Om funderingar i Januari.

Länge leve 2018 och beslutet om att bli mera ärlig mot mig själv och andra.

Inte för att jag har mytoman-tendenser, men för att jag ibland väljer att inte berätta/skriva hela sanningen.

Vi sparkar igång sagda beslut med följande, realistiska , representation av Januari månad. (Kompletterat med Pinterest bilder i ett försök att lätta upp den något tryckta stämningen)

Fröjden ero!


Aaah, Januari. Månaden som skänker en ny start till samtliga levande på vårt klot.

Vem det nu än är som skänker denna otroliga nystart till resterande individer, så verkar denna “någon” ha glömt bort mig. (alternativt ha postat min nystart och i misstag anställt PostNord hehehe)

Det ända Januari haft med sig till mig är stress relaterade eksem och en hjärna som sagt upp kontraktet och hädanefter enbart arbetar deltid men med en heltidslön.

940128b0ecab5634353f6fe6956853d0.jpg

Denna förbaskade månad alltså.

Inte nog med att statistiken som påvisar att Januari är en riktig “spar-månad” (tack vare allt spenderande i December. Vi lär oss aldrig.) blivit en sanning hos oss, det kan även vara den mest depressions framkallande månaden av de 12 vi har.

Addera en otrevlig mängd deadlines, stress och sömnbrist på det så har vi en ofantligt framgångsrikt recept på hur man skall gå till väga för att definitivt inte orka kliva ur sängen innan 11.

Gårdagen var faktiskt en av det första dagarna på flera månader som jag släpade mig ur sängen innan 11.

Det var även den första dagen på flera månader som jag inte kände mig som en permanent utmattad duva.

CkhvBugUUAAaAn9.jpg(#spiritanimal)

Jag tog således tillfället i akt och skrev kopiösa mängder listor i ett försök att få mitt liv organiserat. Sen har Sambon gjort listor av mina listor för att han ska hänga med i svängarna 😉

07afd05ccd5dbd76c2d91d44ce23fb5a.jpg

Iallafall, för att återgå till detta inläggs original “point”, här är ett par bilder från mitt Januari!

 

 

  1. Försökt övertala min Syster om att den ökända “Spindeln Hugo” icke återuppstått efter det påstådda “mordet”, som lär ska ha skett den 11 December 2017, utan att detta enbart är hans, något hämndlystna, “brother from another mother” som sökt upp min syster och bestämt sig för att bosätta sig i hennes dusch.
  2. Hälsat på hos Katten Harry och Sambons moster (men mest katten Harry. #TeamHarry) för att bolla idéer till våra tårtor.
  3. Städat upp i vårt förråd nere i källaren och mirakulöst nog inte fastnat under allt bråte.
  4. Shoppat en tröja åt Mio så att hon ska slippa skaka som ett asplöv under sina upptäcktsfärder i vinter.
  5. Hållit en tyst minut för den stackars jäkeln som, i ren desperation använt en pulpet i ett försök att hitta rätt stavning till milloin, tulossa och äidinkieli under tenten i nybörjarfinska.
  6. Chockats över det faktum att denna rubrik ännu är relevant. Känns ändå tryckt att veta att det inte bara var ett problem under den tiden jag bevistade mini-discon. (Shout out till samtliga som dansade loss till tonerna av “From Paris to Berlin” och “Rosa helikopter” ( Tack Tettan) i Holm fritidsgård 2003-2006!)

Lets kick some February ass!

Ha en bra vecka!

-I

Advertisements

Om gubbvilor och fästvalla

God Söndag på er!

Jag hoppas er helg har förflutit långsamt och att ni hunnit vila upp er.

Hos oss har helgen varit rätt fullspäckad.

Tack och lov har jag ännu ett par dagar ledigt innan det än en gång är dags för skola, så jag torde hinna lata mig tillräckligt i soffhörnet.

Det här med att “lata sig”.

Hösten som gått och våren som snart är på intågande har varit, och är, knökfulla med program.

Så mycket program att jag ärligt tappat lusten till allt.

Även fast sömnkontot borde vara på + ,efter alla mina “gubbvilor”, så känns det som att jag inte sovit på flera dygn.

403ce09cf953b3fe30576ed791553815.jpg

I och med detta har jag, något motvilligt, fått inse att jag behöver ta det lugnare men med ett bröllop som ska planeras och mängder skolarbeten som behöver fixas är det inte alltid lätt.

Jag har således bara sysselsatt mig med sådant jag anser vara roligt de senaste veckorna.

Jag har stickat.

Jag har besökt en skolkamrat från Optima tiden. En väldigt trevlig dag, som jag hoppas det snart blir repris på.

Sträck-kollat Wahlgrens värld, åkt pulka och så har jag skidat.

IMG_20180114_202336_559.jpg

Det sistnämnda har dock varit av väldigt varierande kvalité.

Både jag och Sambon såg oss besegrade när vår fästvalla var så pass bra att vi utan problem kunde pausa mitt i en uppförsbacke. 😉

I dessa tider av stress kommer det med andra ord bli lite glesare mellan skriverierna. 🙂

Jag behöver ladda batterierna lite helt enkelt!

Ha en bra vecka!

-I

 

 

 

Om borttappade däck och märkliga brytningar.

Som bekant har vi spenderat ett par dagar i Gällivare.

Det är en rätt märklig känsla att alltid kunna göra sig förstådd, oavsett var man befinner sig.

Eller ja…

Förstådd och förstådd, Sambon fick nog inse att Monäs/Socklot dialekt nog inte skulle fungera 😉

Efter ett par dagar av knagglande försök att göra sig förstådd på finlandssvenska (finlandismer är en jäkel alltså) satte vi oss i bilen för att köra hem.

Ett par tio kilometer från Gällivare ser vi dock två däck som ligger mitt på vägen.

Lite längre fram står en husvagn, utan två däck.

Snabbtänkta som vi är (hehe) insåg vi att de båda däcken vi sett hörde till husvagnen.

Vi bestämde oss för att stanna och se till att ingen skadat sig, och svänger in till vägkanten.

Vi möts av en man som varit en aning mera snabbtänkta än vi.

Han har sett vår registerplåt och förstått att vi är finnar.

“Päivää, pitäis olla kaks renkaat siellä jossain” säger han och ser djupt fundersam ut.

“Hej, vi pratar nog svenska också om du är mera bekväm med det” kontrar jag och förklarar att vi nyss kört förbi hans förlorade däck.

Hans min förändras från fundersam till följande ansiktsuttryck:

“Jaa, vi kan svänga om och plocka upp dem till er?” fortsätter jag.

Mannen med de förlorade däcken fortsätter stirra på mig…

“Joo men det vore ju jätte snällt av er” svarar han efter en stund.

Sagt och gjort, vi svänger om och efter en stunds sökande, samt en smärre utskällning av en upprörd man som kört på det ena hjulet och ådragit sig en punktering, har vi återfunnit de förlorade däcken och levererat dem till husvagns-mannen och hans fru.

“Men guuuu så gulliga ni är” säger hon och tvingar ner en 100-kronors sedel i sambons ficka, under stora protester av Sambon.

“Äsch, det va så lite så. Hoppas allt ordnar sig för er nu!” svara han.

Och det är när det han säger det, och husvagns-mannens fru får samma ansiktsuttryck som sin man, jag förstår varför de är så förvirrade.

VI PRATAR MED NÅGON TYP AV EGENTILLVERKAD NORRLÄNDS DIALEKT!

Knappt har Sambon svängt ut på vägen igen innan jag brister ut i skratt.

“Aa-aja, vi kan flytt hiit när som helst. Dialekten är ju under kontroll iallafall” konstaterar Sambon, med sin egenhändigt komponerade dialekt.

Tack och förlåt till Er kära Husvagns-man.

Utan er hade vi aldrig upptäckt vår dolda talang.

Vi är rena rama dialekt-kameleonter 😉

-I

 

 

 

 

Om nyårsäventyr.

Gott nytt år på er!

Jag hoppas ni fick en bra start på det nya året!

Jag och Sambon firade in det nya året i Gällivare med superbt sällskap.

Wow! säger jag bara.

Ibland reser man till ställen där man bara känner sig så hemma.

Ta mitt paradis Parga tillexempel.

Varje gång jag kliver ur flyget och tar ett djupt andetag känns det bara… så rätt på något sätt 🙂

Gällivare blev ett sånt ställe för oss båda.


Jag fick ett armband av min mor till julklapp.

Det är ett enkelt silverarmband med texten “Breathe”.

Det där armbandet har visat sig vara ytterst behändigt i tider av ångest, eftersom jag har en tendens att hålla andan när nerverna sviktar.

Att känna av armbandet har liksom varit en påminnelse om att bara andas och ta det lugnt.

I Gällivare glömde jag inte andas en endaste gång.

Inte ens fast jag utmanade min bakteriefobi och käkade pommes med otvättade händer.

Det mina vänner, var ett så tydligt tecken på att denna geografiska punkt förde med sig något annat än bara semester.

26195592_1727360933981687_817691575792740484_n

En bättre start på 2018 kunde jag nog inte fått.

I bilen på väg hem satte vi på Spotify.

Efter några timmar av diverse “moderna” (läs gamla för en normal 20 åring, nya för oss själsliga pensionärer) pop låtar kom följande låt på, och vi konstaterade båda två att den, hur flummigt det än låter, på något sätt förmedlade precis så som vi känt under hela resan.

Fria 🙂

Därför får den lov att bli 2018 kampsång 🙂

Jag hoppas att denna friska medvind håller i sig! 🙂

God fortsättning, ta hand om er!

-I