Graviditet · Livet

Om delmål och oväntade hälbens-känningar.


Vecka 32.

screenshot_20181022-121505-e1540199788514.jpg
Bilden lånad från appen PregLife.

När jag blev utskriven från sjukan var målet att Mini skulle stanna inne i kulan till vecka 32.
Detta betyder alltså att vi denna vecka har nått vårt första delmål!

Lillon är fortfarande på insidan och jag har ännu inte helt förlorat förståndet, även om det varit rysligt nära ett par gånger 😉

Jag har upptäckt två, för mig tidigare okända, “kroppsfunktioner”.

Halsbränna och foglossning.


 

Under dessa 32 veckor har Mini hållit sig rätt lugn.
Hon har väll förstått att moderskeppets nerver är rätt korta, och således har hon varit rätt försiktig i sina rörelser.

Betoningen i ovanstående textstycke ligger tungt på varit.

Sedan en vecka tillbaka har hon… ändrat inställning.

Herr B har fått för sig att hon bara bestämt sig för vilken typ av sport hon kommer vilja utöva.
Och han lät inte sin förnöjdhet vara gömd om vi säger så…

Jag är rätt säker på att ungen kommer ha ett par boxningshandskar långt innan hon fått tillräckliga nackmuskler för att hålla upprätt sitt eget huvud.

Om ungen blir en kvinnlig version av McGregor återstår att se.

Hon har iallafall, rent tekniskt, påbörjat sina övningar där inne. Även om hon en kväll förra veckan fick hicka efter sin mors reaktion på en av dessa sparkar…

Det är nämligen så att jag, precis som jag tidigare skrev, fortfarande håller på att vänja mig vid de något våldsamma rörelserna Lillon har för sig.

Förra veckan, under ett skypesamtal med min syster, kände jag att Mini samlade kraft till en av sina monstersparkar. Målet var mitt nedersta revben.

För att dämpa sparken, och eventuellt förhindra möjliga fot-/knytnävsformade bristningar, placerade jag handen precis rakt på det området hon så ofta väljer att använda som boxningssäck.

Sen urartade situationen en smula.

Jag värjer mig för sparken/slaget som jag vet kommer komma och eftersom jag känt hur hon dragit ihop sin arm/ sitt ben kan jag även räkna ut att det inte är någon liten gullig fjärils-fladdrar känsla som kommer uppstå.

Låt mig demonstrera de följande 2 minunternas händelser i rörlig bild:

 

MOT MIN HAND KÄNNER JAG TYDLIG KONTURERNA AV MITT OFÖDDA BARNS HÄLBEN.

I ren och skär förskräckelse, och av ren reflex, puttar jag liksom tillbaka foten inåt varpå Mini svarar med ett lite snällare slag och sedan hickar hon oavbrutet i 20 minuter.

Jag är under dessa 20 minuter helt säker på att jag i stundens hetta och utav ren chock brutit mitt barns ben och kommer få försöka förklara det åt min läkare i Kokkola under ultraljudet följande dag.

Bredvid sitter min kärleksfulla make och skrattar så han kiknar medans han högljutt berömmer sin dotter för den fenomenala kickboxnings sparken.

Graviditet är inte min grej alltså. Man ska liksom inte känna av en annan individs fötter INUTI sin egna kropp. Jag gillar inte fötter. Varesig de inuti min livmoder eller de som tillhör min make. Jag avskyr ju för fasen mina egna.

Nej. Jag sov inge vidare den natten men har sedan ovanstående händelse vant mig en smula med att hennes fot med jämna mellanrum känns läskigt tydligt genom mitt skinn.
Jag är dock inte alls speciellt förtjust i detta.

Ajja, vi närmar oss 60 dagars målet och julälskare som jag är hooooppaaaas jag ungen kommer INNAN jul ändå.
Hur myyysit att få fira jul med en liten pytte människa.

ASMYSIGT. 

Trevlig fortsättning på veckan!

-I

 

Advertisements

One thought on “Om delmål och oväntade hälbens-känningar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s