Om Lillon.

Screen Shot 2018-12-26 at 22.42.00.png

ÁILE LINNÉA TONISDOTTER
22.12.2018 01:59
3315g – 50cm


 

Så perfekt skapad. ❤
Min sista pusselbit i livet.
Tack.


 

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.
– Inger Thörnqvist-

Advertisements

Om vecka 40, försvunna eluttag och diverse andra missöden.

 

Vecka 40.

För att ha fått ryktet om att vara en nervös unge som skulle komma för tidigt, har hon otroligt nog inte kommit ännu…

Vi siktar, till min något stora besvikelse, på en jul utan Mini.


I övrigt kan man lugnt påstå min klumpighet och mina hormonsvängningar nått nya höjder denna vecka.

Fröjden ero bland denna veckas missöden och hormon triggade gråtanfall.

  1. Jag började veckan med att, något irriterad, konstatera att min vinterjacka officiellt inte går att använda mera. Eller, den går att använda, men för att undvika frostskador på kulan är det nog smartast att låta bli.
    Eftersom jag redan i detta skede var på ett så dåligt humör att både katterna och Herr B trippat på tå runt mig, beslöt jag mig för att unna mig själv ett “chrome powder” till naglarna.  Ni vet ett sånt som alla hippa människor har dessa dagar.
    Glad i hågen kom jag hem, satte mig vid köksbordet och förberedde mig för en liten mysig stund.
    Jag, mitt krommade pulver, en konfektask och lite julmusik. Vad kan gå fel liksom?Jo, det ska jag få lov att tala om för er.
    När man inte ännu vant sig vid att ha ett midjeomfång ca 3 gånger större än man i normala fall har, händer det ibland att man missbedömmer avståndet till närliggande väggar, hyllor och skåp. Eller som i det här fallet.
    Köksbordet.
    I den rätta klant-arsel-Ida-andan, stiger jag således upp för fort, magen slår i bordet som i sin tur sätter min arm i någon form av darrning och vips är det inte bara naglarna som får sig en omgång med krompulver utan även hela köket och ALLT vad jag har på mig.Photo on 20-12-2018 at 14.01.jpg
  2. Sedan vi flyttade in till denna radhuslägenhet har jag förundrats över att kvisten inte har ett endaste eluttag.
    “Måst vara en kaar som ha planera det här” muttrade både jag och min mor när vi likt McGuyver fixade med ljusslingor i mina tro hopp och kärlek.
    Nu är det så att jag vid upprepade tillfällen frågar Herr B om han är 100% säker på att det inte finns uttag BAKOM katträdet.
    “Jåå, he finns int na tidee, du behöver int fråg na fleir gangor!” var svaret när han för 10 gången fick samma fråga.
    Jag har ju inte fått lyfta eller skuffa/knuffa tunga saker eftersom Lillon ville ut. Så jag har helt enkelt fått lita på min make.
    (ha-ha jokes on me, kunde ha skuffat hur mycket som helst för ut, det vill hon INTE.) 
    Denna vecka har jag dock jul städat och i tisdags var det kvistens tur.
    Jag knuffade katträdet till sidan och KAN NI FÖRSTÅ!
    Ett mirakel haro inträffat.
    Där.
    Bakom kattträdet uppenbarade sig hela 2 (!!!) uttag.
    Nu är ju det här egentligen inget problem. Men mina gravihormoner triggade ändå igång ett gråtanfall (skyller det på utmattning) och jag satte mig ner i kvisten och grät i 10 minuter över att jag kämpat med att få upp dessa förbenade julsymboler HELT i onödan och bannades över hur otroligt ovarsamt och urbotat DÅLIGT Herr B sökt efter dessa uttag.
    Rimligt?
    Jodå.6b4b23d6487e3ed64135392d64873a28.jpg

    Ni tror vi nått botten här kanske? Nehe då.

  3. Botten på denna 💩 – vecka nåddes tisdag kväll, efter mitt eluttags-sammanbrott.
    Jag har lånat en jacka av min mor, som faktist passar mig rätt bra även  om jag liknar en snögubbe när jag vandrar runt i den.
    Vi hade varit iväg och handlat. Jag var trött och i ärlighetens namn ännu aningen skärrad över hur Herr B kunnat vara så blasé över hela eluttags-fadäsen.
    Efter att ha vankat och kämpat mig över den glashala gårdsplanen sjunker jag ner på min pall i hallen och ska börja klä av mig mina x-antal lager ytterkläder.
    Skorna går, med tanke på omständigheterna, ändå helt okej.
    Problemet uppstår när jag ska ha av mig jackan.
    Jag får inte upp dragkedjan. Det visar sig att den fastnat i tyget på INSIDAN av jackan.
    Jag sliter och drar i dragkedjan medans min panik stiger. Jag har sån väldig klaustrofobi och eftersom jag även hade på mig en rätt tjock tröja innanför blir det rätt fort VÄLDIGT varmt.
    Där sitter jag. 24 år gammal. Gravid bortom allt välgjort och storgråter.
    Nu slapp jag ju i och för sig lös efter att Herr B kommit springande till hallen i tron om att något verkligt hemskt hade hänt, men iallafall.

 

Nej, det har inte varit någon toppen vecka. Jag, som alltid brukar vara på toppen humör såhär 4 dagar innan julafton skulle helst strunta i allt vad jul heter detta år och bara gå i dvala.
Jag hoppas INNERLIGEN att jag får ta del av mormor och farmors kalkon eller så vette fåglarna hur detta slutar. 😉

I och med detta, upplyftande 😉 inlägg, önskar jag er alla en fortsatt trevlig vecka och hoppas att er jul blir alldeles underbar om vi inte hörs mera förrän efter julen!

 

 

 

Om livets mat och förvärkar.

Vecka 38.

Jaha mina vänner!

Gissa vem som fött barn sedan senast?

Inte jag iallafall.

Photo on 04-12-2018 at 10.50.jpg

Nejdå, här hänger kulan stadigt på plats ännu, det även fast läkaren i Kokkola sa att hon inte kan tro Lillon hålls inne mer än två veckor vid senaste besök…

Nu börjar jag faktist vara riktigt trött på att vara gravid.
Jag har oturen att ha väääldigt mycket förvärkar.
De är så pass intensiva att jag varit halvvägs ut genom dörren mot förlossningen ett par gånger de senaste veckorna.
Tur i oturen att vi inte åkt in, det är faktist en av mina mardrömmar. Att komma in till förlossningen och så är INGET på G.

Det här leder i sin tur till att den sömnen jag lyckas fånga inte riktgt räcker till för att upprätthålla både de mest livsnödvändiga kroppsfunktionerna OCH humöret. Jag inser ju att sömnen knappast kommer öka sen när Mini äntligen kommer, men jag resonerar som så att då har jag ju henne iallafall.

Finns det någon av er som haft sjuka förvärkar med ert första barn, som kanske har lite tips på hur man orkar hela vägen till målet så att säga?
Jag har testat allt de kan erbjuda vid rådgivningen. Panadol, varm dusch och värmedyna, men inget av dessa hjälper minsta lilla.


 

Det finns ett par saker som gör att jag faktist orkar mig upp varje morgon och dessutom hålls vaken ända till min 14:00 tupplur varje dag, låtom oss studera dessa närmare:

 

  1. Livets mat.
    Snellmans braunschweig korv.
    Jag kan inte få nog. Jag har satt en kvot på x-antal skivor/dag eftersom att Herr B annars skulle bli tvungen att köpa en ny varannan dag 😉
    Rekommenderas starkt om ni inte smakat den.

Photo on 04-12-2018 at 10.48.jpg

  • Kräuterblut-saft.
    Mitt HB är inte för lågt, men med en startpunkt på 145 känns det av nu när vi tragglar oss genom dagarna på 113. I ärlighetens namn vet jag inte om det faktist hjälper så mycket, men jag har alltid tyckt denna fruktdryck smakar gott så det är något att se fram emot varje morgon 😉
  • Vardagsrummets dörrar.img_20181204_104340.jpgEgentligen är det julgranen BAKOM dessa dörrar som gör livet värt att leva, men utan dörrarna skulle vi icke ha någon julgran.
    Min farmor har vänligt nog lånat oss deras gamla gran och för första gången på 5 år har vi en gran som stått upprätt i mer än 24h. DET är glädje man känner enda ner i hjärteroten det!
  • Mineralvatten
    Vette fasen varför, men jag kunde leva på min fest-braunschweig och kolsyrat vatten. Helst ska vattnet ha en läskande smak av Guava-Apelsin, men i nödfall fungerar även vänligt “pikka-vattn'”. Jag har faktist blivit så neurotisk att jag alltid har ett paket med små flaskor av sagda dryck hemma, för att lätt kunna addera denna produkt till bb-väskan när vi väl kommer så långt.

 

 

20 dagar kvar enligt min app, och jag planerar att njuta till fullo av de ovanstående punkterna under de 20/30 dagar det kan ta för Lillon att vilja träffa oss.

Jag har mina små förhoppningar om att hon ska komma innan julafton, för det skulle nog vara den ultimata julaftonen för mig.
Att få mysa med, och sniffa på, en alldeles färsk människa i soffan medans julgranen lyser i hörnet och Bing Crosbys jul LP ljuder i bakgrunden.
Säkert med diverse mindre mysiga tillägg som frän bajs lukt och gallskrik med en lätt överhormonell och gråtmild mamma Ida, men det får vi ta då. 😉

Trevlig fortsatt vecka!

-I

 

 

 

Om kalejdoskop klänningar och bröllopsfilmer.

Vecka 33.

För omväxlings skull har vi varit på kontroll till Kokkola på en tisdag.

Allt var bra och Mini hade vuxit till sig, och vägde nu hela 1806g.

Nu återstår det bara en sista koll om två veckor, sedan “får hon komma när hon vill” sa min läkare.

Efteråt hickade både jag och Mini en bra stund.
. Jag för att jag liksom inte väntat mig just det uttalandet och Mini för att hon… är ett foster och har för vana att andas in lite för mycket fostervatten nu som då 😉

Herr B, vars tålamod håller på att börja tryta på riktigt nu, var däremot alldeles till sig. Han mumlade något om “det är dags nu” och “måste hinna köpa boxningshandskar” innan han försvann in till Minimani.

Jag håller dock fortfarande stenhårt på att Lillon knappast behagar komma innan vi bytt år.


Annars då ?

Joo, vi har ju tyvärr två begravningar inkommande helg och eftersom jag inte riktigt varit bland folk så mycket sedan… juni… tryter det lite bland klädesplagg som ännu passar.

Jag passade således på att beställa efter en klänning som jag ansåg var proper både till begravningar men även till andra tillställningar.

Ojj Ojj Ojj, säger jag bara.

Jag har visserligen online-shoppat en del det senaste halvåret, eftersom att jag inte fått shoppa IRL som kidsen säger, men denna gång var det kanske lite mindre lyckat.

Klänningen, som är mönstrad i svart och vitt, i kombination med min forever-växande mittsektion ger ifrån sig en (läs skriker) kalejdoskop-utklädnad-på-halloween känsla.

Jaja.

Det positiva är att denna kalejdoskop skapelse råkar vara just den modellen av klänningar min “gambä-fammo” Gertrud hade garderoben full av, så hon lär ju iallafall sitta där på sitt moln och tycka den är fin 😉

Vi fick även hem en bärsele från Ergobaby, så nu får vi väll öva att spänna den på oss också. Herr B har redan försökt använda katterna eftersom att det ju ännu råder brist på barn, men det var mindre uppskattat av de fyrbenta i familjen.

Pricken över i:t denna helg var dock när vi fick vår bröllopsvideo av superduon på YourProductions.
Jag är så glad att vi beslutade oss för att få vår dag filmad, och resultatet är bättre än jag kunnat drömma om 🙂

Jag råkar veta att de ännu har lediga tider inför nästa års bröllops-säsong, så hör av er till Emil och Andrea om ni vill få er dag dokumenterad på rörlig film 🙂

Ha en fin vecka och en stillsam allhelgona!

-I

 

 

 

 

Om delmål och oväntade hälbens-känningar.

Vecka 32.

screenshot_20181022-121505-e1540199788514.jpg
Bilden lånad från appen PregLife.

När jag blev utskriven från sjukan var målet att Mini skulle stanna inne i kulan till vecka 32.
Detta betyder alltså att vi denna vecka har nått vårt första delmål!

Lillon är fortfarande på insidan och jag har ännu inte helt förlorat förståndet, även om det varit rysligt nära ett par gånger 😉

Jag har upptäckt två, för mig tidigare okända, “kroppsfunktioner”.

Halsbränna och foglossning.


 

Under dessa 32 veckor har Mini hållit sig rätt lugn.
Hon har väll förstått att moderskeppets nerver är rätt korta, och således har hon varit rätt försiktig i sina rörelser.

Betoningen i ovanstående textstycke ligger tungt på varit.

Sedan en vecka tillbaka har hon… ändrat inställning.

Herr B har fått för sig att hon bara bestämt sig för vilken typ av sport hon kommer vilja utöva.
Och han lät inte sin förnöjdhet vara gömd om vi säger så…

Jag är rätt säker på att ungen kommer ha ett par boxningshandskar långt innan hon fått tillräckliga nackmuskler för att hålla upprätt sitt eget huvud.

Om ungen blir en kvinnlig version av McGregor återstår att se.

Hon har iallafall, rent tekniskt, påbörjat sina övningar där inne. Även om hon en kväll förra veckan fick hicka efter sin mors reaktion på en av dessa sparkar…

Det är nämligen så att jag, precis som jag tidigare skrev, fortfarande håller på att vänja mig vid de något våldsamma rörelserna Lillon har för sig.

Förra veckan, under ett skypesamtal med min syster, kände jag att Mini samlade kraft till en av sina monstersparkar. Målet var mitt nedersta revben.

För att dämpa sparken, och eventuellt förhindra möjliga fot-/knytnävsformade bristningar, placerade jag handen precis rakt på det området hon så ofta väljer att använda som boxningssäck.

Sen urartade situationen en smula.

Jag värjer mig för sparken/slaget som jag vet kommer komma och eftersom jag känt hur hon dragit ihop sin arm/ sitt ben kan jag även räkna ut att det inte är någon liten gullig fjärils-fladdrar känsla som kommer uppstå.

Låt mig demonstrera de följande 2 minunternas händelser i rörlig bild:

 

MOT MIN HAND KÄNNER JAG TYDLIG KONTURERNA AV MITT OFÖDDA BARNS HÄLBEN.

I ren och skär förskräckelse, och av ren reflex, puttar jag liksom tillbaka foten inåt varpå Mini svarar med ett lite snällare slag och sedan hickar hon oavbrutet i 20 minuter.

Jag är under dessa 20 minuter helt säker på att jag i stundens hetta och utav ren chock brutit mitt barns ben och kommer få försöka förklara det åt min läkare i Kokkola under ultraljudet följande dag.

Bredvid sitter min kärleksfulla make och skrattar så han kiknar medans han högljutt berömmer sin dotter för den fenomenala kickboxnings sparken.

Graviditet är inte min grej alltså. Man ska liksom inte känna av en annan individs fötter INUTI sin egna kropp. Jag gillar inte fötter. Varesig de inuti min livmoder eller de som tillhör min make. Jag avskyr ju för fasen mina egna.

Nej. Jag sov inge vidare den natten men har sedan ovanstående händelse vant mig en smula med att hennes fot med jämna mellanrum känns läskigt tydligt genom mitt skinn.
Jag är dock inte alls speciellt förtjust i detta.

Ajja, vi närmar oss 60 dagars målet och julälskare som jag är hooooppaaaas jag ungen kommer INNAN jul ändå.
Hur myyysit att få fira jul med en liten pytte människa.

ASMYSIGT. 

Trevlig fortsättning på veckan!

-I

 

Om att komma hem.

Vecka 31.

Vi har i skrivande stund 67 dagar kvar till Minis beräknade ankomst.
Jag hade ett annat inlägg klappat och klart för denna vecka men det blir inte alltid som man tänkt det, och eftersom jag processar saker genom att skriva ner dem får denna veckas inlägg bli lite annorlunda än vad det först var tänkt.


 

De finns ett gammalt ordspråk som lyder något i stil med:

“För varje nytt liv som tänds, måste ett annat slockna.”

Det hela grundar sig i att universum alltid måste vara “i balans”.
Man får tro som man vill, men just nu känns det som att det ligger något i det.

Tonis fammo Linnéa fick flytta till himlen, och sin Allan, förra veckan.

Igårkväll fick min mors farmor göra det samma.
Något Gertrud, 99 år, velat en längre tid. Hon var klar här på jorden.
Därför känns det också rätt bra. Hon fick äntligen flytta vidare.

Ibland förvånas jag över hur absurt livet kan vara. Hur fel det känns när man sitter bredvid en människa som är döende och samtidigt känner de ihärdiga sparkarna av en som inte ännu blivit född. 99 år skiljer dessa människor åt. Annars är det likadana. De ska vandra samma väg. Dessa två individer delar även samma familj. De känner/kommer lära känna samma människor.

Gertrud har inte alltid känt igen mig och mina syskon de senaste åren. Med 99 levnadsår bakom sig och 12 barnbarnsbarn är det ingen konstig sak. Det har bara varit namn och ansikten som hon inte haft koll på. Annars hade hon, enda till slutet, full koll.

Igår hade hon dock frågat min morfar “Hur mår Ida då?”
Kanske inte så konstigt för er, men alla i rummet hade väll blivit lite ställda över den plötsliga frågan.

Därför beslöt jag att följa med min mor igår kväll för att hälsa på Gertrud.

Det blev ett möte som jag inte riktigt kan släppa. För hon visste att hon snart inte längre skulle vara kvar här på jorden, men ändå var hon så glad.

Hon skrattade gott åt det faktum att jag tyckte hon var så fin på alla bilder vi har av henne från bröllopet och konstaterade mellan skratten att hon, “en gambäl skråtto kärring”, nog var fullständigt “vridin” som fått för sig att komma på bröllop.

När min mor berättade för henne att “Lillon”, som Gertrud kallade Mini, var en tjej tittade hon på mig och log brett. Sedan sa hon:

“No veit jag vem on e nåou!” och blinkade åt mig med ena ögat.

Min mormor sa att Gertrud sagt att hon så gärna hade velat träffa Lillon men på något vänster tror jag att hon redan hade gjort det.


 

Jag tror att vi, efter vår liv här på jorden, får träffa alla de som fattas oss. Men jag tror också att vi i vägskälet mellan dessa två “liv” har möjligheten att få ta del av diverse hemligheter.

Nu kan jag inte hjälpa att fundera om någon av de individerna som Gertrud längtade efter att få träffa, eventuellt delat med sig av hemligheten om vem Lillon kommer bli och det faktum att Gertrud verkade rätt nöjd med vem det var värmer ända ner i hjärteroten.

Det ger mig en sådan enorm känsla av trygghet att veta att både Linnéa och Gertrud finns där. Att de håller ett öga på oss alla.

Jag har alltid funnit det svårt att sörja någons liv. Jag är av den åsikten att vi borde fira livet istället.

Därför väljer jag att vara lycklig över att dessa kvinnor slapp allt det jobbiga. Slapp ha ont och äntligen fick träffa sina nära och kära.

För jag är 100% säker på att minuten som Linnéa fick flytta in med sin Allan, började hon inreda hela halva himlen i blått. Hon står säkert och steker köttbullar i skrivande stund medans hon muttrar om hur envisa vi som är kvar här nere är.

Gertrud sitter säkert i soffan med sin Waldemar och tittar på någon “dockysååpo” som hon kallade dem samtidigt som hon bannas över att Waldemar inte vet vad karaktärerna heter. Jag tror även att hon berättar för honom hur “vridin” hon var som tog sig till vårt bröllop i Maj.

Jag skriver det samma som jag skrivit förut:

Himlen har blivit två, något envisa och egensinniga 😉, änglar rikare.

Ta hand om dem ❤️

…och ta hand om varandra livet är ingen självklarhet och ibland har vi för vana att glömma det faktumet!

-I

 

 

 

 

 

Om mansgalna katter och sjukhusvistelser.

Vecka 29.

Det blev en paus med uppdateringen förra veckan. Anledningen är enkel och rättfram.
Jag blev tvungen att spendera x-antal nätter på sjukhus eftersom Mini hade fått för sig det var dags att möta den verkliga världen. Humöret var inte på topp kan man säga.
Nu är situationen dock under kontroll och än en gång fick Mini inse att det är mamma som bestämmer 😉

Vi fortsätter förstås hålla koll på ungen och jag har fått ny medicin. Målet är att hon ska ha nerver att stanna i kulan till vecka 32, men om denna individ släktas sin mor lär det nog bli igångsättning i slutet av december i alla fall.

Jag var nämligen inne på precis samma bana när jag låg i min mors mage, men i slutändan ville jag helt enkelt inte komma ut. 😉

Under sjukhusvistelsen hann jag nästan bli klar med en tröja jag påbörjat dagen innan jag blev inskriven, men vidskeplig som jag är får den andra ärmen vänta tills ungen är ute.

42629551_2125049364212840_797383373109592064_n.jpgMönstret hittar ni på drops hemsida 🙂 

Jag vill även passa på att sända dagens ros till samtliga barnmorskor och sköterskor på avd. 3 i Kokkola. Vilka underbara människor ni är. Att hantera en nervös röra som undertecknad är minsann säkert inte alldeles åtråvärt, men jag har då aldrig träffat lugnare och härligare kvinnor. Min förlossningsavdelningsfobi (joo sirru, det kan man ha) är som bortblåst.

TACK!


MINA MANSGALNA KATTER.

I övrigt har det påbörjats någon form av “upp-piffning” på gårdsplanen här där vi bor.
Klockan 08:00 drog ett gäng karar igång diverse maskiner och verktyg.

Los hårbolls ÄLSKAR aktiviteten som pågår utanför vårt köksfönster. Även om den yngre av dem nog tyckte det blev lite väl spännande när gubbarna fällde en björk som skakade om hela lägenheten.

Vi började således vår morgon med att agera arbetsledare åt sagda män.

Sedan urartade situationen en aning…

 

This slideshow requires JavaScript.

…och nu, 1h senare sitter My ännu i fönstret och väntar på sin drömprins… Hon har heeelt glömt bort att hon är rädd för att få smutsiga tassar och det faktum att hon inte hålls upprätt om det blåser mer än 0,001 m/s.
Kärleken är blind mina vänner.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig vecka, fylld med arbetskarar på utsidan och utan sjukhusvistelser 😉

-I

Om ventoline, förolämpade hårbollar, och skötbords funderingar.

Vecka 27.

Vi fick lite mindre bra nyheter i början av veckan.
Mina “ofarliga” sammandragningar har bytt inställning och nu verkar de ha påverkat både det ena och det andra.
Det betyder, tyvärr, att jag fått instruktioner om att hålla mig sängliggande samt käka ventoline de kommande veckorna för att få kontroll på det hela.

Finns det någon som haft samma problem får ni gärna dela med er. Jag känner mig värdelös som kvinna förstår ni, jag kan inte göra/klarar tydligen inte pressen av DET ENDA min kropp faktist är skapt för att göra

Jag hoppas att vilandet och medicinen hjälper för hon är nog alldeles för liten att ta sig än världen i detta nu…

Som körsbäret på toppen av detta underbara glassberg hann vi betala en resa till grannlandet i väst natten innan sammandragningarna drog igång på allvar.
Surt som bara den, eftersom vi skulle hälsa på min mors moster Ingegerd som jag inte sett på kanske… 7-8 år.
Ingegerd har inte träffat Herr B heller och jag har sett så fram emot denna förbaskade resa.  Vi får avvakta lite, men jag hoppas verkligen jag kan åka.

Nuså, nu räcker det med beklagande för denna vecka tycker jag.

Viktigast är att Mini mår bra, och det gör hon. Alla 800+ gram av henne ❤


Förolämpade hårbollar

Eftersom att både jag och Herr B fick en rätt rejäl “nojj-attack” efter mödrapoli besöket har Herrn i huset fixat iordning Minis säng och köpt en byrå att ha hennes kläder i. Sen har han även gett sig på att “natt-träna” Los Hårbolls…

“Natt-träna?!” kanske ni tänker.

Mjoorå, som det är nu kan inte någon av katterna slå sig till ro om det inte är i vår säng. Eftersom jag är rädd de, i misstag, ska placera sin håriga lekamen på Mini under natten har vi bestämt att det skall börja spendera nätterna UTANFÖR vårt sovrum.

Sedan vi fixade sängen har även detta varit en rätt vanlig syn och den gillar jag inte heller. Mio smyger upp i sängen när vi inte ser…

whatsapp-image-2018-09-18-at-19-30-34.jpegHittills denna morgon har jag lyft bort henne närmare 10 ggr och varje gång får jag en “jag-blir-så-irriterad-när-du-inte-låter-mig-sova-i-mitt-nya-babynest”-blick med tillhörande bett…

Igår beslöt Herr B att det var dags för katternas första natt “i eget rum”, som han kallar det.

Det höll kanske 30 minuter.

Sedan fick den större av hårbollarna panik och var nog inte långt från att äta sig genom farstu dörren.

Imorse var hon även oerhört förnärmad över att T flyttat maten ur köket och i farstun/kvisten och stirrade outtröttligt på mig från köket i 10+ minuter.

WhatsApp Image 2018-09-20 at 10.40.52.jpeg

Vi får jobba vidare på denna aspekt av föräldraskapet. Eventuellt måste vi karpa upp oss lite och bli lite mera konsekventa 😉


 

Skötbordsfunderingar.

Det här med skötbord.

Alla bilde lånade från IKEAS hemsida.

Vi trodde inte vi kunde få plats med ett, eftersom vi inte precis har överdrivet många kvadrat att röra oss på, men efter att Herr B möblerat om i sovrummet skulle det kanske ändå rymmas ett av den mindre modellen.

Jag har fått så oerhört olika besked om detta med skötbord.

Det verkar som att man antingen älskar’t eller hatar’t.

Kan inte ni som är mera erfarna ge era tips på denna, något triviala fundering?

Ska man köpa ett mindre? Är det viktigt med lådor? Är de bredare alternativen bättre när ungen sedan börjar snurra runt och röra sig mera? Behövs det överhuvudtaget?

Eftersom vi inte är alldeles 100 på detta tror jag vi siktar in oss på en bättre begagnad version av sagda möbel om vi ska ha en.

Eller så får min mor eventuellt bära hem ett från IKEA när hon ska dit. 😉


Som ni kanske märker är det “nojj-hjärna-delux” här hos oss just nu.

Det faktumet att min kropp verkar fått för sig att förbereda sig för förlossning redan har liksom gett mig en lätt panik känsla och jag har insett att vi är lång ifrån “klara” med allt vi behöver införskaffa innan Mini kommer.

Tacka vet jag online shopping alltså, vad vore jag utan den nu 😉

Ha en fortsatt trevlig vecka och ett fint veckoslut!

-I

 

Om bra saker med att vara på smällen.

Det blir ju lätt att man tenderar att fokusera på de lite mindre trevliga sakerna i detta tillstånd, men vecka 26 till ära tänkte jag fokusera på de positiva sidorna av de mindre trevliga aspekterna.
Om ni fattar vad jag menar.


 

  1. Sammandragningar VS. Stick-paus
    Sammandragningarna är ju inte så trevliga, MEN perioden jag varit sjukskriven har bidragit till en hel hög med fina stickade plagg åt Mini och flera lär det bli.

    Alla mönster på de två första två bilder är tagna från DROPS hemsida, tröjan på sista bilden heter Bladdrillejakke och är gjort av Marianne J. Bjerkman. Torde finnas att köpas på nätet 🙂


  2. Falo Syndrom VS. Fötter
    Nu är ju kulan rätt mysig, men det uppstår ju lite frustration eftersom att inget passar. Jag har denna vecka drabbats av Falo-syndromet.

    Är ni bekanta med Falo från Uti vår hage?
    Om inte…

    falo
        Falo

    Dessa dagar liknar jag mera ovanstående individ än mig själv i samtliga överdelar jag äger, MEN jag kan inte uttrycka min tacksamhet över det faktumet att jag SLIPPER SE MINA FÖTTER. Hatar fötter, även mina egna, och detta är nog en av de bättre symtomen på graviditeten 😉

    IMG_20180913_153010.jpg


  3. Cravings VS. Cravings
    Låtom oss vara ärliga, pre-graviditet hade jag cravings. Problemet var att Herr B allt som oftast sket i detta. MEN NU. En helt ny värld av late-night ABC-turer har liksom uppenbarat sig. Nu kan ju detta ha något med mitt temperament att göra också, jag är liksom trevligare om jag får mina cravings påstår Herr B, men iallafall.
    LIFE GOALS!

    Screenshot_2018-09-13-15-47-58.jpeg
    Låtom er inte luras av “play” knappen. Det är bara en screenshot. * Ping @idajohannas på Instagram om ni inte kan få nog av mig 😉 *

     


     

  4. Ank-vanks frustration VS. Observations-förmåge-förbättring
    Ank-vanket ja…  Jag trodde inte jag skulle uppleva det riktigt ännu, men här är vi nu.  Det här är kanske inget som jag personligen stör mig på men GODE GUACAMOLE vad min familj har uttryckt sin frustration över detta.
    Det liksom GÅR INTE att gå snabbare, jag har typ utvecklat någon form av fartspärr, helt sjukt MEN OJJ OJJ OJJ vad mycket man hinner se!
    Det är i nuläget liksom ingen chans jag tar mig genom någon av stadens stormarketar på under 30 minuter och jag har upptäckt så mycket nya avdelningar att jag är helt förstummad.
    Jösses vad grejjer det finns till babysar och barn!


    Jamen ni ser, hela 4 av alla saker jag i början tyckte var enbart negativa har fört något positivt med sig 😉

    Karatesparkarna i revben och inälvor är hittills för det mesta bara obehagliga. Jag tycker det är så märkligt att något liksom… lever…INUTI mig…
    Mysigt ibland, men för det mesta känns det rätt skumt 😉

    Hoppas ni haft en trevlig vecka.
    Jag önskar er en fin helg!

    -I

Om sammandragningar, sticksömmar och doulor.

Augusti.

Det känns som att December närmar sig med STORA steg och jag kan ärligt säga att för varje dag som går blir jag mera nervös.

Denna vecka gick vi in i vecka 22.
Jag är sjukskriven pga. sammandragningar och är så sjukt uttråkad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

För att bota denna uttråkning har jag ett nytt projekt på mina stick-stickor, och förhoppningsvis kommer garn till typ… 5 andra projekt att hinna fram innan helgen 😉

Magen har börjat växa den också, och jag har fått konstatera att det börjar bli dags att inhandla nya byxor…och t-skjortor… och kanske en BH eller två.
(Det sistnämnda är dock enbart en positiv grejj i mina ögon som hört till IBTC* hela livet 😉 )

bullen_v22.jpg
Dammsugaren ❤

Förra veckan fick vi reda på att det troligtvis är en liten tjej som ligger där inne och bökar. Herr B är redan någorlunda nervös för hur han ska hantera “två med ditt temperament”, som han så fint lag det 😉

Jag är löjligt exalterad över att få en “mini me” även om jag nog kan hålla med Herr B om att denne individ kanske kunde ha snäppet längre tålamod än sin mor 😉

Jag har handlat lite kläder till Mini men ännu känns det hela riktigt overkligt.

Jag har även börjat fundera en del på det här med doula.

Ska man, ska man inte?

De jag pratat med har bara positiva erfarenheter att komma med, och även om jag tror det kunde vara riktigt bra är jag, och min sociala fobi, int helt säkra på att vi skulle palla ha en person som inte hör till “familjen” med oss.

Därför efterlyser jag nu era åsikter och erfarenheter, släng in en kommentar eller ett mail åt mig så skulle kanske min själ få lite ro 😉 🙂

Efter ett extra insatt läkarbesök idag, pga. vad som tydligen nu då var sammandragningar, känner jag mig ännu mera naiv och okunnig.

Jag känner liksom inte att jag riktigt har koll, och även om jag försöker läsa på så fullkomligt drunknar man i all info som finns på nätet och allt känns lite övermäktigt.

Situationen blev kanske inte heller bättre av att jag fastnade i YouTube träsket och har kollat så många förlossningsberättelser att jag blivit alldeles yr. Jag fasar även redan för det faktu att jag kanske blir tvungen att stanna kvar på BB själv… Utan Herr B… Något jag kanske kunde vänta med att oroa mig för åtminstone 18 veckor till 😉

Ljuset i denna något halvmörka tunnel är att det gapande hålet i köket sedermera är tilltäppt med en diskmaskin. Can I get a halleluja? Jag ÄLSKAR den.

Jag stickar vidare och hoppas på att Mini håller sig där inne ett bra tag ännu,

Ha det gott!

-I

*Itty Bitty Titty Committee