Om oidentifierbara telefonsvarare och en, sedan länge, förlorad värdighet.

Om du har hängt med i hörnan ett tag har du eventuellt insett att undertecknad inte bara är en själslig pensionär, utan även det största klant arslet norr om ekvatorn.

Jag kan inte för mitt liv förstå vad det är, men jag lyckas ALLTID ställa till det för mig.

Det positiva med det är ju att det genererat ett och annat blogginlägg genom tiderna. Tyvärr är de negativa aspekterna lite fler 😉

Som idag tillexempel.

Först lite bakgrundshistoria så att ni hänger med 😉

Áile har väldigt känslig mage, och efter att ha prövat de flesta ersättningar på marknaden hittade vi tillslut en ersättning som är gjord på getmjölk. denna äter hon med god aptit och är även en lite trevligare individ när hon slipper magknipet.

Ett av problemen med sagda ersättning är att den måste beställas från Tyskland. Tidigare gick den att få tag på i vanliga matvaruaffärer men den försvann från alla hyllor för ett tag sen. Den säljs i Sverige men ännu har jag inte hittat en hemsida som även sänder sina varor hit.

I alla fullaste fall drog jag  på mig detektivhatten och beslöt mig för att gå till botten med eländet.

Jag pratade med en av de nätsidorna som säljer andra produkter av samma märke och kundbetjäningen skulle försöka hitta ett svar på min fråga.
5h senare plingade det till i inkorgen och kundbetjänings killen informerade mig om att importen av sagda produkt var väldigt krånglig och att det hade att göra med myndigheternas krav.

HÄR. Precis HÄR. skulle en normal person ha tänkt “Jasså, ja det va ju inte så lyckat, men vi får väll fortsätta beställa från Tyskland då.”

Jag?

Bild 23-04-2019 kl. 16.40.jpg

Not so much.

Jag kräver alltid en förklaring på saker och ting.

“Jo det säger du” muttrade jag medans jag googlade kontaktinformation till EVIRA.

15 minuter senare, efter att ha pratat med en dam vars svenska var lika bra som min finska konstaterade vi att damen i växeln missförstått mitt ärende och  kopplat mig till EXPORT istället för IMPORT.

Hon gav mig kontaktuppgifterna till den rätta individen och jag meddelade, löjligt nöjd över mitt detektivarbete, åt Herr B att snart SNART vet vi.

Kan tilläggas att Tonis intresse var typ lika med 0 eftersom han inte störts av det faktum att maten måste fraktas hit från andra änden av Europa. 

Det är här mina klant-arsel-gener kommer fram i full galopp.

Jag följer exportdamens instruktioner och ringer ånyo till växeln och ber att få prata med den importdamen.

Var god, ögonblick säger hon i växeln, det piper till…

…och så blir det knäpptyst.

“Ojj vad märkligt. Nu tror jag nog de lurade mig” konstaterar jag skrattande åt Herr B.

Bild 23-04-2019 kl. 16.41

“De sände mig säkert till nått tomrum där de samlar alla människor de inte orkar med”

1 minut till går och jag pratar med Áile samtidigt som jag diskuterar veckans matuppköp med Toni.

Plötsligt säger en något robotliknande röst:

“Du har nått meddelandets maxlängd. Var god lämna ett nytt meddelande”

HEJ OCH HÅ VAD BRA DET GÅÅÅR!

Jag har alltså lämnat ett meddelande vars längd jag inte vet, till en människa jag inte känner, där jag både tror jag är stand-up komiker, PRATAR BEBIS SPRÅK samt diskuterar veckans meny.

!!!

Snälla någon.

Hjälp mig återfå min värdighet och kanske även en smula förstånd.

Tack.

 

Advertisements

Om dalande nerver och orimliga förväntningar

11:27

Hittills denna välskapta tisdag har jag käkat fyra rostade mackor, svurit över kattsanden som emigrerat från toaletten till min huvudkudde och haft en livskris på ett par nanosekunder.

Kattsanden emigrerar med hjälp av hårbollen Mys nya, synnerligen nerv-påfrestande, rutin på nätterna.
Varje natt efter 02:00 påbörjar hon “operation vandring”.

Hon vandrar från fotändan på sängen, upp till mitt nattduksbord.
Där hon välter samtliga prylar.
Om jag inte vaknar av detta fortsätter hon vandringen…
över mitt ansikte.

Det här resulterar således i att vi har kattsand i sängen, eftersom hon allt som oftast passar på att påbörja sin nattvandring strax efter avslutat toalettbesök.

Här om natten fick sig Sambon en snyting när My beslöt sig för att täppa till mina andningsvägar, genom att helt enkelt sätta sig på mitt ansikte.

Nu tror jag inte Mys ansikts-sittar-fetich har något som helst samband med mina återkommande nanosekunds livskriser, men vem vet.

Jag får liksom spontana svettningar och stressklåda lite nu som då.

Jag skulle gärna liksom se att mitt liv reder ut sig sådär obesvärat som i en tonårsfilm från Disney.

Så om någon bara kunde ringa mig, erbjuda mig ett välbetalt arbete med flexibla arbetstider ( p.g.a studier ett par dagar i veckan) samt en gullig liten stuga någonstans på landet till en löjligt rimlig hyra, HÖR AV DIG!

Skämtåsido,

Jag känner spontant att jag gärna skippar en “level” i livet och hoppar direkt till den nivån där livet liksom börjar vara “på raden” och inte skrämmer skiten ur en .
Vi ska inte överhuvudtaget börja behandla problemet med vår söndags-raveande granne eller det faktum att vår bil ansökt om förtidspension.

Jag tackar för din uppmärksamhet och ber samtidigt om ursäkt för den något pessimistiska livssynen.

Ha en bra vecka!

-I

Om funderingar i Januari.

Länge leve 2018 och beslutet om att bli mera ärlig mot mig själv och andra.

Inte för att jag har mytoman-tendenser, men för att jag ibland väljer att inte berätta/skriva hela sanningen.

Vi sparkar igång sagda beslut med följande, realistiska , representation av Januari månad. (Kompletterat med Pinterest bilder i ett försök att lätta upp den något tryckta stämningen)

Fröjden ero!


Aaah, Januari. Månaden som skänker en ny start till samtliga levande på vårt klot.

Vem det nu än är som skänker denna otroliga nystart till resterande individer, så verkar denna “någon” ha glömt bort mig. (alternativt ha postat min nystart och i misstag anställt PostNord hehehe)

Det ända Januari haft med sig till mig är stress relaterade eksem och en hjärna som sagt upp kontraktet och hädanefter enbart arbetar deltid men med en heltidslön.

940128b0ecab5634353f6fe6956853d0.jpg

Denna förbaskade månad alltså.

Inte nog med att statistiken som påvisar att Januari är en riktig “spar-månad” (tack vare allt spenderande i December. Vi lär oss aldrig.) blivit en sanning hos oss, det kan även vara den mest depressions framkallande månaden av de 12 vi har.

Addera en otrevlig mängd deadlines, stress och sömnbrist på det så har vi en ofantligt framgångsrikt recept på hur man skall gå till väga för att definitivt inte orka kliva ur sängen innan 11.

Gårdagen var faktiskt en av det första dagarna på flera månader som jag släpade mig ur sängen innan 11.

Det var även den första dagen på flera månader som jag inte kände mig som en permanent utmattad duva.

CkhvBugUUAAaAn9.jpg(#spiritanimal)

Jag tog således tillfället i akt och skrev kopiösa mängder listor i ett försök att få mitt liv organiserat. Sen har Sambon gjort listor av mina listor för att han ska hänga med i svängarna 😉

07afd05ccd5dbd76c2d91d44ce23fb5a.jpg

Iallafall, för att återgå till detta inläggs original “point”, här är ett par bilder från mitt Januari!

 

 

  1. Försökt övertala min Syster om att den ökända “Spindeln Hugo” icke återuppstått efter det påstådda “mordet”, som lär ska ha skett den 11 December 2017, utan att detta enbart är hans, något hämndlystna, “brother from another mother” som sökt upp min syster och bestämt sig för att bosätta sig i hennes dusch.
  2. Hälsat på hos Katten Harry och Sambons moster (men mest katten Harry. #TeamHarry) för att bolla idéer till våra tårtor.
  3. Städat upp i vårt förråd nere i källaren och mirakulöst nog inte fastnat under allt bråte.
  4. Shoppat en tröja åt Mio så att hon ska slippa skaka som ett asplöv under sina upptäcktsfärder i vinter.
  5. Hållit en tyst minut för den stackars jäkeln som, i ren desperation använt en pulpet i ett försök att hitta rätt stavning till milloin, tulossa och äidinkieli under tenten i nybörjarfinska.
  6. Chockats över det faktum att denna rubrik ännu är relevant. Känns ändå tryckt att veta att det inte bara var ett problem under den tiden jag bevistade mini-discon. (Shout out till samtliga som dansade loss till tonerna av “From Paris to Berlin” och “Rosa helikopter” ( Tack Tettan) i Holm fritidsgård 2003-2006!)

Lets kick some February ass!

Ha en bra vecka!

-I

Om borttappade däck och märkliga brytningar.

Som bekant har vi spenderat ett par dagar i Gällivare.

Det är en rätt märklig känsla att alltid kunna göra sig förstådd, oavsett var man befinner sig.

Eller ja…

Förstådd och förstådd, Sambon fick nog inse att Monäs/Socklot dialekt nog inte skulle fungera 😉

Efter ett par dagar av knagglande försök att göra sig förstådd på finlandssvenska (finlandismer är en jäkel alltså) satte vi oss i bilen för att köra hem.

Ett par tio kilometer från Gällivare ser vi dock två däck som ligger mitt på vägen.

Lite längre fram står en husvagn, utan två däck.

Snabbtänkta som vi är (hehe) insåg vi att de båda däcken vi sett hörde till husvagnen.

Vi bestämde oss för att stanna och se till att ingen skadat sig, och svänger in till vägkanten.

Vi möts av en man som varit en aning mera snabbtänkta än vi.

Han har sett vår registerplåt och förstått att vi är finnar.

“Päivää, pitäis olla kaks renkaat siellä jossain” säger han och ser djupt fundersam ut.

“Hej, vi pratar nog svenska också om du är mera bekväm med det” kontrar jag och förklarar att vi nyss kört förbi hans förlorade däck.

Hans min förändras från fundersam till följande ansiktsuttryck:

“Jaa, vi kan svänga om och plocka upp dem till er?” fortsätter jag.

Mannen med de förlorade däcken fortsätter stirra på mig…

“Joo men det vore ju jätte snällt av er” svarar han efter en stund.

Sagt och gjort, vi svänger om och efter en stunds sökande, samt en smärre utskällning av en upprörd man som kört på det ena hjulet och ådragit sig en punktering, har vi återfunnit de förlorade däcken och levererat dem till husvagns-mannen och hans fru.

“Men guuuu så gulliga ni är” säger hon och tvingar ner en 100-kronors sedel i sambons ficka, under stora protester av Sambon.

“Äsch, det va så lite så. Hoppas allt ordnar sig för er nu!” svara han.

Och det är när det han säger det, och husvagns-mannens fru får samma ansiktsuttryck som sin man, jag förstår varför de är så förvirrade.

VI PRATAR MED NÅGON TYP AV EGENTILLVERKAD NORRLÄNDS DIALEKT!

Knappt har Sambon svängt ut på vägen igen innan jag brister ut i skratt.

“Aa-aja, vi kan flytt hiit när som helst. Dialekten är ju under kontroll iallafall” konstaterar Sambon, med sin egenhändigt komponerade dialekt.

Tack och förlåt till Er kära Husvagns-man.

Utan er hade vi aldrig upptäckt vår dolda talang.

Vi är rena rama dialekt-kameleonter 😉

-I

 

 

 

 

Om en tisdag i November.

 

Här efter följer en kort sammanfattning av dagen:

09:30

Masar mig ur sängen. Känner en strimma hopp över min frukost som idag består av chiapudding, en helt ny kulinarisk upplevelse för undertecknad, som enligt alla källor på diverse sociala medier är super gott.

09:45

Hoppets låga släcks när min chiapudding ser mer ut som en samling grodyngel än som alla bilder jag hittat på Pinterest.

09:47

Smakar på min grodyngelspudding.
Överger sagda pudding. (Urk!)

09:50

Brer en macka och tänker “alla Instagram människor har ju avokado på mackan, det är säkert gott”

09:51

Försöker mosa min avokado. Inser snabbt att mängden avokado inte alls kommer funka på min rågbrödsmacka.

09:55

Avnjuter en… Avokado med rågbröd.

10:10

Får för mig att storstäda sovrummet. Kastar ut samtliga, mindre, möbler. Dammsuger. BYTER GARDINER (?!?!)

10:25

Hör mig själv yttra orden “Här borde vi möblera om”.

10:55

Inser att sängen är för stor för att ha på andra ledden.

11:25

Bestämmer mig för att hänga upp en stjärna i fönstret.

11:26

Hänger upp stjärnan, men börjar höra mystiska ljud INIFRÅN en av jullådorna.

11:28 

Hittar Mio, i full färd med att äta glitter i en av lådorna. Muttrar “kattraati” x-antal gånger och avlägsnar Mio ur lådan.

11:33 

Försöker få julstjärnan att hänga mitt i fönstret.

11:34

Försöker lite till.

11:35

Försöker gömma sladden till stjärnan. Uppfinner en egen “upphållningsmekanism”.
Är utomordentligt nöjd med sagda uppfinning.

11:37

Hör en duns. Min uppfinning är med andra ord inte värd att patentera.
Ger upp och tejpar sladden i taket.

11:45

Klär en mini-julgran i vardagsrummet.
Påminner mig själv att “Han sa aldrig något om att klä den lilla vita granen” när jag minns sambons uppmaning om att INTE klä granen ännu.

12:00

Syr två kuddfodral till soffan.

12:15

Skrämmer slag på My när jag, i misstag, kommer närmare än 2 meter med dammsugaren.

13:15

Hör en svag duns i sovrummet.

13:16

Hittar Mio i Sambons klädskåp. Hon äter på hans träningsväska. Avlägsnar katt.

13:20

Tar en paus för att äta choklad.

14:00

Räddar en tomte från at bli uppäten. (Mys revansch aktion)

14:15

Ber Mio sluta äta upp barren på min vita gran

15:45

Lämnar allt ansvar för samtliga julsaker åt Sambon. Gör lasagne.

16:15

Inser att lasagnens översta lager har lite väll mycket likheter med konsistensen på ett knäckebröd.

 

Det är någongång där mellan 16:45 och 17:00, när Sambon dammsuger i toaletten, Mio envist försöker äta upp en julgransboll och My väljer att äta spenat istället för sin köttbulle som jag tar min chipspåse och ger upp för dagen.

Imorgon är en ny dag 😉 🙂

 

Om tro på sommaren och kattungar

Onsdag den 26.04.2017

blommor_i_april.jpg

Varför i vida friden har vi snö detta datum?

Jag har försökt hålla mig optimistisk, men när jag fick gräva fram min cykel för att kunna ta mig hem från skolan försvann min positiva inställning rätt hastigt.

Jag tröstar mig med att YLE rapporterade att det minsann inte är något ovanlig med snö såhär års.

18077005_10158655401200066_3776330408065243997_o.jpg
Bilden lånad av YLE

Den här bilden hade blivit inskickad till redaktionen av Ulla-Maj Salin.

Det blev sommar tillsist i Koskö 1955 så nog ska vi väll klara oss i år också.

I övrigt “mårar jag på”.

Förra helgen gick i “besöka-släktens” tecken.

Sambons moster får titt som tätt kattungar och eftersom sambon av, någon outgrundlig anledning, anser att två katter är tillräckligt fick jag nöja mig med att endast besöka de små lurvbollarna.

Argumentet “Men din moster får ju ha 10 stycken” var icke ett vinnande ett denna gång heller. 😉

Jag har även lyckats landa ett sommarjobb.

*hysterisk glädjedans*

Och så har det blivit en del vävning, så snart är min halsduk i Alpacka ull klar. Jag hade fantiserat om att jag inte skulle behöva använda den innan hösten men det tycks ju inte vara hela sanningen.

Ha en bra vecka!

-I


 

26th of April 2017

Why on earth is it snowing?!

I’ve tried to stay optimistic but when I had to dig out my bike to be able to go home, my positive mindset vanished quite quickly.

However, YLE gave me a sense of hope when they posted the picture above. It is taken in 1955, and as far as I know summer came to Koskö that year as well so I’m not giving up quite yet.

What else.

The weekend was a “visit-family-weekend”

The fiancés aunt gets kittens every once in a while and this time was no exeaption.

I had to settle for only looking at the adorable creatures since he, for some strange reason, feels like two cats are enough.

The argument “but your aunt has 10” was not a winning one this time either 😉

I managed to land a summer job!

*Does crazy happy dance*

And I’ve been doing some weaving so my scarf made in Alpacka wool is almost done.

I didn’t however think I’d get any use out of it until autumn, but looks like I just might 😉

Have a nice week!

-I

Om krav

Jag är en person med höga krav på mig själv, och ibland även på andra runt mig.

För ett tag sen gjorde jag ett personlighets test som jag hittade i samband med att jag lyssnade på podden Therese och Zäta.

Vad ska jag säga.

Jag föll under personligheten “Logistiker”.

Föga förvånande.

LOGISTICIAN ( ISTJ,-A/-T)

The Logistician personality type is thought to be the most abundant, making up around 13% of the population. Their defining characteristics of integrity, practical logic and tireless dedication to duty make Logisticians a vital core to many families, as well as organizations that uphold traditions, rules and standards, such as law offices, regulatory bodies and military. People with the Logistician personality type enjoy taking responsibility for their actions, and take pride in the work they do – when working towards a goal, Logisticians hold back none of their time and energy completing each relevant task with accuracy and patience.

Logistician (ISTJ) personality

Logisticians don’t make many assumptions, preferring instead to analyze their surroundings, check their facts and arrive at practical courses of action. Logistician personalities are no-nonsense, and when they’ve made a decision, they will relay the facts necessary to achieve their goal, expecting others to grasp the situation immediately and take action. Logisticians have little tolerance for indecisiveness, but lose patience even more quickly if their chosen course is challenged with impractical theories, especially if they ignore key details – if challenges becomes time-consuming debates, Logisticians can become noticeably angry as deadlines tick nearer.

 

hrm… jag känner väll igen mig en smula om vi säger som så.

Och vi verkar ju vara rätt många, vi logistiker, så det gäller väll att hitta rätt skara människor att jobba med helt enkelt…

En av de större skolarbetena nu är en akademisk essä med tillhörande presentation.

Jag har lagt pinsamt många timmar på att slipa på den här förbenade essän, och var dessutom riktigt nöjd över att jag lyckades knåpa ihop den.

Igårkväll 21:41 kom domen.

Den va inge vidare va.

Jag är också en person som har väldigt svårt att vara glad för andras skull just i den minuten när det för mig själv inte gått så bra, så man kan väll säga att jag kunde ha hanterat situationen en aning mera graciöst när en av mina klasskamrater hörde av sig med sina resultat.

Nu har jag legat och gottat mig i min egna självömkan ett tag så nu ska jag väll ta tag i det hela. Vi får nämligen sända in en korrigerad version och därmed kan vi eventuellt höja vitsordet.

Men först ska jag uppsöka närmsta butik och köpa en överflödig mäng choklad.

Jag säger som jag sagt förut,

Låtom edert kaffe vara starkt och eder måndag kort!

-I


 

I’m a overachiever, always been and will probably always be.

A while ago I did the “16 personalities” test. I found it whilst listening to a Swedish podcast.

I fell under the category Logistician.

Not that surprising.

We seem to be a decent crowd, me and my fellow Logisticians.

Unfortunately, this personality really showed it’s true colours last night when I got feedback for my latest essay.

I didn’t end up with the grade I wanted, so after wallowing in my own self-pity for a while, I’ve decided to try to redo it to get a better grade.

May your coffee be strong and your Monday short!

-I

Saker jag lärt mig i Italien

5b26a087-b037-4e46-b062-3e3f21272a28.jpeg

En sak till.

Jag klarar av och vågar så mycket mer än jag tror.


Things I’ve learnt in Italy.

A timegiven by a other person, is just a proposal of when the other person might show up. It can be the given time, or one/two hours later.

A train that has windows which don’t open during the train ride is a luxury.

To use the pope for marketing the trains is a given thing.

There is no need to worry if you meet men in uniform carrying machine-guns. Its just the Italian way.

The water in Milan has a higher boiling point than the water in Finland.

Don’t ever assume that a green man at a pedestrian crossing means you can safely cross the road.

Pepsi Limone is a beverage that should be available for everyone.

It may, at some point, become a necessity to explain to the Italian police that you in fact are waiting for you Uber, not selling explicit services.

They have no “pantti” system here either dad. Outrageous, I know.

Always keep away from the metro before soccer games. And if you still end up there, for the love of avocados, make sure you do not stand next to a tall man. No one likes sniffing armpit for 5 stations.

One more thing.

I can and have the courage to do so much more than i think.

c8613-garn

Alien hjärna

Tisdag. Är det inte helg snart?

Förra veckan slutade i ett mindre sammanbrott på mattelektionen inför 30 par undrande ögon. Myyyys.

Invänta video som visuellt beskriver mina känslor angående föregående vecka…

Man kan väll säga att jag nu är den där mystiska människan alla kollar snett på i klassen. Den där homo sapien du kollat på medans du skrapat dig i huvudet och tänkt “va i hela fridens namn håller hon/han på med?” 

Den här veckan har börjat ungefär på samma bana (utan sammanbrottet dock, så säg det moln som inte har en guldkant!)  Men i och med att det bara är Tisdag försöker jag hålla humöret uppe a.k.a äta kopiösa mängder choklad.

Må er vecka vara kort och ert kaffe starkt!

-I


Tuesday. Is it Friday yet?

Last week ended in a slight breakdown in math class infront of 30 pair of wide open eyes… Amazing!

Hold for video describing my collected feelings of last week.

One could argue I’m that mysterious human everyone looks at funky. That homo sapien everyone looks at whilst you’re scratches their heads and thinks “what in the world is he/she doing?!”

This week has started in the same area of feelings (whit out the breakdown though, there is always a silver lining people!) But since it’s only Tuesday I’m trying to stay positive a.k.a eat ALOT of chocolate.

May your week be short and your coffee strong!

-I

f475f-garn

När en lillebror fyller år.

Min lille lillebror fyllde 16 år i början av veckan.

16 år. Roligt för honom, lätt ålderskris för mig 😉

Under en loppisrunda hittade jag den perfekta födelsedagspresenten.

Meka med moppen.jpg

Denna goding, utgedd under det ljuva 70-talet är en liten guldklimp.  ( I mina skrotsamlar ögon) Nu är jag ju ingen expert på att meka med något alls, men sambon försäkrade mig om att infon var fullkomligt giltig 😉

Detta tillsammans med en påse proteinpulver och kopiösa mängder snickers torde väll förnöja en tonåring. Right?

-I


My little baby brother turned 16 this week.

Funny for him. I’m feeling more old than amused 😉

During one of my many trips to the thrift store I found this book.

This little pudding, published in the 1970’s is golden. (In my scrap collecting eyes). I’m not an expert in the area of mechanics, but the fiancé assures me it’s valid. 😉

This combined whit a bag of protein powder and copious amounts of snickers should please a teenager. Right?

-I

f475f-garn