säker på att ungen kommer ha ett par boxningshandskar långt innan hon fått tillräckliga nackmuskler för att hålla upprätt sitt eget huvud.

Om ungen blir en kvinnlig version av McGregor återstår att se.

Hon har iallafall, rent tekniskt, påbörjat sina övningar där inne. Även om hon en kväll förra veckan fick hicka efter sin mors reaktion på en av dessa sparkar…

Det är nämligen så att jag, precis som jag tidigare skrev, fortfarande håller på att vänja mig vid de något våldsamma rörelserna Lillon har för sig.

Förra veckan, under ett skypesamtal med min syster, kände jag att Mini samlade kraft till en av sina monstersparkar. Målet var mitt nedersta revben.

För att dämpa sparken, och eventuellt förhindra möjliga fot-/knytnävsformade bristningar, placerade jag handen precis rakt på det området hon så ofta väljer att använda som boxningssäck.

Sen urartade situationen en smula.

Jag värjer mig för sparken/slaget som jag vet kommer komma och eftersom jag känt hur hon dragit ihop sin arm/ sitt ben kan jag även räkna ut att det inte är någon liten gullig fjärils-fladdrar känsla som kommer uppstå.

Låt mig demonstrera de följande 2 minunternas händelser i rörlig bild:

 

MOT MIN HAND KÄNNER JAG TYDLIG KONTURERNA AV MITT OFÖDDA BARNS HÄLBEN.

I ren och skär förskräckelse, och av ren reflex, puttar jag liksom tillbaka foten inåt varpå Mini svarar med ett lite snällare slag och sedan hickar hon oavbrutet i 20 minuter.

Jag är under dessa 20 minuter helt säker på att jag i stundens hetta och utav ren chock brutit mitt barns ben och kommer få försöka förklara det åt min läkare i Kokkola under ultraljudet följande dag.

Bredvid sitter min kärleksfulla make och skrattar så han kiknar medans han högljutt berömmer sin dotter för den fenomenala kickboxnings sparken.

Graviditet är inte min grej alltså. Man ska liksom inte känna av en annan individs fötter INUTI sin egna kropp. Jag gillar inte fötter. Varesig de inuti min livmoder eller de som tillhör min make. Jag avskyr ju för fasen mina egna.

Nej. Jag sov inge vidare den natten men har sedan ovanstående händelse vant mig en smula med att hennes fot med jämna mellanrum känns läskigt tydligt genom mitt skinn.
Jag är dock inte alls speciellt förtjust i detta.

Ajja, vi närmar oss 60 dagars målet och julälskare som jag är hooooppaaaas jag ungen kommer INNAN jul ändå.
Hur myyysit att få fira jul med en liten pytte människa.

ASMYSIGT. 

Trevlig fortsättning på veckan!

-I

 

Om att komma hem.

Vecka 31.

Vi har i skrivande stund 67 dagar kvar till Minis beräknade ankomst.
Jag hade ett annat inlägg klappat och klart för denna vecka men det blir inte alltid som man tänkt det, och eftersom jag processar saker genom att skriva ner dem får denna veckas inlägg bli lite annorlunda än vad det först var tänkt.

---

 

De finns ett gammalt ordspråk som lyder något i stil med:

“För varje nytt liv som tänds, måste ett annat slockna.”

Det hela grundar sig i att universum alltid måste vara “i balans”.
Man får tro som man vill, men just nu känns det som att det ligger något i det.

Tonis fammo Linnéa fick flytta till himlen, och sin Allan, förra veckan.

Igårkväll fick min mors farmor göra det samma.
Något Gertrud, 99 år, velat en längre tid. Hon var klar här på jorden.
Därför känns det också rätt bra. Hon fick äntligen flytta vidare.

Ibland förvånas jag över hur absurt livet kan vara. Hur fel det känns när man sitter bredvid en människa som är döende och samtidigt känner de ihärdiga sparkarna av en som inte ännu blivit född. 99 år skiljer dessa människor åt. Annars är det likadana. De ska vandra samma väg. Dessa två individer delar även samma familj. De känner/kommer lära känna samma människor.

Gertrud har inte alltid känt igen mig och mina syskon de senaste åren. Med 99 levnadsår bakom sig och 12 barnbarnsbarn är det ingen konstig sak. Det har bara varit namn och ansikten som hon inte haft koll på. Annars hade hon, enda till slutet, full koll.

Igår hade hon dock frågat min morfar “Hur mår Ida då?”
Kanske inte så konstigt för er, men alla i rummet hade väll blivit lite ställda över den plötsliga frågan.

Därför beslöt jag att följa med min mor igår kväll för att hälsa på Gertrud.

Det blev ett möte som jag inte riktigt kan släppa. För hon visste att hon snart inte längre skulle vara kvar här på jorden, men ändå var hon så glad.

Hon skrattade gott åt det faktum att jag tyckte hon var så fin på alla bilder vi har av henne från bröllopet och konstaterade mellan skratten att hon, “en gambäl skråtto kärring”, nog var fullständigt “vridin” som fått för sig att komma på bröllop.

När min mor berättade för henne att “Lillon”, som Gertrud kallade Mini, var en tjej tittade hon på mig och log brett. Sedan sa hon:

“No veit jag vem on e nåou!” och blinkade åt mig med ena ögat.

Min mormor sa att Gertrud sagt att hon så gärna hade velat träffa Lillon men på något vänster tror jag att hon redan hade gjort det.

---

 

Jag tror att vi, efter vår liv här på jorden, får träffa alla de som fattas oss. Men jag tror också att vi i vägskälet mellan dessa två “liv” har möjligheten att få ta del av diverse hemligheter.

Nu kan jag inte hjälpa att fundera om någon av de individerna som Gertrud längtade efter att få träffa, eventuellt delat med sig av hemligheten om vem Lillon kommer bli och det faktum att Gertrud verkade rätt nöjd med vem det var värmer ända ner i hjärteroten.

Det ger mig en sådan enorm känsla av trygghet att veta att både Linnéa och Gertrud finns där. Att de håller ett öga på oss alla.

Jag har alltid funnit det svårt att sörja någons liv. Jag är av den åsikten att vi borde fira livet istället.

Därför väljer jag att vara lycklig över att dessa kvinnor slapp allt det jobbiga. Slapp ha ont och äntligen fick träffa sina nära och kära.

För jag är 100% säker på att minuten som Linnéa fick flytta in med sin Allan, började hon inreda hela halva himlen i blått. Hon står säkert och steker köttbullar i skrivande stund medans hon muttrar om hur envisa vi som är kvar här nere är.

Gertrud sitter säkert i soffan med sin Waldemar och tittar på någon “dockysååpo” som hon kallade dem samtidigt som hon bannas över att Waldemar inte vet vad karaktärerna heter. Jag tror även att hon berättar för honom hur “vridin” hon var som tog sig till vårt bröllop i Maj.

Jag skriver det samma som jag skrivit förut:

Himlen har blivit två, något envisa och egensinniga 😉, änglar rikare.

Ta hand om dem ❤️

…och ta hand om varandra livet är ingen självklarhet och ibland har vi för vana att glömma det faktumet!

-I

 

 

 

 

 

Om mansgalna katter och sjukhusvistelser.

Vecka 29.

Det blev en paus med uppdateringen förra veckan. Anledningen är enkel och rättfram.
Jag blev tvungen att spendera x-antal nätter på sjukhus eftersom Mini hade fått för sig det var dags att möta den verkliga världen. Humöret var inte på topp kan man säga.
Nu är situationen dock under kontroll och än en gång fick Mini inse att det är mamma som bestämmer 😉

Vi fortsätter förstås hålla koll på ungen och jag har fått ny medicin. Målet är att hon ska ha nerver att stanna i kulan till vecka 32, men om denna individ släktas sin mor lär det nog bli igångsättning i slutet av december i alla fall.

Jag var nämligen inne på precis samma bana när jag låg i min mors mage, men i slutändan ville jag helt enkelt inte komma ut. 😉

Under sjukhusvistelsen hann jag nästan bli klar med en tröja jag påbörjat dagen innan jag blev inskriven, men vidskeplig som jag är får den andra ärmen vänta tills ungen är ute.

Mönstret hittar ni på drops hemsida 🙂 

Jag vill även passa på att sända dagens ros till samtliga barnmorskor och sköterskor på avd. 3 i Kokkola. Vilka underbara människor ni är. Att hantera en nervös röra som undertecknad är minsann säkert inte alldeles åtråvärt, men jag har då aldrig träffat lugnare och härligare kvinnor. Min förlossningsavdelningsfobi (joo sirru, det kan man ha) är som bortblåst.

TACK!

---

MINA MANSGALNA KATTER.

I övrigt har det påbörjats någon form av “upp-piffning” på gårdsplanen här där vi bor.
Klockan 08:00 drog ett gäng karar igång diverse maskiner och verktyg.

Los hårbolls ÄLSKAR aktiviteten som pågår utanför vårt köksfönster. Även om den yngre av dem nog tyckte det blev lite väl spännande när gubbarna fällde en björk som skakade om hela lägenheten.

Vi började således vår morgon med att agera arbetsledare åt sagda män.

Sedan urartade situationen en aning…

 

This slideshow requires JavaScript.

…och nu, 1h senare sitter My ännu i fönstret och väntar på sin drömprins… Hon har heeelt glömt bort att hon är rädd för att få smutsiga tassar och det faktum att hon inte hålls upprätt om det blåser mer än 0,001 m/s.
Kärleken är blind mina vänner.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig vecka, fylld med arbetskarar på utsidan och utan sjukhusvistelser 😉

-I