Om Lillon.

Screen Shot 2018-12-26 at 22.42.00.png

ÁILE LINNÉA TONISDOTTER
22.12.2018 01:59
3315g – 50cm


 

Så perfekt skapad. ❤
Min sista pusselbit i livet.
Tack.


 

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.
– Inger Thörnqvist-

Advertisements

Om vecka 40, försvunna eluttag och diverse andra missöden.

 

Vecka 40.

För att ha fått ryktet om att vara en nervös unge som skulle komma för tidigt, har hon otroligt nog inte kommit ännu…

Vi siktar, till min något stora besvikelse, på en jul utan Mini.


I övrigt kan man lugnt påstå min klumpighet och mina hormonsvängningar nått nya höjder denna vecka.

Fröjden ero bland denna veckas missöden och hormon triggade gråtanfall.

  1. Jag började veckan med att, något irriterad, konstatera att min vinterjacka officiellt inte går att använda mera. Eller, den går att använda, men för att undvika frostskador på kulan är det nog smartast att låta bli.
    Eftersom jag redan i detta skede var på ett så dåligt humör att både katterna och Herr B trippat på tå runt mig, beslöt jag mig för att unna mig själv ett “chrome powder” till naglarna.  Ni vet ett sånt som alla hippa människor har dessa dagar.
    Glad i hågen kom jag hem, satte mig vid köksbordet och förberedde mig för en liten mysig stund.
    Jag, mitt krommade pulver, en konfektask och lite julmusik. Vad kan gå fel liksom?Jo, det ska jag få lov att tala om för er.
    När man inte ännu vant sig vid att ha ett midjeomfång ca 3 gånger större än man i normala fall har, händer det ibland att man missbedömmer avståndet till närliggande väggar, hyllor och skåp. Eller som i det här fallet.
    Köksbordet.
    I den rätta klant-arsel-Ida-andan, stiger jag således upp för fort, magen slår i bordet som i sin tur sätter min arm i någon form av darrning och vips är det inte bara naglarna som får sig en omgång med krompulver utan även hela köket och ALLT vad jag har på mig.Photo on 20-12-2018 at 14.01.jpg
  2. Sedan vi flyttade in till denna radhuslägenhet har jag förundrats över att kvisten inte har ett endaste eluttag.
    “Måst vara en kaar som ha planera det här” muttrade både jag och min mor när vi likt McGuyver fixade med ljusslingor i mina tro hopp och kärlek.
    Nu är det så att jag vid upprepade tillfällen frågar Herr B om han är 100% säker på att det inte finns uttag BAKOM katträdet.
    “Jåå, he finns int na tidee, du behöver int fråg na fleir gangor!” var svaret när han för 10 gången fick samma fråga.
    Jag har ju inte fått lyfta eller skuffa/knuffa tunga saker eftersom Lillon ville ut. Så jag har helt enkelt fått lita på min make.
    (ha-ha jokes on me, kunde ha skuffat hur mycket som helst för ut, det vill hon INTE.) 
    Denna vecka har jag dock jul städat och i tisdags var det kvistens tur.
    Jag knuffade katträdet till sidan och KAN NI FÖRSTÅ!
    Ett mirakel haro inträffat.
    Där.
    Bakom kattträdet uppenbarade sig hela 2 (!!!) uttag.
    Nu är ju det här egentligen inget problem. Men mina gravihormoner triggade ändå igång ett gråtanfall (skyller det på utmattning) och jag satte mig ner i kvisten och grät i 10 minuter över att jag kämpat med att få upp dessa förbenade julsymboler HELT i onödan och bannades över hur otroligt ovarsamt och urbotat DÅLIGT Herr B sökt efter dessa uttag.
    Rimligt?
    Jodå.6b4b23d6487e3ed64135392d64873a28.jpg

    Ni tror vi nått botten här kanske? Nehe då.

  3. Botten på denna 💩 – vecka nåddes tisdag kväll, efter mitt eluttags-sammanbrott.
    Jag har lånat en jacka av min mor, som faktist passar mig rätt bra även  om jag liknar en snögubbe när jag vandrar runt i den.
    Vi hade varit iväg och handlat. Jag var trött och i ärlighetens namn ännu aningen skärrad över hur Herr B kunnat vara så blasé över hela eluttags-fadäsen.
    Efter att ha vankat och kämpat mig över den glashala gårdsplanen sjunker jag ner på min pall i hallen och ska börja klä av mig mina x-antal lager ytterkläder.
    Skorna går, med tanke på omständigheterna, ändå helt okej.
    Problemet uppstår när jag ska ha av mig jackan.
    Jag får inte upp dragkedjan. Det visar sig att den fastnat i tyget på INSIDAN av jackan.
    Jag sliter och drar i dragkedjan medans min panik stiger. Jag har sån väldig klaustrofobi och eftersom jag även hade på mig en rätt tjock tröja innanför blir det rätt fort VÄLDIGT varmt.
    Där sitter jag. 24 år gammal. Gravid bortom allt välgjort och storgråter.
    Nu slapp jag ju i och för sig lös efter att Herr B kommit springande till hallen i tron om att något verkligt hemskt hade hänt, men iallafall.

 

Nej, det har inte varit någon toppen vecka. Jag, som alltid brukar vara på toppen humör såhär 4 dagar innan julafton skulle helst strunta i allt vad jul heter detta år och bara gå i dvala.
Jag hoppas INNERLIGEN att jag får ta del av mormor och farmors kalkon eller så vette fåglarna hur detta slutar. 😉

I och med detta, upplyftande 😉 inlägg, önskar jag er alla en fortsatt trevlig vecka och hoppas att er jul blir alldeles underbar om vi inte hörs mera förrän efter julen!

 

 

 

Om livets mat och förvärkar.

Vecka 38.

Jaha mina vänner!

Gissa vem som fött barn sedan senast?

Inte jag iallafall.

Photo on 04-12-2018 at 10.50.jpg

Nejdå, här hänger kulan stadigt på plats ännu, det även fast läkaren i Kokkola sa att hon inte kan tro Lillon hålls inne mer än två veckor vid senaste besök…

Nu börjar jag faktist vara riktigt trött på att vara gravid.
Jag har oturen att ha väääldigt mycket förvärkar.
De är så pass intensiva att jag varit halvvägs ut genom dörren mot förlossningen ett par gånger de senaste veckorna.
Tur i oturen att vi inte åkt in, det är faktist en av mina mardrömmar. Att komma in till förlossningen och så är INGET på G.

Det här leder i sin tur till att den sömnen jag lyckas fånga inte riktgt räcker till för att upprätthålla både de mest livsnödvändiga kroppsfunktionerna OCH humöret. Jag inser ju att sömnen knappast kommer öka sen när Mini äntligen kommer, men jag resonerar som så att då har jag ju henne iallafall.

Finns det någon av er som haft sjuka förvärkar med ert första barn, som kanske har lite tips på hur man orkar hela vägen till målet så att säga?
Jag har testat allt de kan erbjuda vid rådgivningen. Panadol, varm dusch och värmedyna, men inget av dessa hjälper minsta lilla.


 

Det finns ett par saker som gör att jag faktist orkar mig upp varje morgon och dessutom hålls vaken ända till min 14:00 tupplur varje dag, låtom oss studera dessa närmare:

 

  1. Livets mat.
    Snellmans braunschweig korv.
    Jag kan inte få nog. Jag har satt en kvot på x-antal skivor/dag eftersom att Herr B annars skulle bli tvungen att köpa en ny varannan dag 😉
    Rekommenderas starkt om ni inte smakat den.

Photo on 04-12-2018 at 10.48.jpg

  • Kräuterblut-saft.
    Mitt HB är inte för lågt, men med en startpunkt på 145 känns det av nu när vi tragglar oss genom dagarna på 113. I ärlighetens namn vet jag inte om det faktist hjälper så mycket, men jag har alltid tyckt denna fruktdryck smakar gott så det är något att se fram emot varje morgon 😉
  • Vardagsrummets dörrar.img_20181204_104340.jpgEgentligen är det julgranen BAKOM dessa dörrar som gör livet värt att leva, men utan dörrarna skulle vi icke ha någon julgran.
    Min farmor har vänligt nog lånat oss deras gamla gran och för första gången på 5 år har vi en gran som stått upprätt i mer än 24h. DET är glädje man känner enda ner i hjärteroten det!
  • Mineralvatten
    Vette fasen varför, men jag kunde leva på min fest-braunschweig och kolsyrat vatten. Helst ska vattnet ha en läskande smak av Guava-Apelsin, men i nödfall fungerar även vänligt “pikka-vattn'”. Jag har faktist blivit så neurotisk att jag alltid har ett paket med små flaskor av sagda dryck hemma, för att lätt kunna addera denna produkt till bb-väskan när vi väl kommer så långt.

 

 

20 dagar kvar enligt min app, och jag planerar att njuta till fullo av de ovanstående punkterna under de 20/30 dagar det kan ta för Lillon att vilja träffa oss.

Jag har mina små förhoppningar om att hon ska komma innan julafton, för det skulle nog vara den ultimata julaftonen för mig.
Att få mysa med, och sniffa på, en alldeles färsk människa i soffan medans julgranen lyser i hörnet och Bing Crosbys jul LP ljuder i bakgrunden.
Säkert med diverse mindre mysiga tillägg som frän bajs lukt och gallskrik med en lätt överhormonell och gråtmild mamma Ida, men det får vi ta då. 😉

Trevlig fortsatt vecka!

-I