Om en chateau .

Såhär onsdagskvällen till ära har jag ett tips.

Ett tips till alla er, som precis som mig, har en förkärlek för vintage och gamla hus.

Escape To The Chateau.

Alltså, jag vet inte var jag ska börja.

Helt otroligt underbart program.

“Escape to the Chateau follows the story of Dick and Angel as they buy an abandoned French chateau and with ingenuity, imagination and sheer hard graft, bring its 45 rooms and 12 acres of land back to life in order to restore it to its former 19th century glory.”

escape-to-the-chateau.jpg

Mitt nya mål i livet är att äga en Cháteau i Frankrike.

Man lever ju bara en gång, och är död olidligt länge.

Nu gäller det bara att övertyga sambon om att det här är min bästa idé hittills 😉

 

5/5 garnnystan.

Advertisements

Om telefon-och datorskal.

För ett par veckor sedan gav mitt skal till datorn upp.

Jag, som certifierad e-bay nörd, kunde ju såklart inte hålla mig länge innan jag klickade hem nya skal både till datorn och till min telefon.

När skalen kom tittade sambon på mig med följande min:

200w_d

“Ida, jag trodde du skulle beställa något mera… neutralt den här gången?”

Jag fattar ingenting.

IMG-20170925-WA0018

Hur neutralt som helst ju?

 

 

EFTERLYSES! Gemenskapskväll för galna katt damer under 30.

Det är måndag.

Normalt sätt brukar jag ha något att skriva om varje vecka, men denna vecka är det trögt.

Jag har hamnat i någon form utav höstkoma.

Men jag tänkte vi kunde prata om den här bilden:

awkward-age

Är jag den enda som känner igen mig?

Den senaste månaden har mitt Instagram flöde bestått av två vilt skilda motiv.

  1. Bilder från diverse studentfester/utekvällar.
  2. Screenshots från diverse “mamma-appar”/ultraljudsbilder.

Jag kan inte riktigt identifiera mig i någon av dem. Jag har liksom hamnat i kläm mellan dessa två grupper, och kläms nästan ihjäl.

Jag känner mig lite utanför var och med vem jag än är.

Vilket ju inte är någon annans fel än mitt eget, men jag känner inte att jag har så mycket att tillföra i diskussioner rörande barn eller fester.

Det här har tidigare lett till att jag tappat kontakter med människor. För jag har inte riktigt vetat hur jag ska bete mig.

Jag har aldrig, och kommer aldrig dricka mig full för att få vänner. Å andra sidan kommer jag heller inte byta bajsblöja på din unge för att få behålla dig som vän 😉

Jag vill inte ringa mina vänner, som har barn, klockan 19:00 en tisdagkväll. Jag vill inte störa dem enbart för att jag är uttråkad.

Inte heller vill jag ringa och störa mina vänner, utan barn, klockan 21:00 en fredag. För jag vet att de flesta redan är inne på sin 4 drink 😉

Det här har lett till att jag, rätt desperat, har försökt hitta någon typ av gemenskap.

Det har inte lyckats helt okej, finns tydligen ingen klubb för galna katt damer under 30…

Så om ni ser en kontakt annons, där den sökande är svag för stickning, vävning och älskar katter, letar efter likasinnade vet ni vem det är 😉

Untitled

Om Pryl Panik

De senaste veckorna har inte humöret varit helt 100%

När humöret inte är på topp blir det, iallafall för mig, lite jobbigare att inte påverkas av alla sociala medier. ( äh, vem försöker jag lura, det blir inte bara lite, det blir MYCKET jobbigare.)

Jag blir frustrerad på var jag är i livet, avundsjuk och sen får jag alltid pryl panik.

Avundsjuka. Fy. Jag vet att det är fel att bli avundsjuk,det känns vidrigt. Men ibland känns det bara oundvikligt. Speciellt om jag har en dålig dag. 

Vad i vida friden är pryl panik, kanske du undrar?

Joo, det är när man en Tisdagsmorgon klockan 07:15 får panik över mängden prylar man har.

Behöver inte enbart vara en tisdagsmorgon i och för sig, men ni fattar.

Jag är en sån människa som på något vänster tror att alla mina minnen är bundna till grejer.

Jag sparar på allt.

Så, efter att jag klockan 22:15 på fredagkväll fått pryl panik än en gång bestämde jag mig för att det får vara nog.

Jag har spenderat helgen med att rensa. Skåpen blev lite tommare, men den där gnagande känslan kom tillbaka efter att jag skrollat lite på Instagram.

Förbaskade Instagram. Det får bli en paus därifrån också.

För så här kan vi då klart inte ha det.

Av en händelse snubblade jag dessutom över en serie som heter Kalles sex liv.

Progamledaren Kalle Zackari Wahlström besöker människor som valt att leva sina liv på annorlunda sätt. De här människorna lever inte sina liv bland internet, konsumtion och stress.

Screen Shot 2017-09-16 at 22.38.51.png

Rekommenderas. Även om ni inte lider av Pryl Panik. Även om ni inte känner att något saknas i ert liv.

Jag tror det ibland kan vara nyttigt att ta liv av andra människors syn på meningen med livet helt enkelt

Serien hittar ni på SVTPLAY, klicka här så kommer ni till första avsnittet.

 

Om dialektala guldkorn.

Jag har en förkärlek för bokstäver.

Jag har aldrig varit så bra på att uttrycka mig i ord, men att skriva dem har jag blivit desto bättre på.

Jag finner det oerhört sorgligt att vi i våra byar förlorar våra dialekter mer och mer.

Därför har jag dragit igång en liten motattack.

Jag försöker samla in alla dessa roliga ord/ordspråk och uttryck.

Det kan även vara uttryck som kanske mera är vandringssägner.

“Jag älskar de så ja sveittas” lär tillexempel ska ha varit en bra kärleksförklaring en gång i tiden.

Jag vet inte riktigt vad mitt mål med denna insamling är, med förhoppningsvis lär det bli något vettigt av den.

Vi börjar mjukt och samlar dem därför på Hildurs Hörnas egna Instagram. Komsi Komsi, ni lär knappast ångra er.

Så hör av er och berätta era dialektala guldkorn! 🙂

Insta_HH.png
Hildurs Hörna

 

 

 

Om en cykel

Jag har blivit med cykel.

Eller ja, jag har ju haft en cykel tidigare också men den har inte varit i det mest fördelaktiga skicket, så att säga.

Jag gjorde ett försök att restaurera sagda cykel i våras, eftersom att det går så fruktansvärt hårt när man cyklar med den.

Det hela slutade med att jag (läs min Far) bytte styre på den och putsade bort den värsta rosten.

Så nu har jag, i 6 månaders tid, sett ut som en MC-knutte när jag cyklat genom stan.

hqdefault.jpg
Tackar ödmjukast Google för lånet av bilden.

Hur som haver.

Det är oklart om min far tyckte det såg befängt ut när jag kom glidande på min raggare eller om han enbart ville skänka en cykel till en studerande varelse med balansproblem, ( Jag tror på det sistnämnda, Jag var ASCOOL på min Apehanger cykel.) men nu har jag iallafall fått mig en ny cykel.

Och det är en väldigt attraktiv sådan.

Låt mig berätta varför:

  1. Den gnisslar inte. När jag kommer cyklande är det TYST. Tidigare blev samtliga medmänniskor inom en radie av 2 kvarter döva pga. det höga gnisslande ljudet.
  2. Jag har mer än tre växlar! Något min kusin Viktor klargjort är av högsta betydelse.
  3. Jag kan cykla mer än 2 km UTAN att behöva pumpa luft i däcken.

CYKELN är attraktiv. Undertecknad på cykeln… not so much.

Jag ser lite mer ut som en förvuxen, genmanipulerad, Karl-Johan svamp. Detta eftersom jag även inhandlat en cykelhjälm.

Men jag föredrar att se ut som en svamp framför en skallfraktur, så jag får svälja min fåfänghet.

Så, om ni undrar vad det var som swichade om er i 27,4km/h (det är så hårt jag cyklar enligt min nya hastighetsmätare #nörd) så var det enbart denna själsliga pensionär på väg till vävkursen!

HildursHörna_cykel.jpg
Foto: AceMend Ltd.

Jag hoppas ni får en bra start på veckan!

-I

 

Om att klaga.

Måndag 4 September 2017

Jag har en dålig ovana. Varje morgon när jag vaknar är det första jag gör att greppa telefonen och skrolla igenom mina sociala medier.

Så även denna morgon.

Skillnaden på denna morgon jämfört med många andra morgnar är att jag inte är fullt lika mottaglig för positivitet.

Jag saknar liksom att någon skriver om det verkliga livet. Lite mera verklighet med skit i hörnen och smutsig disk.

Här svämmar tvättkorgen över.

Dammråttorna har uppnått en oroväckande storlek.

Katterna har äntligen lyckats med sin livsuppgift, att förstöra en stol med enbart klöskraft.

Jag har en nagellacksfläck på soffkudden som jag försökt få bort, lite mindre framgångsrikt. Fråga inte hur det hände.

Mina vita kökshanddukar är inte vita längre, de har fått en trevlig ljusrosa tint efter att sambon tvättat dem och sina röda kickboxnings tillbehör på samma gång.

 

Jag bråkar som bäst med neurologiska polikliniken i Jakobstad.  Vi kommer inte helt överens. Jag har fått en ny medicin också och den gör mig så obotligt trött hela tiden.

Jag känner mig lite ensam. Katterna är inte så bra konversationshållare förstår ni.

Så när mitt Instagram flöde består av fina städade “carpe diem” hem, med väluppfostrade barn som sitter i en vit (!) soffa och käkar choklad UTAN att helt söla ner den. Samt bilder av människor som är 5 år yngre än mig som på något vänster lyckats skapa ett fabulöst liv utan komplikationer, blir jag lite lätt frustrerad.

Frustrerad på mig själv, som vid 23 år ålder inte riktigt ännu kommit fram till vad jag ska syssla med “när jag blir vuxen” medan det  känns som att alla andra i min ålder redan har kryssat av både villa,volvo och vovve.

Här sitter jag.

Med katthår ända upp i öronen med mjölkfri glass i högsta hugg och är fullständigt slut, fast jag steg upp klockan 11.

Fast det är ju i och för sig inte helt fy skam att sitta i soffhörnet, en sketen måndag och käka glass heller.

Just nu känns det som att jag tar tag i livet imorgon istället. Det sägs ju att man aldrig ska påbörja något större projekt på måndagar. 😉

Ha en bra måndag!

-I