Om vårtecken och loppisfynd.

Jag tror bestämt det är vår på intågande.

Solen lyser, svanar skränar och asfalten har smultit fram.
I vanliga fall skulle jag inte bli alldeles för övertygad. Dessa tecken har ju en tendens att bara vagga in en i någon form av falsk säkerhet, men de senaste dagarna har det absolut säkraste av vårtecken smugit fram.

Jag nyser.
Konstant.

Inte nog med det en väldigt distinktiv snuva har även hittat mig.

Det är pollensäsong.

3ddc7cfbd625707373c2dd7fecafc066.jpg
bild källa

I vanliga fall skulle jag inte precis hoppa jämfota av glädje, jag är nämligen en sån där hemsk människa som älskar vintern, men efter denna evighets vinter måste jag erkänna att jag längtat lite.


I övrigt har det blivit en del loppis-rundor den senaste tiden.

Lillon har knappt haft något som passat och eftersom barn i denna ålder inte precis sliter sina kläder tycker jag det går absolut lika bra att handla kläder second-hand. Dessutom blir det ju oftast billigare, och då kan man ju passa på att handla lite mera 😉

img_20190330_141629.jpgJag anar ett visst färgtema… Älskar pasteller till våren och sommaren!
Är även väldans svag för Kappahls Newbie kollektion så om någon har diverse plagg i storlek 62 som bara ligger och samlar damm kan ni ju höra av er 😉


 

Jag har även, i sviterna av veckans motvindar (mer om det i ett annat inlägg), själv plockat ihop och gjort mig av med en del grejer samt fördjupat mig i Marie Kondos underbara städvärld. på kvällarna har jag försökt färdigställa mitt evighets-stickprojekt.

Needless to say är våra skåp lite sådär äckligt i ordning (men det lär nog snart ge med sig) och Áiles KlompeLompe vingejakke snart klar.

Så vi fortsätter och hoppas att helgen bjuder på ännu mera sol, ett par allergitabletter och mer medvind än motvind 🙂

-I

Advertisements

Om krympta princessbyxor och grillsäsongs-start.

God måndag!

Hoppas ni haft en bra helg 🙂

Här i huset har hjärnspöken röjt runt rejält, det blir så ibland.

Om man bortser från dem har vi ändå haft en bra helg.


När min hjärna inte riktig vill sammarbeta finns det ett par saker som hjälper VARJE gång. Det första är att sträck-kolla x-antal avsnitt Bones, det andra att städa.

Dessa dagar är det förstnämnda inte alltid så lätt. Lillon gillar liksom inte Bones lika mycket som undertecknad. Harmt, men det ska vi nog kunna åtgärder lite längre fram 😉 Därför fick det bli allternativ två denna gång.

 Jag ÄLSKAR att städa. Jag finner det mera njutbart att strosa bland städtillbehör en fredag än att bege mig ut på krogen.

Iallafall… Jag drog alltså igång med ett ordentligt städ-talko här hemma. Alla familjemedlemmar var inte lika taggade på den valda terapiformen.  Men det är sådant man får ta.

img-20190310-wa0001.jpeg

Någon gång mellan att ha flängt runt som en galning med dammsugaren och matat barnet slängde jag i en tvättmaskin av bara farten, utan större eftertänksamhet.

STORT misstag.

(liten disclaimer. Städning fungerar, i allmänhet, YPPERLIGT som terapiform så länge man inte har fullt så mycket hjärnspöken som undertecknad hade. Då blir man lätt lite yrig och saker som denna händer mycket lätt.)

Jag tömde alltså ur all ren tvätt ur tvättmaskinen och ser till min stora fasa detta

nor

Jag har alltså tvättat Áiles “lillans princess byxor” med resten av hennes smutskläder. Det ska nämnas att detta hjärnspöks-vrak grät inte bara en eller två tårar när jag gjorde denna upptäckt.

Någon gång efter den hemska upptäckten hörde jag Herr B mumla något om “grill” och “entrecote”. Så fort dörren slog i lås bakom honom inser jag att han nog var på väg till mina föräldrars för att hämta vår födelsedagspresent.

45 minuter senare ser jag detta på terassen:

IMG_20190310_133307.jpg

Så jag kan härmed, med måttlig förtjusning över den något tidiga starten, meddela att det Boberska hushållet påbörjat grillsäsongen.

“Grillsäsongen stundar mellan min och din födelsedag”  sa Herr B genom röken…
Bara 10 månader och 26 dagar kvar då med andra ord.

Vi hade en riktig trevlig stund ute på terassen, hela familjen. Vissa lite coolare än andra 😉

IMG_20190310_132738.jpg

Hjärnspökena är kvar, om än lite mindre högljudda, men när jag sitter här i vardagsrummet och hör hur Lillon och Mannen ligger i sovrummet och pratar och skrattar tillsammans känns det genast snäppet bättre.
Imorgon är en ny dag.
Nya tag då!

-I

Om vardagar och sorgliga varelser på gym.

Det ekar tomt här, försöker få till någon form av rutin med skrivandet igen. Det kommer bli bättre. Lovar.

Glad “feitistiisda” på er!

Här i huset har dagen börjat… sent och med en mor i chocktillstånd.

Barnet har nämligen sovit HELA natten.
Somnade 21:00 och vaknade 06:00 för frukost, hamnade i någon form av matkoma och somnade om till 09:30

Bild 05-03-2019 kl. 11.05 #2.jpg

Vi var ungefär lika chockade båda två.

Förutom att ha haft löjligt roligt med min webkamera den senaste tiden har det även skett någon form av mirakel.

Precis som jag skrev för ett par år sedan har det här med träning aldrig varit min favorit sysselsättning så att säga.

Men efter att ha spenderat 7 månader i vågrätt läge förra året har jag konstaterat att den något svaga konditionen som fanns där numera är icke existerande.
Jag tror jag har ärvt min gym-inställning av min mor, för hon har då aldrig heller hoppat jämfota när någon nämnt denna institution.

MEN SE!

Mor min har antingen fått någon form av ålderskris (puss, älskar dig mamma ❤) eller så har hon bara fått för sig att gym är roligt.
Hon berättade nämligen, otroligt glad i hågen, om att hon skaffat gymkort och AKTIVT ANVÄNDER DET en gång i veckan.
Så när mor min frågade om jag och syster C ville hänga på en eftermiddag kunde vi ju inte säga nej. Man har väll någon form av värdighet ändå 😉

Vi släpade alltså våra as-svaga, socialfobis-fyllda lekamen till byns gym.
Efter att vi suttit i bilen utanför gymmet i 10 minuter och krisat sönder över vad i hela friden vi gett oss in på följde vi, likt två hundvalpar, vår mor in till gymet.

Vette fasen vad som hände alltså.
För min del är det nog någon form av kombination av ålderskris och jävlaranamma som slagit till. För ut kom jag med mitt alldeles egna gymkort?
Det även fast jag råkade se mig själv i spegeln under diverse övningar och trodde jag fått ögonkontakt med Sid från IceAge…

Förvirringen var stor för samtliga medlemmar i det Bobergska hushållet. Barnet och Mannen utbytte blickar av misstro när jag stolt visade upp min “dongel” när jag kom hem.

Mjoorå, såatteeh 😉

Njut av det fina vädret och ät alldeles för många fastlagsbullar!

-I

Om amning.

Det är dags för tant att lätta på hjärtat. Det är dags att processa genom ord.


När barnmorskan frågar “har du tänkt amma?” tvekar jag inte en sekund.
Självklart har jag det! Det är en av de sakerna jag aldrig har ifrågasatt.

När hon 12 timmar senare lyfter upp min dotter på mitt bröst, känns det om möjligt ännu mera självklart.

Barnmorskorna berömmer Áile och en av dem säger “Det här kommer inte bli några problem, hon har fint tag redan!”

Ytterligare 12 timmar senare sitter jag i min sjukhussäng med en gråtande Áile i famnen. Hon är hungrig och det jag erbjuder räcker inte.

“Det kommer ta en dag eller två innan hon lagt in sin beställning” säger en barnmorska uppmuntrande.

36h efter att min dotter blivit född har jag kanske 6h sömn i bagaget och Áile fortsätter att gråta. Hon är fortfarande vrålhungrig, det även fast hon nyss ammat 3h i sträck.

Med gråten i halsen ringer jag på klockan och ber en barnmorska om hjälp. Förklarar att hon nog inte blir mätt på min mjölk, att jag är för trött och har för ont. Jag frågar vad alternativen är.

“Du måste ge det tid! Jag kommer in igen om ett par timmar, är läget det samma kan vi se hur vi löser det sen!”
Jag vill inte ge upp så jag nickar och fortsätter försöka.

Efter ytterligare ett par timmar somnar Áile, utmattad och hungrig i sin pappas famn.
Aldrig någonsin har jag mått så dåligt som då.
Jag somnar också med ångesten dunkande i bröstet.

Jag vaknar några timmar senare. T håller Áile i famnen.

“Är hon inte hungrig?” frågar jag
“Nej, hon har fått mat” säger T

Barnmorskan har gett henne donerad bröstmjölk utan att fråga mig. Hur tacksam jag än är över det faktum att min dotter inte längre är hungrig känner jag mig sviken, bedragen rent utsagt.
Att de gett henne mjölk är inget jag är arg på, men jag önskar att de berättar för mig.

Följande dag blir Áile matad enbart med donerad mjölk, i ett försök att låta min kropp vila och återhämta sig. Det är samma dag vi blir utskrivna och med mycket bra information beger vi oss hemåt. Jag är fast besluten att fortsätta kämpa.
Det ska fungera. Jag vägrar misslyckas.


Nu sitter jag här i soffan och precis som på BB har jag gråten i halsen. Ännu en kommentar har sargat självförtroendet lite.

Jag kan inte amma.
Jag kan inte ge mitt barn det enda jag, rent biologiskt, ska kunna.
5 veckor efter att jag blivit mamma har jag ingen mjölk kvar.

Jag har googlat och googlat.
Försökt hitta någon mirakelkur.
Skämts när jag läst de spydiga svaren av kvinnor gett till andra kvinnor i forum på nätet.
Skämts varje gång någon frågat om jag ammar.
Skämts när hälsovårdaren hoppades mitt barn skulle bli hungrigt under besöket så att hon skulle få iaktta min amning.
Kännt mig värdelös och okvinnlig.
Tagit emot kommentarer och diverse gliringar.
Klandrat mig själv för att vara en värdelös mamma. Haft en konstant värk i mamma ❤️ över att hon på något vänster inte kommer kunna knyta an till mig lika bra.

Men nu får det vara nog.

Jag är en jäkligt bra mor åt min dotter.
Oavsett om hon får ersättning eller inte.

Den stora amnings-konversationen får mig att se rött.
“Det är klart alla kan amma, man får bara inte ge upp” skrev en kvinna på ett forum.

Det kanske inte är så enkelt. Det kanske inte går.

Jag väljer att prioritera mitt psykiska välmående och min dotters hälsa, även fast det på något sätt känns som en sorg.

Jag önskar det skulle ha fungerat men nu gör det inte det, och det är okej.

Nu ber jag alla sluta fråga. Jag orkar inte må dåligt över det här mera, orkar inte “gömma” det faktum att jag matar mitt barn med flaska.

Huvudsaken är att min dotter får somna mätt och må bra.

Mitt lilla ❤️.

Om kaoset som är att vara nybliven förälder.

Det är måndag och jag märker verkligen av det. T började jobba förra veckan så nu är det bara jag och Áile som myser runt här på dagarna.

Eller ja… I ärlighetens namn har tårarna inte varit långt borta ett par gånger, speciellt denna morgon.

Vi började dagen med att inom loppet av 5 minuter ha upplevt följande saker:

  1. Bajexplosion DELUX
  2. Nerkissad baby, mamma samt skötbord.
  3. Nervält vas, som var full med vatten, tack vare Los Hårbolls. Nu är sedermera alla Áiles kläder lätt fuktiga eftersom vasen stod på hennes byrå.
  4. MYCKET arg bebis eftersom att hon inte märkt hur hungrig hon var innan magen var helt tom.

    Gifv om mig styrka. Det är inte precis semester att vara mammaledig 😉

Áile blir en månad den här veckan, och jag kan inte för mitt liv förstå vart den månaden tagit vägen.

Man kunde ju tro att jag och gubben skulle ha fått lite bättre koll på det här med att vara förälder, men jag tror banne mig inte det är möjligt att ha full koll.

Sekunden vi tror vi förstått henne, ändrar hon sina sätt och vi står lika vilsna och förvirrade som dagen vi fick henne.

Áile är sin far upp i dagen utseendemässigt, tyvärr har det arma barnet ärvt mina nerver…

…det vill säga hon har inga 😉

(min far mumlade något i stil med att rättvisan till sist skall segra och hämden är ljuv när jag beklagade mig här i helgen… Kan det månne vara så att han upplevt samma sak för 25 år sedan 😉 )

Något vi  får erfara varje natt. Allt ska ske på studs eller så tittar hon på oss med sina underbara grå-blå ögon och klämmer fram ett par tårar innan sirenen är i full gång.
Det här drev Herr B till att impulsköpa en flaskvärmare i helgen.

KOSTA VAD DET KOSTA VILL hörde jag honom muttra upprepade gånger mellan hyllorna i en av stadens stormarketar.

Jag kommer inte överens med denna mackapär överhuvudtaget. Men liiiite mindre skrik har det varit, eftersom den värmer upp ersättningen snabbare. Det återstår att se om den kommer bli sådär oumbärlig som T påstår 😉

Snart kanske jag har lite bättre koll på hela situationen, men det får ta tid.
Hon är ju här nu. Älskade unge ❤

photo on 09-01-2019 at 14.21 #2

Ha en underbar vecka!

-I

 

 

 

 

Om Lillon.

Screen Shot 2018-12-26 at 22.42.00.png

ÁILE LINNÉA TONISDOTTER
22.12.2018 01:59
3315g – 50cm


 

Så perfekt skapad. ❤
Min sista pusselbit i livet.
Tack.


 

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.
– Inger Thörnqvist-

Om vecka 40, försvunna eluttag och diverse andra missöden.

 

Vecka 40.

För att ha fått ryktet om att vara en nervös unge som skulle komma för tidigt, har hon otroligt nog inte kommit ännu…

Vi siktar, till min något stora besvikelse, på en jul utan Mini.


I övrigt kan man lugnt påstå min klumpighet och mina hormonsvängningar nått nya höjder denna vecka.

Fröjden ero bland denna veckas missöden och hormon triggade gråtanfall.

  1. Jag började veckan med att, något irriterad, konstatera att min vinterjacka officiellt inte går att använda mera. Eller, den går att använda, men för att undvika frostskador på kulan är det nog smartast att låta bli.
    Eftersom jag redan i detta skede var på ett så dåligt humör att både katterna och Herr B trippat på tå runt mig, beslöt jag mig för att unna mig själv ett “chrome powder” till naglarna.  Ni vet ett sånt som alla hippa människor har dessa dagar.
    Glad i hågen kom jag hem, satte mig vid köksbordet och förberedde mig för en liten mysig stund.
    Jag, mitt krommade pulver, en konfektask och lite julmusik. Vad kan gå fel liksom?Jo, det ska jag få lov att tala om för er.
    När man inte ännu vant sig vid att ha ett midjeomfång ca 3 gånger större än man i normala fall har, händer det ibland att man missbedömmer avståndet till närliggande väggar, hyllor och skåp. Eller som i det här fallet.
    Köksbordet.
    I den rätta klant-arsel-Ida-andan, stiger jag således upp för fort, magen slår i bordet som i sin tur sätter min arm i någon form av darrning och vips är det inte bara naglarna som får sig en omgång med krompulver utan även hela köket och ALLT vad jag har på mig.Photo on 20-12-2018 at 14.01.jpg
  2. Sedan vi flyttade in till denna radhuslägenhet har jag förundrats över att kvisten inte har ett endaste eluttag.
    “Måst vara en kaar som ha planera det här” muttrade både jag och min mor när vi likt McGuyver fixade med ljusslingor i mina tro hopp och kärlek.
    Nu är det så att jag vid upprepade tillfällen frågar Herr B om han är 100% säker på att det inte finns uttag BAKOM katträdet.
    “Jåå, he finns int na tidee, du behöver int fråg na fleir gangor!” var svaret när han för 10 gången fick samma fråga.
    Jag har ju inte fått lyfta eller skuffa/knuffa tunga saker eftersom Lillon ville ut. Så jag har helt enkelt fått lita på min make.
    (ha-ha jokes on me, kunde ha skuffat hur mycket som helst för ut, det vill hon INTE.) 
    Denna vecka har jag dock jul städat och i tisdags var det kvistens tur.
    Jag knuffade katträdet till sidan och KAN NI FÖRSTÅ!
    Ett mirakel haro inträffat.
    Där.
    Bakom kattträdet uppenbarade sig hela 2 (!!!) uttag.
    Nu är ju det här egentligen inget problem. Men mina gravihormoner triggade ändå igång ett gråtanfall (skyller det på utmattning) och jag satte mig ner i kvisten och grät i 10 minuter över att jag kämpat med att få upp dessa förbenade julsymboler HELT i onödan och bannades över hur otroligt ovarsamt och urbotat DÅLIGT Herr B sökt efter dessa uttag.
    Rimligt?
    Jodå.6b4b23d6487e3ed64135392d64873a28.jpg

    Ni tror vi nått botten här kanske? Nehe då.

  3. Botten på denna 💩 – vecka nåddes tisdag kväll, efter mitt eluttags-sammanbrott.
    Jag har lånat en jacka av min mor, som faktist passar mig rätt bra även  om jag liknar en snögubbe när jag vandrar runt i den.
    Vi hade varit iväg och handlat. Jag var trött och i ärlighetens namn ännu aningen skärrad över hur Herr B kunnat vara så blasé över hela eluttags-fadäsen.
    Efter att ha vankat och kämpat mig över den glashala gårdsplanen sjunker jag ner på min pall i hallen och ska börja klä av mig mina x-antal lager ytterkläder.
    Skorna går, med tanke på omständigheterna, ändå helt okej.
    Problemet uppstår när jag ska ha av mig jackan.
    Jag får inte upp dragkedjan. Det visar sig att den fastnat i tyget på INSIDAN av jackan.
    Jag sliter och drar i dragkedjan medans min panik stiger. Jag har sån väldig klaustrofobi och eftersom jag även hade på mig en rätt tjock tröja innanför blir det rätt fort VÄLDIGT varmt.
    Där sitter jag. 24 år gammal. Gravid bortom allt välgjort och storgråter.
    Nu slapp jag ju i och för sig lös efter att Herr B kommit springande till hallen i tron om att något verkligt hemskt hade hänt, men iallafall.

 

Nej, det har inte varit någon toppen vecka. Jag, som alltid brukar vara på toppen humör såhär 4 dagar innan julafton skulle helst strunta i allt vad jul heter detta år och bara gå i dvala.
Jag hoppas INNERLIGEN att jag får ta del av mormor och farmors kalkon eller så vette fåglarna hur detta slutar. 😉

I och med detta, upplyftande 😉 inlägg, önskar jag er alla en fortsatt trevlig vecka och hoppas att er jul blir alldeles underbar om vi inte hörs mera förrän efter julen!

 

 

 

Om livets mat och förvärkar.

Vecka 38.

Jaha mina vänner!

Gissa vem som fött barn sedan senast?

Inte jag iallafall.

Photo on 04-12-2018 at 10.50.jpg

Nejdå, här hänger kulan stadigt på plats ännu, det även fast läkaren i Kokkola sa att hon inte kan tro Lillon hålls inne mer än två veckor vid senaste besök…

Nu börjar jag faktist vara riktigt trött på att vara gravid.
Jag har oturen att ha väääldigt mycket förvärkar.
De är så pass intensiva att jag varit halvvägs ut genom dörren mot förlossningen ett par gånger de senaste veckorna.
Tur i oturen att vi inte åkt in, det är faktist en av mina mardrömmar. Att komma in till förlossningen och så är INGET på G.

Det här leder i sin tur till att den sömnen jag lyckas fånga inte riktgt räcker till för att upprätthålla både de mest livsnödvändiga kroppsfunktionerna OCH humöret. Jag inser ju att sömnen knappast kommer öka sen när Mini äntligen kommer, men jag resonerar som så att då har jag ju henne iallafall.

Finns det någon av er som haft sjuka förvärkar med ert första barn, som kanske har lite tips på hur man orkar hela vägen till målet så att säga?
Jag har testat allt de kan erbjuda vid rådgivningen. Panadol, varm dusch och värmedyna, men inget av dessa hjälper minsta lilla.


 

Det finns ett par saker som gör att jag faktist orkar mig upp varje morgon och dessutom hålls vaken ända till min 14:00 tupplur varje dag, låtom oss studera dessa närmare:

 

  1. Livets mat.
    Snellmans braunschweig korv.
    Jag kan inte få nog. Jag har satt en kvot på x-antal skivor/dag eftersom att Herr B annars skulle bli tvungen att köpa en ny varannan dag 😉
    Rekommenderas starkt om ni inte smakat den.

Photo on 04-12-2018 at 10.48.jpg

  • Kräuterblut-saft.
    Mitt HB är inte för lågt, men med en startpunkt på 145 känns det av nu när vi tragglar oss genom dagarna på 113. I ärlighetens namn vet jag inte om det faktist hjälper så mycket, men jag har alltid tyckt denna fruktdryck smakar gott så det är något att se fram emot varje morgon 😉
  • Vardagsrummets dörrar.img_20181204_104340.jpgEgentligen är det julgranen BAKOM dessa dörrar som gör livet värt att leva, men utan dörrarna skulle vi icke ha någon julgran.
    Min farmor har vänligt nog lånat oss deras gamla gran och för första gången på 5 år har vi en gran som stått upprätt i mer än 24h. DET är glädje man känner enda ner i hjärteroten det!
  • Mineralvatten
    Vette fasen varför, men jag kunde leva på min fest-braunschweig och kolsyrat vatten. Helst ska vattnet ha en läskande smak av Guava-Apelsin, men i nödfall fungerar även vänligt “pikka-vattn'”. Jag har faktist blivit så neurotisk att jag alltid har ett paket med små flaskor av sagda dryck hemma, för att lätt kunna addera denna produkt till bb-väskan när vi väl kommer så långt.

 

 

20 dagar kvar enligt min app, och jag planerar att njuta till fullo av de ovanstående punkterna under de 20/30 dagar det kan ta för Lillon att vilja träffa oss.

Jag har mina små förhoppningar om att hon ska komma innan julafton, för det skulle nog vara den ultimata julaftonen för mig.
Att få mysa med, och sniffa på, en alldeles färsk människa i soffan medans julgranen lyser i hörnet och Bing Crosbys jul LP ljuder i bakgrunden.
Säkert med diverse mindre mysiga tillägg som frän bajs lukt och gallskrik med en lätt överhormonell och gråtmild mamma Ida, men det får vi ta då. 😉

Trevlig fortsatt vecka!

-I

 

 

 

Om kalejdoskop klänningar och bröllopsfilmer.

Vecka 33.

För omväxlings skull har vi varit på kontroll till Kokkola på en tisdag.

Allt var bra och Mini hade vuxit till sig, och vägde nu hela 1806g.

Nu återstår det bara en sista koll om två veckor, sedan “får hon komma när hon vill” sa min läkare.

Efteråt hickade både jag och Mini en bra stund.
. Jag för att jag liksom inte väntat mig just det uttalandet och Mini för att hon… är ett foster och har för vana att andas in lite för mycket fostervatten nu som då 😉

Herr B, vars tålamod håller på att börja tryta på riktigt nu, var däremot alldeles till sig. Han mumlade något om “det är dags nu” och “måste hinna köpa boxningshandskar” innan han försvann in till Minimani.

Jag håller dock fortfarande stenhårt på att Lillon knappast behagar komma innan vi bytt år.


Annars då ?

Joo, vi har ju tyvärr två begravningar inkommande helg och eftersom jag inte riktigt varit bland folk så mycket sedan… juni… tryter det lite bland klädesplagg som ännu passar.

Jag passade således på att beställa efter en klänning som jag ansåg var proper både till begravningar men även till andra tillställningar.

Ojj Ojj Ojj, säger jag bara.

Jag har visserligen online-shoppat en del det senaste halvåret, eftersom att jag inte fått shoppa IRL som kidsen säger, men denna gång var det kanske lite mindre lyckat.

Klänningen, som är mönstrad i svart och vitt, i kombination med min forever-växande mittsektion ger ifrån sig en (läs skriker) kalejdoskop-utklädnad-på-halloween känsla.

Jaja.

Det positiva är att denna kalejdoskop skapelse råkar vara just den modellen av klänningar min “gambä-fammo” Gertrud hade garderoben full av, så hon lär ju iallafall sitta där på sitt moln och tycka den är fin 😉

Vi fick även hem en bärsele från Ergobaby, så nu får vi väll öva att spänna den på oss också. Herr B har redan försökt använda katterna eftersom att det ju ännu råder brist på barn, men det var mindre uppskattat av de fyrbenta i familjen.

Pricken över i:t denna helg var dock när vi fick vår bröllopsvideo av superduon på YourProductions.
Jag är så glad att vi beslutade oss för att få vår dag filmad, och resultatet är bättre än jag kunnat drömma om 🙂

Jag råkar veta att de ännu har lediga tider inför nästa års bröllops-säsong, så hör av er till Emil och Andrea om ni vill få er dag dokumenterad på rörlig film 🙂

Ha en fin vecka och en stillsam allhelgona!

-I

 

 

 

 

Om delmål och oväntade hälbens-känningar.

Vecka 32.

screenshot_20181022-121505-e1540199788514.jpg
Bilden lånad från appen PregLife.

När jag blev utskriven från sjukan var målet att Mini skulle stanna inne i kulan till vecka 32.
Detta betyder alltså att vi denna vecka har nått vårt första delmål!

Lillon är fortfarande på insidan och jag har ännu inte helt förlorat förståndet, även om det varit rysligt nära ett par gånger 😉

Jag har upptäckt två, för mig tidigare okända, “kroppsfunktioner”.

Halsbränna och foglossning.


 

Under dessa 32 veckor har Mini hållit sig rätt lugn.
Hon har väll förstått att moderskeppets nerver är rätt korta, och således har hon varit rätt försiktig i sina rörelser.

Betoningen i ovanstående textstycke ligger tungt på varit.

Sedan en vecka tillbaka har hon… ändrat inställning.

Herr B har fått för sig att hon bara bestämt sig för vilken typ av sport hon kommer vilja utöva.
Och han lät inte sin förnöjdhet vara gömd om vi säger så…

Jag är rätt säker på att ungen kommer ha ett par boxningshandskar långt innan hon fått tillräckliga nackmuskler för att hålla upprätt sitt eget huvud.

Om ungen blir en kvinnlig version av McGregor återstår att se.

Hon har iallafall, rent tekniskt, påbörjat sina övningar där inne. Även om hon en kväll förra veckan fick hicka efter sin mors reaktion på en av dessa sparkar…

Det är nämligen så att jag, precis som jag tidigare skrev, fortfarande håller på att vänja mig vid de något våldsamma rörelserna Lillon har för sig.

Förra veckan, under ett skypesamtal med min syster, kände jag att Mini samlade kraft till en av sina monstersparkar. Målet var mitt nedersta revben.

För att dämpa sparken, och eventuellt förhindra möjliga fot-/knytnävsformade bristningar, placerade jag handen precis rakt på det området hon så ofta väljer att använda som boxningssäck.

Sen urartade situationen en smula.

Jag värjer mig för sparken/slaget som jag vet kommer komma och eftersom jag känt hur hon dragit ihop sin arm/ sitt ben kan jag även räkna ut att det inte är någon liten gullig fjärils-fladdrar känsla som kommer uppstå.

Låt mig demonstrera de följande 2 minunternas händelser i rörlig bild:

 

MOT MIN HAND KÄNNER JAG TYDLIG KONTURERNA AV MITT OFÖDDA BARNS HÄLBEN.

I ren och skär förskräckelse, och av ren reflex, puttar jag liksom tillbaka foten inåt varpå Mini svarar med ett lite snällare slag och sedan hickar hon oavbrutet i 20 minuter.

Jag är under dessa 20 minuter helt säker på att jag i stundens hetta och utav ren chock brutit mitt barns ben och kommer få försöka förklara det åt min läkare i Kokkola under ultraljudet följande dag.

Bredvid sitter min kärleksfulla make och skrattar så han kiknar medans han högljutt berömmer sin dotter för den fenomenala kickboxnings sparken.

Graviditet är inte min grej alltså. Man ska liksom inte känna av en annan individs fötter INUTI sin egna kropp. Jag gillar inte fötter. Varesig de inuti min livmoder eller de som tillhör min make. Jag avskyr ju för fasen mina egna.

Nej. Jag sov inge vidare den natten men har sedan ovanstående händelse vant mig en smula med att hennes fot med jämna mellanrum känns läskigt tydligt genom mitt skinn.
Jag är dock inte alls speciellt förtjust i detta.

Ajja, vi närmar oss 60 dagars målet och julälskare som jag är hooooppaaaas jag ungen kommer INNAN jul ändå.
Hur myyysit att få fira jul med en liten pytte människa.

ASMYSIGT. 

Trevlig fortsättning på veckan!

-I