Om “alla män” och normer som borde krossas.

Jag pratade med min lillasyster igår kväll.

Hon var nervös inför den stundande kvällspromenaden hon brukar ta med hunden eftersom hon blivit förföljd av en bil kvällen innan.

Hon hade bytt kurs flera gånger, korsat vägar och valt andra promenadstråk men bilen hade fortsatt att följa efter henne. Vid ett tillfälle hade de även genskjutit henne via ett annat kvarter. När de tillsist såg typen av hund som promenerade brevid henne hade de avlägsnat sig.

Jag blir uppriktigt så arg att jag ser rött.

2020 och vi har liksom inte lyckats bättre än såhär.

När jag nämner något som rör detta ämne brukar ett rätt generiskt svar vara:

“Alla män är inte våldtäktsmän.”

Nej. Det är de inte. Men hur i hela hel-vette ska jag veta VEM som är det?

Jag vet ju att min man aldrig skulle hoppa på en lite lätt berusad tjej i nån park 03:20 en lördagkväll. Jag känner ju honom.

Men tjejen som möter min man på väg hem från krogen, lördagkväll 03:20, kan inte veta det. Hon kommer vara nervös för att behöva gå förbi honom. Hon är kanske till och med rädd för min man.

Jag kan inte räkna de gångerna jag korsat en väg för att slippa möta det där killgänget. Eller de gånger jag med andan i halsen promenerat raskt hem för att hinna undan någon bakom mig.

Jag kan inte veta vad den personen har för intentioner.

Min man har aldrig varit rädd för att gå hem efter en krogkväll. Aldrig! Han är en vit  cis-man. Han har mycket få saker han behöver vara rädd för i just den situationen. Det är bara kalla fakta.

Vi lever i ett samhälle där butiker säljer försvarssprayer förpackade i rosa flaskor. Där vi lärt oss att hålla nycklarna så att de sticker ut mellan knogarna. Där vi blir tillsagda att tänka på hur vi klär oss för att inte dra till oss uppmärksamhet.

Ett samhälle där man skriver rubriker om KVINNOR som blir våldtagna istället för MÄN som våldtar. Vi läser om hur män våldtagit eller mördat SINA kvinnor som om kvinnorna bara är en ägodel.

Det är vardagsmat för en 14-årig tjej att få bilder på manliga könsorgan skickade till sig. Jag har sett hur individer försvarar dessa män.
“Jamen, tjejerna behöver ju inte kolla på bilderna. Det är ju en komplimang.”

Skojar du?!

HUR är det en komplimang att sända oönskade bilder på sitt könsorgan?

Det fanns artiklar på våra nyhetssidor för ett tag sedan där man meddelade att mobbingen minskar i skolorna. Men jag vågar nästan påstå att de digitala sexuella trakasserierna har blivit fler.

“Feminism behövs inte i Finland. Vi har det jämställt.” sa en bekant till mig en gång.

Jämställdhet handlar inte bara om löner och arbetsvillkor. Vi har en lång väg kvar.

Jämställdhet handlar om att alla oavsett kön, sexuell läggning eller klädval ska kunna känna sig trygga på kvällspromenaden, utan att ha fickorna fulla med diverse tillhyggen.
Det handlar om att färger och kläder inte ska bestämma hur vi ser på en människa. Vill min dotter bära en blå tröja med en traktor ska hon få göra det. Vill en liten kille bära en glittrig rosa klänning ska han få göra det.

Det är bara kläder och färger? Varför bryr vi oss?

Vi bryr oss för att generationen före oss gjorde det, för att de också blev lärda att pojkar är tuffa, leker med bilar och inte ska visa känslor. Det fick lära sig att flickor är tysta, försiktiga och inte tar plats.

När Áile blev ett år fick hon flera dockor.
“Hur ska hon annars veta att hon är kvinna” sa en äldre familjemedlem till mig.
“Du bara köper bilar åt henne!! Int är ju hon nån pojke heller?” sa en annan.

Jag köpte bilar, specifikt traktorer, eftersom min dotter ÄLSKAR fordon.
Fordon, Olaf och hundar. Det är hennes grej.
Hennes ögon var stora som tefat och hon tjöt av lycka när hon fick en fin grön traktor till födelsedagspresent.

Vem är jag att ta det ifrån henne bara för att hon råkar vara tjej?

Hade hon varit en kille hade principerna varit desamma. Vill min son leka med dockor och ha på sig en tunika för att han tycker den e fin så får han göra det.
Vad spelar det för roll egentligen?

När jag hamnat i diskussioner med människor om just köns-normer så är det få av dem som anser att jag gör fel, som faktist har någon anledning till varför det är fel.
“Men, om man sätter en klänning på en kille blir han ju bög!” har jag fått höra

Okej.

1. So what om han är homosexuell?
2. Hans sexuella läggning avgörs nog inte pga klädval. Tro mig. Den var avgjord långt innan han blev född.

Jag önskar så att Áile aldrig ska behöva förklara varför hon valt att ha på sig ett visst klädesplagg.
Jag önskar att hon aldrig behöver vara rädd när hon rör sig ensam.
Jag hoppas att hon inser att det inte spelar någon roll hur hon ser ut, vem hon tycker om eller vad hon har på sig.

Hon är mitt barn.
Jag älskar henne villkorslöst oavsett.
För alltid.

Om En Öppen Ansökan.

Eftersom mina vanliga, något torra, öppna ansökningar inte för med sig någon jobb-lycka tänkte jag pröva en annan approach.

Jag ger er, Hildurs Öppna Ansökan. 
Håll till godo!

---

 

ÖPPEN ANSÖKAN

Hej, vad roligt att du valt att läsa just min text!

Ida heter jag, är 26 år gammal och bor för tillfället i Larsmo med min man Toni, vår dotter Áile samt katterna Mio och My.

I december 2019 fick jag min Bachelors degree i International Business från Yrkeshögskolan Centria. En engelskspråkig utbildning jag valde att gå, eftersom många kurser fokuserade på marknadsföring.

Jag är för tillfället vårdledig med min dotter, men min något rastlösa själ drömmer om ett deltidsjobb. Det skulle vara en lottovinst att kunna jobba några timmar i veckan, kanske t.o.m. mest på distans eftersom jag har lite svårt för att lämna ifrån mig dottern ännu.

Vem är jag då?

Jag är trevlig, lagom social (kommer inte prata öronen av er) och en smula perfektionist. Envis, på ett bra sätt, och är alltid sugen på att lära mig något nytt.

Jag brukar referera till mig själv som en själslig pensionär. Älskar gamla, bortglömda ting och spenderar största delen av den lilla fritiden jag har, i soffhörnet med en sticksöm. Har garnet tagit slut står jag troligtvis dubbelvikt, med en pensel i handen, över något DIY-projekt.

Jag har en förkärlek för ord.
Har alltid tyckt om att skriva (ni hittar en del av mina alster på min FB profil om det intresserar! ) och försöker att trimma de kunskaperna så gott jag kan. Jag har också ett gott öga för färg och form, vilket i sin tur har gjort att jag ofta pysslar med diverse, digitala, grafiska projekt. Marknadsföring, och kanske speciellt marknadsföring via sociala medier, är något som fascinerar mig. För att lära mig mera om ämnet valde jag att skriva mitt examensarbete om just det. Jag hade tur och fick samarbeta med Österbottens Svenska Producenter. Rubriken löd “Marknadsföring via sociala medier. – Uppbyggnad av en publiceringsplan åt ÖSP”

Inte för att skryta, men termen ”choklad-kännare” borde egentligen finnas med på mitt CV. Mitt ultimata fredagsmys innefattar smält choklad och bär. Jag ogillar maträtter där alla ingredienser blandas ihop till en enda röra och är inte så förtjust i när frön från hallon fastnar mellan tänderna. Dessutom har jag obehag för fötter. Dessa saker torde dock inte påverka mitt arbete så länge min framtida chef inte tvingar mig att äta hallon utan fotbeklädnad.

Tror starkt att vi behöver dra ner på skärmtiden samtidigt som jag har lite svårigheter att slita mig från mina favorit YouTubers.

Jag har ett eget, mycket färskt, litet företag också. Hildurs Hörna. Så det finns möjlighet för samarbete även på den vägen.

Jag tror på att man måste ta saker i egna händer, och eftersom jag ju som tidigare nämnt finner marknadsföring via sociala medier så intressant är det väll inte mer än rätt att jag försöker marknadsföra mig själv på sagda kanaler.

Har jag lyckats få er uppmärksamhet? Ta gärna kontakt!
Jag sänder mer än gärna mitt CV åt er också!

Inlägget får gärna delas.
Ha en trevlig fortsatt vecka!

Med Vänliga Hälsningar,

Ida Michaelsdotter Boberg
idamichaelsdotter.boberg@gmail.com

Om internetproblematik och bristen på källkritik.

Sedan 1983 har världen inte varit sig lik. Då hade knappast Bob Kahn och Vint Cerf kunnat föreställa sig hur deras uppfinning skulle komma att ändra hur vi sänder ut och tar emot information.

Jag har, som bekant, en mycket invecklad relation med internet. En hat-kärlek  kan man säga.
De positiva aspekterna är många men allt oftare har jag börjat fundera på om de negativa aspekterna kanske är ännu fler.

Personligen anser jag att ett av de större nackdelarna med internet är just att vem som helst kan skriva vad som helst.
Sedan högstadiet har jag sett hur källkritiken bara minskar och minskar.

Finns det en dokumentär på en streamingtjänst som förespråkar användningen av cannabis, en viss form av livstil, frågor som rör hälsovård eller någon annan kontroversiell sak finns det ALLTID någon som delar sagda dokumentär med texten ”jag sa ju det!”
För om det finns på Netflix MÅSTE det ju vara sant! Eller?

En annan sida som är lika problematisk är Wikipedia. Jag ser hur människor använder sig utav denna hemsida som källa i diverse diskussioner och skriverier online. Wikipedia är i grund och botten en encyklopedi på nätet. Skillnaden mellan detta uppslagsverk och dem du hittar i din mor-/farföräldrars bokhylla är att Wikipedia tillåter vem som helst att lägga till, och ta bort, information. Visst, majoriteten av den information som finns på Wikipedia har säkert källor som är något så när tillförlitliga men en stor del består bara av en massa svammel.

Utöver dessa finns det säkert också en miljon självständiga sidor som skrivs av individer som brinner för en viss sak. Jag har under tiden jag skrev min thesis hittat många av dessa och de har en gemensam sak.
Du kommer inte hitta någon tillförlitlig källa på den sidan.
Om det mot förmodan funnits en källa har den antingen fört mig vidare till en ännu mera skum hemsida/blogg eller så har den inte fungerat.

Jaha? Men so what? tänker säkert många.

Utan källkritik sprids missinformation som i värsta fall kan skapa full hysteri bland invånare. Inte så lyckat med andra ord.

Låtom mig måla upp ett tänkbart senario.
(Understryker att detta är ett fiktivt senario. Tomater är inte farliga och mig veterligen är såväl gula som röda tomater lika populära 😉 )

En företagare i USA, vars levebröd består utav att sälja tomater, har haft en mycket jobbigt period med företaget. Försäljningen av hens röda tomater går stadigt nedåt medan konkurrentens gula tomater verkar fått ett uppsving. Hen har prövat allt för att förbättra försäljningen, men när inget annat fungerar bestämmer hen sig för att ta till ”the power of internet.”

Tomatodlaren bestämmer sig för att starta en hemsida, och efter ett par timmar har han en sida som beskriver hur de populära gula tomaterna de fakto är röda tomater som blivit behandlade med diverse hälsoskadligt ämnen för att få sin färg. Hen beskriver hur man kunnat länka en viss typ av cancer med konsumtionen av gula tomater.

För att öka trovärdigheten gör han ett kort filmklipp som visar hur denna blekningsprocess går till och bifogar även ett konfidentiellt utlåtande från regeringen och högt uppsatta forskare inom medicin, där man erkänner att man vet om detta men att man väljer att inte gå ut med informationen. Detta eftersom man vill undvika total kollaps av tomatindustrin. (Tomater är en viktig exportvara för USA vid denna tidpunkt)
Mycket nöjd publicerar således Tomatodlaren sin hemsida, delar den på sin privata facebook sida och går och lägger sig.

Följande morgon ser han hur 150 av hans facebook vänner delat hans inlägg på sina respektive flöden och diskussionerna i komentatorsfälten är vilda. Ett par veckor senare har de röda tomaterna ånyo återtagit sin placering som amerikanarnas favorittomat. Detta trots att livsmedelsverket utfärdat ett officiellt uttalande där man förklarar för allmänheten att den sagda blekningsprocessen bara är påhitt. Men det tror förstås ingen på, de har ju sett dokumentet på Tomatodlarens hemsida.

Vi kan inte bara blint lita på allt som blir publicerat på internet. Det måste finnas någon form av källkritik för allt du läser. Officiella instanser så som tex. polisen och sjuk-/hälsovårdsinstanser kan man lita på till 100% (EDIT: Inser du i efterhand att det kanske borde vara 99% med tanke på att det alltid finns risk för hackare!). En sida vars URL heter http://www.thetruthaboutyellowtomatos.com…. not so much.

Man kan egentligen jämföra effekten av dålig källkritik med ryktesspridning. Väldigt snabbt finns det helt sjuka berättelser om hur den där bilden körde av vägen eller vad slagsmålet på krogen egentligen handlade om.

Väldigt ofta när jag hamnar i diskussioner med människor ber jag dem sända den information de läst åt mig.
Inte för att jag misstror dem eller påstår den informationen är felaktig, men för att jag alltid vill läsa informationen själv.

Olika individer tolkar olika saker på olika sätt. Så är det bara.

Om du undrar hur man blir mera källkritisk online rekommenderar jag  följande sidor!

InternetStiftelsen
VetaMix
Statens Medieråd

Låtom 2020 bli året när vi slutar sprida fake news!

-I

 

Om tants tankar.

Det är mycket som snurrar i huvudet på tant idag…

För det första har Axel Åhman släppt en mycket intressant dokumentärserie vid namn “Utanför Boxen med Axel Åhman”. Den hittas på Arenan och rekommenderas varmt.

Jag borde även ta tag i att plocka undan julstjärnorna som hänger i fönstret, men bestämde mig för att chokladplattan i kökslådan hade högre prioritet och väljer att kalla min fönsterbelysning för “vinterstjärnor” resten av januari/februari.

Jag har även någon form av existentiell kris. Vad ska jag egentligen jobba med? Går det att kombinera min kärlek för samhällsfrågor, skrivande och marknadsföring? Konceptet känns lite “löst” om vi säger som så.


I ÖT:s debattsektion har året börjat med den sedvanliga religion mot homosexuella debatten. 
”Jag vill inte att du ska diskrimineras eller spottas på” säger en av de debatterande parterna samtidigt som hen upplyser en annan om vilken styggelse denne är för allt vad Gud sagt. Debattören avslutar sin insändare med orden ”Men låt också troende vara fria att leva som de vill, tycka som de vill och framförallt tro som de vill i sin kyrka. De måste gå båda vägarna, det där som kallas tolerans.” Ett påstående som luktar lite dubbelmoral med tanke på att hen först berättat för andra parten vilken syndare denne är och hur hen borde leva för att nå himlen.

Den sak jag finner svårast med religion är just den här aspekten. Att man på något vänster måste trycka ner andra för att själv få någon form av bekräftelse av de sina. Samtidigt verkar man, än en gång, ha glömt kristendomens kärnvärderingar. Kärlek och förlåtelse.

Kan än en gång konstatera att vi aldrig kommer komma till den punkt att vi är överens, men det är tydligen lika svårt att nå en punkt där vi bara är överens om att vi inte är överens. Samtidigt blir det bara mer klart för mig att jag inte vill tro på en Gud som är så hemsk och icke-inkluderande som han berättas.

På sociala medier kan man läsa hur medelålders män fortfarande ger sig på Greta Thunberg. Vi pratar såväl högt uppsatta politiker som your next door Matti Mäkäläinen. Ignoransen är överväldigande och det är väll klart att flickebarnet är hjärntvättad. Det faktum att det grönskar i Januari är säkert bara en tillfällighet.

På det mera positiva planet så har NASA meddelat att man hittat en planet, TOI 700 d, som verkar vara beboelig. Den ligger enbart 100 ljusår bort och kan komma att fungera som vår planet B när vi känner att vi är klara med att förstöra den vi bor på i skrivande stund. TOI 700 d har dock en negativ aspekt och det är att den fastnat i sin egen omloppsbana. Detta betyder således att planeten är låst i konstant dag/natt, beroende på var på planeten du befinner dig. En vild gissning är att ett 3:e världskrig skulle komma att startas vid den tidpunkten när det ska bestämmas vilka av jordens invånare som ska bo var…

…fast då är vi ju också ganska bra på väg att starta en större konflikt i Iran, så vid närmare eftertanke är det kanske världskrig nr 4 som lär bli stora planet-flyttar-kriget.



Trump har tagit åt sig äran för den förbättrade situationen i Etiopien. Det var ju såklart han som borde ha fått Nobels fredspris. Inte Denis Mukwege och Nadia Murad. Han fortsätter sitt tal med att meddela sina följare även att han vunnit någon form av popularitets-tävling mot självaste Abraham Lincoln. Vilket i min mening kanske inte är så jävla svårt eftersom Lincoln varit död sedan 1865 och inte kunnat ropa ut sina slogans i högtalare sedan dess. Keep America Great Again var det ja…

Sist men inte minst måste jag försöka komma underfund med hur man får en 1-åring att ta en tupplur. Vi verkar ha glömt hur det fungerar, både hon och jag…

För att sammanfatta det hela kan jag konstatera att detta är mina tankar inför 2020:

1. Detta kommer inte bli året när jag slutar skriva av mig. Tvärtom. Måste skriva mera.

2. Ska skaffa mig ett självförtroende som är lika orubbligt som Mr. Trumps.

3. Måste googla fram tips på hur man bäst tröttar ut en 1-åring.

Om tankar kring mänsklig lättja och mål för 2020.

Året börjar lida mot sitt slut.
Det har varit ett händelserikt år för min del.
Händelserikt och svårt.
Jag skulle nog beskriva 2019 som en enda lång kraftansträngning.
I ärlighetens namn är jag nog rätt tacksam över att året är slut.
Det har inte varit lätt och nu är jag helt slut.
Med kontant trötthet och en konstant gnagande ångest känner jag att det är dags att ta tag i livet lite.

---

Jag gillar inte termen “nyårslöften”.
Mycket eftersom jag personligen tycker det är lite väl ambitiös det här med att lova att man ska ta tag i saker och ting.
Hos oss kallar vi dem mål istället. Då blir det liksom inte heller så himla jobbit om man inte orkar hela vägen fram, vilket ju ohjälpligt ibland händer. Livet kommer emellan ibland.

Vi har en del gemensamma mål för 2020, jag och min man.

Bortsätt från det återkommande målet att bostads-spara mera och minska på skärmtiden har vi ett mycket viktigt mål:

Vi ska sluta vara så lata.

Under 2019 har jag funderat mycket på det här med bekvämlighet.
Varför har människan blivit så lat, varför kräver vi bekvämlighet?

Jag känner att mänskligheten har målat in sig i ett hörn lite när det kommer till bekvämligheter.
Vi beställer det mesta på nätet, väljer hemleverans om möjligt.
Vi “orkar” inte gå ut på promenader om det regnar lite eller om det blåser och jag kan nog personligen räkna de tillfällen när vi tagit cykeln till min mors, istället för bilen på en hand.

Butiker säljer färdigkokt ris på påse (detta mina vänner är så himla sjukt i min värld att jag inte riktigt har kunnat släppa det!) och vi skulle inte tänka tanken på att baka vårt eget bröd.

Jaha?! men vad har det med saken att göra då? kanske du undrar.

Joo, jag har en teori. Jag tror nämligen inte människan är byggd för all den här bekvämligheten. Jag tror inte vi mår bra av den.
Vi bor ju, som bekant, i en hyreslägenhet och jag behöver inte göra NÅGONTING.

Snön blir skottad, gången sandad och går något sönder är det bara att ringa åt hyresvärden.
Visst är det skönt, men i somras skrämde jag livet ur en stackars dam som låg i min rabatt och rensade ogräs när jag bad henne lämna ogräset, för jag ville sköta det själv.

Jag tror faktist, helhjärtat, att jag skulle må bättre av att få bo 40 km från närmsta stad.
Jag tror att jag som person inte skulle känna mig lika deppig om jag hade ett eget potatisland.  Jag tror att jag, personligen, skulle slippa en stor del av mina hjärnspöken om jag fick klyva ved och sätta mig framför en öppen spis om kvällarna.

Jag längtar liksom efter att få vara djävulskt arg varje gång snön faller, för att jag måste skotta snö. Jag vill bli arg över hur halt det är på trappen för att Herr B inte sandat och jag vill skrika mig hes när fåren har rymt ur hagen.

Är jag galen?

Kanske lite, men om så är fallet är åtminstone min man lika galen och allt blir ju roligare med en kompanjon.

Sånt som tant tänker på såhär dagen före nyårsafton.

2020 kommer nog troligtvis inte föra med sig ett hus med tillhörande fähus, men vi ska sluta vara så bekväma. Baka vårt eget bröd, göra vår egen marmelad och gå långa promenader i skogen i jakt på svamp.

För att vi mår bra av det.

Jag antar att jag försöker säga…
Gör det du mår bra av, oavsett vad världen runt dig tycker om det.
Det är ditt liv.
Lev det så att du, när det är dags för dig att kila vidare, är stolt och inte ångrar en minut.

Gott Nytt År!
Ta hand om er!

-I

 

Om en Minttupläd.

Även om det senaste halvåret har bestått mestadels av en massa…massa skrivande, har jag förstått inte helt kunnat lägga mina garnrelaterade projekt på hyllan.

Den här filten blev till under en vävkurs jag gick för snart 3 år sedan. Den har legat halvfärdig i en garderob i väntan på att få fransar.

I höst, när orken inte riktigt fanns för att påbörja något nytt projekt blev den äntligen klar. Och jag måste säga att jag ÄLSKAR den.

Tänk vad man kan skapa med lite garn alltså! ❤

Mönstret heter “Minttu huopa” och är gjort av Lankava.
Det finns här för den intresserade!

---

Ni glömmer väll inte att kika in hos hörnan på Instagram?
@hildurshorna
Där hittar ni mera projekt!

-I

Om stirrande tomtar och arga kickboxare.

Såhär runt juletider blir man ju inte speciellt överraskad om man möter en tomte eller två i butikerna.

Man blir dock lite överraskad när man har dem på bakgården…

---

I måndags hade vi haft en sådär typisk seg start på veckan.
Både jag och Herr B somnade nästan i soffan så där vid halv 11 snåret beslöt vi oss för att ta oss en kvällsfika för att sedan krypa till kojs.

När vi satt där vid köksbordet hörde vi några märkliga ljud. Ett shufflande ljud som verkade komma från utsidan.

“Ojj, va konstigt det låter? Har det börjat blåsa?” undrade Herr B medans han skyfflade in mysli.

Vi knyckte på axlarna och tänkte inte mer på det.

Enda tills det knackade på vår terassdörr.

Här bör det nämnas att vi bor i radhus, har ändlägenhet och vår bakgård vätter mot en skog. Det händer med andra ord… aldrig att eventuella gäster kommer in via terassen.

Jag är ju vida känd för att vara oerhört lättskrämd så min reaktion var nog något i denna kaliber:

medans Herr B bara lugnt höjde blicken….

“Jahaaa…” hör jag Herr B yttra innan han svänger blicken mot mig.
“Det står 3 tomtar utanför dörren” konstaterar han lite trött innan han tar en till sked mysli.

 

Här väljer jag att inte titta bakåt och ber Herr B upprepa sitt konstaterande.
Han var ju rätt trött och i dessa stressiga juletider skulle jag ju inte ha varit alldeles förvånad om han somnat medans han åt så att säga…

“Det står…TRE… tomtar och stirrar på oss” säger han medans han håller ögonen på tomtarna.

Sen hör vi hur tomtarna snabbt vänder på sig och springer tillbaka samma väg som de kommit.

Det är här min trötta man vaknar till liv.
Och blir arg.

För om man känner oss så vet man att de vi hatar mest av allt i världen är det busstreck så som detta.

Herr B flyger upp från stolen, ropar något om att han minsann ska lära dem en sak eller två. Ty, vad tomtarna inte visste var att det retat upp en kickboxare och det kan ha varit deras största misstag.

Nu hann inte Herr B upp tomtarna, något han insisterar på är mitt fel eftersom jag inte ansåg han behövde springa ut och jaga tre tomtar endast iförd kalsonger och crocs.

Han har dock i besvikelsen efter detta uppfört någon form av krisplan och med jämna mellanrum ser jag hur han vandrar mot terassdörren och muttrar “nästa gång…”
Han hade även någon plan om att påbörja byggandet av ett “tomte-jakt-torn” där han kunde sitta och vänta in dem.

Jomensåaatteeh…

…Julefrid var det ja…

---

Om avslutade studier och julgrans-lönnmord.

Nämen, HEJ!

Man kan säga att vi hamnade i radioskugga under hösten.
Jag skyller det på studierna, men nu är allt inlämnat samt presenterat och om en vecka eller två kan jag officiellt skryta med min kandidatexamen.

Jag upplever att en kandidatexamen är ungefär lika uppskattad bland studeranden som ett irriterande småsyskon bland tonåringar , ska man vara något ska man minsann ha sin magisterexamen. Jag anser dock att en kandidatexamen är precis lika värd att firas och det är just det jag tänker göra.

I övrigt har ett märkligt vad-ska-vi-göra-idag-då lugn infunnit sig i hushållet. Utan en hel hög med deadlines har man MYCKET fritid och jag kämpar lite för att fylla dagarna med program åt dottern.

Något hon kanske inte tycker jag lyckas med eftersom hon valt att jobba i maskopi med katterna för att få julgranen på fall.

Bokstavligen.

Det verkar inte bättre än att hon ärvt sin fars Grinch-gener.

Åtminstone 2 gånger varje dag samlar hon krafter i bortre änden av vardagsrummet.
Två sekunder av total tystnad…

…innan hon störtar mot granen med ett avgrundsvrål.

-DEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!!

Avgrundsvrålet är tydligen även ett klartecken åt katterna som också de satsar alla sina nio liv på att hinna sno en julgransboll vardera.

—————————————————————————

Det glädjer mig dock att meddela att julgranen inte svimmat en endaste gång under den veckan den varit uppe.

Anledningen?

Herr B har monterat en idiotsäker upphållningsmekanism i väggen.

2 krokar
Fiskelina

Allt man behöver för en fridfull jul 😉

Att den sen är en smula sned bidrar bara till en mera personlig känsla.
Sådeså.

 

Om räddningsaktioner och suspekta frukt-mums burkar.

Vardagen infinner sig sakta men säkert i det Bobergska hushållet.

Låt mig ge ett exempel på en helt vanlig dag.

Áile har bestämt sig för att heeeelt strunta i vårt välplanerade schema vi har levt genom de senaste halvåret.
En vanlig morgon vaknar hon mellan 8 och 9.
Sen stiger vi upp och kokar gröt åt henne.

Now…

redan här har mamman allt som oftast haft hjärtsnörp.

Jag har ju, som bekant, en smula svårt för kladd.
Jag får liksom myrkrypningar i hela kroppen när det blir kladdigt.

Hur tror ni det ser ut när en 8månaders tjej ska äta morgongröt med plommonpuré?

Just precis.

Därför är jag oändligt tacksam över att någon på IKEA utvecklat produkten KLADDIG.
Den är en lifesaver 😉

Mitt under morgonmålet hörde vi märkliga ljud från tvättrummet.
I vanliga fall skulle jag ignorera de krafsande ljuden men de var ovanlig desperata denna morgon, så jag och Dootro gick för att undersöka saken.

Väl inne i badrummet är de krafsande rörelserna ännu mera desperata men någon fyrfota individ syns inte till.
Vi söker ett par minuter, jag och Áile, och plötsligt ser jag en tass i ögonvrån.

Det visar sig att Mio, den äldre av de fyrfotade Los Hårbolls, har hamnat i en rejäl knipa.

Hon har fastnat bakom tvättmaskinen.

Det är en skamsen blick som möter vår när vi lutar oss över tvättmaskinen för att utvärdera hur pass allvarlig räddningsauktionen kommer bli.
Efter många om och men lyckas vi rucka tvättmaskinen så pass mycket att Mio lyckas kravla sig upp…

Vi fortsätter vår dag, tar en cykeltur, njuter av den mera behagliga temperaturen som råder och förbannar My för att hon under natten käkat upp en bit av vår säng.

Sen får undertecknad någon form av tillfällig sinnesförvirring och bestämmer sig för att house-wifea till det.

Vi tar en sväng via affären och införskaffar nödvändiga ingredienser till kvällens middag. Väl hemma skrider jag till verket, glad i hågen över mina kommande fru-poäng.

Knappt hinner jag plocka fram alla ingredienser innan Dootro blir som förbytt.
Jag vill inte “utelämna” alla detaljer men vi kan säga att hon var mer lik denna  individ…

…än sig själv

Arg som ett bi är hon när hon skriker och försöker ta sig ur matstolen.

Kallsvetten bryter ut och efter många lååånga minuter inser jag varför hon blivit så arg.

Hon vill ha fruktpurén som står på köksbänken.

I vanliga fall skulle jag inte ha protesterat, men i detta fall var “fruktpurén”…

… en UncleBens sås.

Behöver jag överhuvudtaget förklara att hon förbannade dagen jag föddes när jag hällde såsen över min stekta kyckling?

“Sådan mor sådan dotter” konstaterade Herr B när han kom hem från jobbet.

Härliga härliga vardag, med Dootro i släptåg lär det då aldrig bli tråkigt 😉

En uppdatering.

Maajaarå! Tant har, om än med nöd och näppe, överlevt värmeböljan som har stundat norr om ekvatorn de senaste veckorna.

Vi närmar oss Augusti, HUR sjukt?

Veckorna har swichat förbi sedan jag skrev senast.
Jag och Dootro har “måra på”, även om den förstnämnda avklarat de flesta dagar i någon form av koma liknande tillstånd.
Årets allergisäsong har dödat mig långsamt. Jag har, på sin höjd, spendera 45 minuter utanför hemmets väggar, sen har pollen-j*vlarna hittat mig och jag har frustande, nysande och snytandes fått bege mig in igen.
Detta, mina damer och herrar, är anledningen till att jag är en människa som älskar vintern.
Utöver det något snuviga tillståndet har vi haft en bra sommar, so far!

Augusti bjuder på bland annat en kärleksfest och, med lite tur, lite flera äventyr innan hösten är här med vardagen och allt vad det innebär!
Jag redo för hösten känner jag, förhoppningsvis fortsätter orden rulla in här i hörnan också 🙂

-I