Om amning.

Det är dags för tant att lätta på hjärtat. Det är dags att processa genom ord.


När barnmorskan frågar “har du tänkt amma?” tvekar jag inte en sekund.
Självklart har jag det! Det är en av de sakerna jag aldrig har ifrågasatt.

När hon 12 timmar senare lyfter upp min dotter på mitt bröst, känns det om möjligt ännu mera självklart.

Barnmorskorna berömmer Áile och en av dem säger “Det här kommer inte bli några problem, hon har fint tag redan!”

Ytterligare 12 timmar senare sitter jag i min sjukhussäng med en gråtande Áile i famnen. Hon är hungrig och det jag erbjuder räcker inte.

“Det kommer ta en dag eller två innan hon lagt in sin beställning” säger en barnmorska uppmuntrande.

36h efter att min dotter blivit född har jag kanske 6h sömn i bagaget och Áile fortsätter att gråta. Hon är fortfarande vrålhungrig, det även fast hon nyss ammat 3h i sträck.

Med gråten i halsen ringer jag på klockan och ber en barnmorska om hjälp. Förklarar att hon nog inte blir mätt på min mjölk, att jag är för trött och har för ont. Jag frågar vad alternativen är.

“Du måste ge det tid! Jag kommer in igen om ett par timmar, är läget det samma kan vi se hur vi löser det sen!”
Jag vill inte ge upp så jag nickar och fortsätter försöka.

Efter ytterligare ett par timmar somnar Áile, utmattad och hungrig i sin pappas famn.
Aldrig någonsin har jag mått så dåligt som då.
Jag somnar också med ångesten dunkande i bröstet.

Jag vaknar några timmar senare. T håller Áile i famnen.

“Är hon inte hungrig?” frågar jag
“Nej, hon har fått mat” säger T

Barnmorskan har gett henne donerad bröstmjölk utan att fråga mig. Hur tacksam jag än är över det faktum att min dotter inte längre är hungrig känner jag mig sviken, bedragen rent utsagt.
Att de gett henne mjölk är inget jag är arg på, men jag önskar att de berättar för mig.

Följande dag blir Áile matad enbart med donerad mjölk, i ett försök att låta min kropp vila och återhämta sig. Det är samma dag vi blir utskrivna och med mycket bra information beger vi oss hemåt. Jag är fast besluten att fortsätta kämpa.
Det ska fungera. Jag vägrar misslyckas.


Nu sitter jag här i soffan och precis som på BB har jag gråten i halsen. Ännu en kommentar har sargat självförtroendet lite.

Jag kan inte amma.
Jag kan inte ge mitt barn det enda jag, rent biologiskt, ska kunna.
5 veckor efter att jag blivit mamma har jag ingen mjölk kvar.

Jag har googlat och googlat.
Försökt hitta någon mirakelkur.
Skämts när jag läst de spydiga svaren av kvinnor gett till andra kvinnor i forum på nätet.
Skämts varje gång någon frågat om jag ammar.
Skämts när hälsovårdaren hoppades mitt barn skulle bli hungrigt under besöket så att hon skulle få iaktta min amning.
Kännt mig värdelös och okvinnlig.
Tagit emot kommentarer och diverse gliringar.
Klandrat mig själv för att vara en värdelös mamma. Haft en konstant värk i mamma ❤️ över att hon på något vänster inte kommer kunna knyta an till mig lika bra.

Men nu får det vara nog.

Jag är en jäkligt bra mor åt min dotter.
Oavsett om hon får ersättning eller inte.

Den stora amnings-konversationen får mig att se rött.
“Det är klart alla kan amma, man får bara inte ge upp” skrev en kvinna på ett forum.

Det kanske inte är så enkelt. Det kanske inte går.

Jag väljer att prioritera mitt psykiska välmående och min dotters hälsa, även fast det på något sätt känns som en sorg.

Jag önskar det skulle ha fungerat men nu gör det inte det, och det är okej.

Nu ber jag alla sluta fråga. Jag orkar inte må dåligt över det här mera, orkar inte “gömma” det faktum att jag matar mitt barn med flaska.

Huvudsaken är att min dotter får somna mätt och må bra.

Mitt lilla ❤️.

Advertisements

Om kaoset som är att vara nybliven förälder.

Det är måndag och jag märker verkligen av det. T började jobba förra veckan så nu är det bara jag och Áile som myser runt här på dagarna.

Eller ja… I ärlighetens namn har tårarna inte varit långt borta ett par gånger, speciellt denna morgon.

Vi började dagen med att inom loppet av 5 minuter ha upplevt följande saker:

  1. Bajexplosion DELUX
  2. Nerkissad baby, mamma samt skötbord.
  3. Nervält vas, som var full med vatten, tack vare Los Hårbolls. Nu är sedermera alla Áiles kläder lätt fuktiga eftersom vasen stod på hennes byrå.
  4. MYCKET arg bebis eftersom att hon inte märkt hur hungrig hon var innan magen var helt tom.

    Gifv om mig styrka. Det är inte precis semester att vara mammaledig 😉

Áile blir en månad den här veckan, och jag kan inte för mitt liv förstå vart den månaden tagit vägen.

Man kunde ju tro att jag och gubben skulle ha fått lite bättre koll på det här med att vara förälder, men jag tror banne mig inte det är möjligt att ha full koll.

Sekunden vi tror vi förstått henne, ändrar hon sina sätt och vi står lika vilsna och förvirrade som dagen vi fick henne.

Áile är sin far upp i dagen utseendemässigt, tyvärr har det arma barnet ärvt mina nerver…

…det vill säga hon har inga 😉

(min far mumlade något i stil med att rättvisan till sist skall segra och hämden är ljuv när jag beklagade mig här i helgen… Kan det månne vara så att han upplevt samma sak för 25 år sedan 😉 )

Något vi  får erfara varje natt. Allt ska ske på studs eller så tittar hon på oss med sina underbara grå-blå ögon och klämmer fram ett par tårar innan sirenen är i full gång.
Det här drev Herr B till att impulsköpa en flaskvärmare i helgen.

KOSTA VAD DET KOSTA VILL hörde jag honom muttra upprepade gånger mellan hyllorna i en av stadens stormarketar.

Jag kommer inte överens med denna mackapär överhuvudtaget. Men liiiite mindre skrik har det varit, eftersom den värmer upp ersättningen snabbare. Det återstår att se om den kommer bli sådär oumbärlig som T påstår 😉

Snart kanske jag har lite bättre koll på hela situationen, men det får ta tid.
Hon är ju här nu. Älskade unge ❤

photo on 09-01-2019 at 14.21 #2

Ha en underbar vecka!

-I