Om krympta princessbyxor och grillsäsongs-start.

God måndag!

Hoppas ni haft en bra helg 🙂

Här i huset har hjärnspöken röjt runt rejält, det blir så ibland.

Om man bortser från dem har vi ändå haft en bra helg.


När min hjärna inte riktig vill sammarbeta finns det ett par saker som hjälper VARJE gång. Det första är att sträck-kolla x-antal avsnitt Bones, det andra att städa.

Dessa dagar är det förstnämnda inte alltid så lätt. Lillon gillar liksom inte Bones lika mycket som undertecknad. Harmt, men det ska vi nog kunna åtgärder lite längre fram 😉 Därför fick det bli allternativ två denna gång.

 Jag ÄLSKAR att städa. Jag finner det mera njutbart att strosa bland städtillbehör en fredag än att bege mig ut på krogen.

Iallafall… Jag drog alltså igång med ett ordentligt städ-talko här hemma. Alla familjemedlemmar var inte lika taggade på den valda terapiformen.  Men det är sådant man får ta.

img-20190310-wa0001.jpeg

Någon gång mellan att ha flängt runt som en galning med dammsugaren och matat barnet slängde jag i en tvättmaskin av bara farten, utan större eftertänksamhet.

STORT misstag.

(liten disclaimer. Städning fungerar, i allmänhet, YPPERLIGT som terapiform så länge man inte har fullt så mycket hjärnspöken som undertecknad hade. Då blir man lätt lite yrig och saker som denna händer mycket lätt.)

Jag tömde alltså ur all ren tvätt ur tvättmaskinen och ser till min stora fasa detta

nor

Jag har alltså tvättat Áiles “lillans princess byxor” med resten av hennes smutskläder. Det ska nämnas att detta hjärnspöks-vrak grät inte bara en eller två tårar när jag gjorde denna upptäckt.

Någon gång efter den hemska upptäckten hörde jag Herr B mumla något om “grill” och “entrecote”. Så fort dörren slog i lås bakom honom inser jag att han nog var på väg till mina föräldrars för att hämta vår födelsedagspresent.

45 minuter senare ser jag detta på terassen:

IMG_20190310_133307.jpg

Så jag kan härmed, med måttlig förtjusning över den något tidiga starten, meddela att det Boberska hushållet påbörjat grillsäsongen.

“Grillsäsongen stundar mellan min och din födelsedag”  sa Herr B genom röken…
Bara 10 månader och 26 dagar kvar då med andra ord.

Vi hade en riktig trevlig stund ute på terassen, hela familjen. Vissa lite coolare än andra 😉

IMG_20190310_132738.jpg

Hjärnspökena är kvar, om än lite mindre högljudda, men när jag sitter här i vardagsrummet och hör hur Lillon och Mannen ligger i sovrummet och pratar och skrattar tillsammans känns det genast snäppet bättre.
Imorgon är en ny dag.
Nya tag då!

-I

Advertisements

Om livets mat och förvärkar.

Vecka 38.

Jaha mina vänner!

Gissa vem som fött barn sedan senast?

Inte jag iallafall.

Photo on 04-12-2018 at 10.50.jpg

Nejdå, här hänger kulan stadigt på plats ännu, det även fast läkaren i Kokkola sa att hon inte kan tro Lillon hålls inne mer än två veckor vid senaste besök…

Nu börjar jag faktist vara riktigt trött på att vara gravid.
Jag har oturen att ha väääldigt mycket förvärkar.
De är så pass intensiva att jag varit halvvägs ut genom dörren mot förlossningen ett par gånger de senaste veckorna.
Tur i oturen att vi inte åkt in, det är faktist en av mina mardrömmar. Att komma in till förlossningen och så är INGET på G.

Det här leder i sin tur till att den sömnen jag lyckas fånga inte riktgt räcker till för att upprätthålla både de mest livsnödvändiga kroppsfunktionerna OCH humöret. Jag inser ju att sömnen knappast kommer öka sen när Mini äntligen kommer, men jag resonerar som så att då har jag ju henne iallafall.

Finns det någon av er som haft sjuka förvärkar med ert första barn, som kanske har lite tips på hur man orkar hela vägen till målet så att säga?
Jag har testat allt de kan erbjuda vid rådgivningen. Panadol, varm dusch och värmedyna, men inget av dessa hjälper minsta lilla.


 

Det finns ett par saker som gör att jag faktist orkar mig upp varje morgon och dessutom hålls vaken ända till min 14:00 tupplur varje dag, låtom oss studera dessa närmare:

 

  1. Livets mat.
    Snellmans braunschweig korv.
    Jag kan inte få nog. Jag har satt en kvot på x-antal skivor/dag eftersom att Herr B annars skulle bli tvungen att köpa en ny varannan dag 😉
    Rekommenderas starkt om ni inte smakat den.

Photo on 04-12-2018 at 10.48.jpg

  • Kräuterblut-saft.
    Mitt HB är inte för lågt, men med en startpunkt på 145 känns det av nu när vi tragglar oss genom dagarna på 113. I ärlighetens namn vet jag inte om det faktist hjälper så mycket, men jag har alltid tyckt denna fruktdryck smakar gott så det är något att se fram emot varje morgon 😉
  • Vardagsrummets dörrar.img_20181204_104340.jpgEgentligen är det julgranen BAKOM dessa dörrar som gör livet värt att leva, men utan dörrarna skulle vi icke ha någon julgran.
    Min farmor har vänligt nog lånat oss deras gamla gran och för första gången på 5 år har vi en gran som stått upprätt i mer än 24h. DET är glädje man känner enda ner i hjärteroten det!
  • Mineralvatten
    Vette fasen varför, men jag kunde leva på min fest-braunschweig och kolsyrat vatten. Helst ska vattnet ha en läskande smak av Guava-Apelsin, men i nödfall fungerar även vänligt “pikka-vattn'”. Jag har faktist blivit så neurotisk att jag alltid har ett paket med små flaskor av sagda dryck hemma, för att lätt kunna addera denna produkt till bb-väskan när vi väl kommer så långt.

 

 

20 dagar kvar enligt min app, och jag planerar att njuta till fullo av de ovanstående punkterna under de 20/30 dagar det kan ta för Lillon att vilja träffa oss.

Jag har mina små förhoppningar om att hon ska komma innan julafton, för det skulle nog vara den ultimata julaftonen för mig.
Att få mysa med, och sniffa på, en alldeles färsk människa i soffan medans julgranen lyser i hörnet och Bing Crosbys jul LP ljuder i bakgrunden.
Säkert med diverse mindre mysiga tillägg som frän bajs lukt och gallskrik med en lätt överhormonell och gråtmild mamma Ida, men det får vi ta då. 😉

Trevlig fortsatt vecka!

-I

 

 

 

Om att komma hem.

Vecka 31.

Vi har i skrivande stund 67 dagar kvar till Minis beräknade ankomst.
Jag hade ett annat inlägg klappat och klart för denna vecka men det blir inte alltid som man tänkt det, och eftersom jag processar saker genom att skriva ner dem får denna veckas inlägg bli lite annorlunda än vad det först var tänkt.


 

De finns ett gammalt ordspråk som lyder något i stil med:

“För varje nytt liv som tänds, måste ett annat slockna.”

Det hela grundar sig i att universum alltid måste vara “i balans”.
Man får tro som man vill, men just nu känns det som att det ligger något i det.

Tonis fammo Linnéa fick flytta till himlen, och sin Allan, förra veckan.

Igårkväll fick min mors farmor göra det samma.
Något Gertrud, 99 år, velat en längre tid. Hon var klar här på jorden.
Därför känns det också rätt bra. Hon fick äntligen flytta vidare.

Ibland förvånas jag över hur absurt livet kan vara. Hur fel det känns när man sitter bredvid en människa som är döende och samtidigt känner de ihärdiga sparkarna av en som inte ännu blivit född. 99 år skiljer dessa människor åt. Annars är det likadana. De ska vandra samma väg. Dessa två individer delar även samma familj. De känner/kommer lära känna samma människor.

Gertrud har inte alltid känt igen mig och mina syskon de senaste åren. Med 99 levnadsår bakom sig och 12 barnbarnsbarn är det ingen konstig sak. Det har bara varit namn och ansikten som hon inte haft koll på. Annars hade hon, enda till slutet, full koll.

Igår hade hon dock frågat min morfar “Hur mår Ida då?”
Kanske inte så konstigt för er, men alla i rummet hade väll blivit lite ställda över den plötsliga frågan.

Därför beslöt jag att följa med min mor igår kväll för att hälsa på Gertrud.

Det blev ett möte som jag inte riktigt kan släppa. För hon visste att hon snart inte längre skulle vara kvar här på jorden, men ändå var hon så glad.

Hon skrattade gott åt det faktum att jag tyckte hon var så fin på alla bilder vi har av henne från bröllopet och konstaterade mellan skratten att hon, “en gambäl skråtto kärring”, nog var fullständigt “vridin” som fått för sig att komma på bröllop.

När min mor berättade för henne att “Lillon”, som Gertrud kallade Mini, var en tjej tittade hon på mig och log brett. Sedan sa hon:

“No veit jag vem on e nåou!” och blinkade åt mig med ena ögat.

Min mormor sa att Gertrud sagt att hon så gärna hade velat träffa Lillon men på något vänster tror jag att hon redan hade gjort det.


 

Jag tror att vi, efter vår liv här på jorden, får träffa alla de som fattas oss. Men jag tror också att vi i vägskälet mellan dessa två “liv” har möjligheten att få ta del av diverse hemligheter.

Nu kan jag inte hjälpa att fundera om någon av de individerna som Gertrud längtade efter att få träffa, eventuellt delat med sig av hemligheten om vem Lillon kommer bli och det faktum att Gertrud verkade rätt nöjd med vem det var värmer ända ner i hjärteroten.

Det ger mig en sådan enorm känsla av trygghet att veta att både Linnéa och Gertrud finns där. Att de håller ett öga på oss alla.

Jag har alltid funnit det svårt att sörja någons liv. Jag är av den åsikten att vi borde fira livet istället.

Därför väljer jag att vara lycklig över att dessa kvinnor slapp allt det jobbiga. Slapp ha ont och äntligen fick träffa sina nära och kära.

För jag är 100% säker på att minuten som Linnéa fick flytta in med sin Allan, började hon inreda hela halva himlen i blått. Hon står säkert och steker köttbullar i skrivande stund medans hon muttrar om hur envisa vi som är kvar här nere är.

Gertrud sitter säkert i soffan med sin Waldemar och tittar på någon “dockysååpo” som hon kallade dem samtidigt som hon bannas över att Waldemar inte vet vad karaktärerna heter. Jag tror även att hon berättar för honom hur “vridin” hon var som tog sig till vårt bröllop i Maj.

Jag skriver det samma som jag skrivit förut:

Himlen har blivit två, något envisa och egensinniga 😉, änglar rikare.

Ta hand om dem ❤️

…och ta hand om varandra livet är ingen självklarhet och ibland har vi för vana att glömma det faktumet!

-I

 

 

 

 

 

Om en text.

En insändare blev publicerad i ÖT igår.

IMG-20180307-WA0003_Fotor.jpg

Jag, som inte lärt mig hålla min åsikter för mig själv, skrev ett svar på min Facebook.

 

Svar till insändare I ÖT, skriven av Benjamin Byggmästar.

Hej Benjamin.

Jag fick en skärmdump av din insändare skickad till mig idag och jag, som inte precis är känd för att hålla mina åsikter för mig själv, känner att jag vill ge dig min åsikt på en del av den.

Du skriver att testet med gratis preventivmedel är ett finare sätt att hora sig till helvetet. Då får jag lov att presentera mig själv. Ida Blomström, 24 år och hora. Jag har haft en pojkvän under mina 24 levnadsår och denne man ska snart bli min äkta make. Jag vill bara berätta det även om jag antar att det inte spelar någon roll.

Jag förmodar att du anser att avhållsamhet är den rätta vägen och det är helt okej, för det är din sanning. Men det är inte allas rätta väg. Om valet står mellan att använda preventivmedel eller att göra en, eller i värsta fall upprepade, aborter vad är då bättre? Jag förstår att du tycker det är två onda ting, men i den förstnämnda handlar det inte om liv & död.

Du skriver att människan blivit för förnuftig. Att hon rivit av sig alla Guds budord.
Jag undrar, kära Benjamin, om du lever helhjärtat efter dem själv? Om svaret är ja, är jag avundsjuk på dig och bryter därmed mot det 10:e budordet.

Du skriver att människan tror sig vara förnuftig och logisk. Alldeles för förnuftig och logisk för hennes eget bästa.
Jag kan inte låta bli att undra om vår Herre varit så dum, att han skapat oss i sin egen avbild utan att förstå vad Han skapade?
Han känner ju sig själv och därmed känner han oss. Han visste att människan inte kunde klara av att leva utan synd, och därför offrade han ju sin egen son. Jag tycker att Han ju borde vetat hur förnuftiga och logiska vi kunde bli.
Förstår du min tanke?

Jag anser att du har all rätt till din åsikt. Det är ju det som är det fina med vårt Finland. Det är de åsikterna som berikar och sätter färg på diskussioner.

Jag har aldrig läst Bibeln från pärm till pärm. Jag finner det att vara en oerhört svår utmaning, men jag lämnar dig med tre bibelställen jag finner relevanta.
Ha en bra dag!

Matt 7:1
“Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med, skall ni bli dömda…”

Jakob 4:12
“Det finns bara en lagstiftare och domare, Han som kan rädda och förgöra. Men vem är du som dömer din nästa?

Rom 2:1-3
“Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt”

 

Jag hade aldrig kunnat ana att responsen på det inlägget skulle bli så stort.

Tusen tack till alla som skrivit till mig, ni har verkligen boostat en osäker skribents självförtroende! 🙂 😉

 

Ida tipsar – Om Method

Det här inlägget är INTE sponsrat ( I wish hehe, är öppen för ett samarbete ;)) detta är enbart ett tips från en städgalning till en annan!

Nej nej nej.

Jag har icke förlorat förståndet.

De som känner mig vet att jag ÄLSKAR att städa. Jag finner det så avkopplande att det inte är klokt.

Faktum är att jag själv ofta befinner mig, på vad min Sambo anser vara den “märkliga” sidan av YouTube. Den sidan där likasinnade människor visar upp sina tvättstugor och städskåp.

Det finns ju en uppsjö av diverse “städ-attiraljer” i våra affärer och jag vill gärna veta vad andra använder 😉

Hur som haver,

De flesta medlen innehåller ju en rätt absurd mängd med kemikalier och det är inget som varesig jag eller sambon vill använda i vårt hem.

Det känns inte riktigt hälsosamt att sätta ner mackan på bordet när det blivit torkat med en vätska som har 20 olika kemiska medel i sig.

Som utav en händelse snubblade jag över märket Method och deras produkter.

Method_produkter

GODE GUACAMOLE.

Mitt städ-galnings-hjärtat slår ett extra slag för dessa alltså.

Methods produkter är cruelty free, biologiskt nedbrytbara och så doftar de så otroligt gott också! (Klicka här för mera information om ingredienserna i Methods produkter och här för att läsa om ingredienser företaget inte använder!)

Tvättmedlet och skurmedlet är rätt nyinköpta så de har jag ännu inte hunnit testa så många gånger, men de få gånger jag testat dem har jag varit väldigt nöjd!

Dessa är välanvända hos oss, och DOFTERNA! ÄLSKAR!

IMG_9680_Fotor

Allrengöringsmedlet doftar grape och det använder jag lite varstans.
Rengöringsmedlet för köket doftar clementin och tar bort alla fläckar som Sambon (a.k.a Den galna kocken) lämnar efter sig 😉
Badrummets ytor torkar jag alltid av med Methods “Bathroom” och det lämnar efter sig en doft av mint och eukalyptus.
Alla fönster, speglar och vårt vitrinskåp får sig allt som oftast en omgång av medlet framtaget för rengöring av glas. Los Hårbolls har en tendens att efterlämna härliga snor sträck på våra fönster när det spanar efter fåglar men det är inget detta mint doftande medel kan reda upp  😉

Tvättmedlet fanns i ytterligare en doft, men jag valde denna.

Method_tvättmedel.jpg

I skrivande stund snurrar tvättmaskinen och jag har då aldrig varit så glad över att få tvätta kläder!

När vi veckohandlade igår passade jag på att gå en sväng via städhyllan och såg att det kommit in en del nya produkter. Nu måste jag bara smuggla hem dem utan att Sambon ser 😉  Jag har dock ännu inte lyckats hitta Methods antibakteriella rengöringsmedel, ett måste i detta hushåll (#bakteriefobi), så den jakten fortsätter!

I övrig är jag på jakt efter en bra golvmopp, så om ni har något bra tips kan ni ju hojta till nere i kommentarerna!

I övrig hoppas jag ni får en fortsatt trevlig helg,

Städa lugnt!

-I

 

 

 

 

 

 

Om måndagliga funderingar.

Saker jag funderar på denna, något gråa, måndag.

 

  • Om följande är normalt beteende i juletider.
    Hos oss lyder djungelns lag när det kommer till juldekorationer.
    Jag och Sambon har således blivit rätt uppfinningsrika när det kommer till gömställen, för att undvika att de ska bli mellanmål åt les hårbolls.

IMG_20171210_132341

 

  • Om någon skulle fråga mig vad som behövs i vår lilla stad, torde en de sakerna vara
    prickskytte.
    Det är rent utan bedrövligt som det är nu…

IMG_20171208_191447

 

  • Jag undrar även om detta var ett va de där guldkornen på loppis som jag, efter en hel del velande, beslöt mig för att inte inhandla.

IMG_20171004_171008

 

  •  En annan sak som kittlar mina grå hjärnceller är HUR I VIDA FRIDEN diskbänken kan se ut på följande sätt, när här enbart bor två individer och sagda individer äger
    diskmaskin…

img_20171210_133758.jpg

 

  •  Hela helgen har jag dessutom känt mig aningen lurad. Jag tror bestämt ledorden på
    biologi löd “Alla däggdjur föder levande ungar”. 
    Men ser Ni kära Risö skola, det var en ofantligt förhastad slutsats. Ornithorhynchus
    anatinus, även känd som näbbdjur, lägger ägg men räknas ändå som däggdjur.

platypus-underwater-animal-profile-web620

  •  Dessutom håller undertecknad på att förlora förståndet. Den senaste veckan har mina största framgångar varit att bygga ett exceptionellt vackert hus, med garage i
    direkt anslutning!!, i The Sims 3 samt att ha lämnat tillbaka en biblioteksbok i tid. Det osar ju inte direkt “VUXEN” om mig om man säger så… ehe…

Picture1.jpg

 

Mm-m, så att veckans mål blir nog att överleva ett stycke bokföringstent samt att sätta in en kontaktannons under kategorin “Galen kattkvinna söker likasinnade” i något passande medie.

Trevlig vecka på er!

-I

Om Pryl Panik

De senaste veckorna har inte humöret varit helt 100%

När humöret inte är på topp blir det, iallafall för mig, lite jobbigare att inte påverkas av alla sociala medier. ( äh, vem försöker jag lura, det blir inte bara lite, det blir MYCKET jobbigare.)

Jag blir frustrerad på var jag är i livet, avundsjuk och sen får jag alltid pryl panik.

Avundsjuka. Fy. Jag vet att det är fel att bli avundsjuk,det känns vidrigt. Men ibland känns det bara oundvikligt. Speciellt om jag har en dålig dag. 

Vad i vida friden är pryl panik, kanske du undrar?

Joo, det är när man en Tisdagsmorgon klockan 07:15 får panik över mängden prylar man har.

Behöver inte enbart vara en tisdagsmorgon i och för sig, men ni fattar.

Jag är en sån människa som på något vänster tror att alla mina minnen är bundna till grejer.

Jag sparar på allt.

Så, efter att jag klockan 22:15 på fredagkväll fått pryl panik än en gång bestämde jag mig för att det får vara nog.

Jag har spenderat helgen med att rensa. Skåpen blev lite tommare, men den där gnagande känslan kom tillbaka efter att jag skrollat lite på Instagram.

Förbaskade Instagram. Det får bli en paus därifrån också.

För så här kan vi då klart inte ha det.

Av en händelse snubblade jag dessutom över en serie som heter Kalles sex liv.

Progamledaren Kalle Zackari Wahlström besöker människor som valt att leva sina liv på annorlunda sätt. De här människorna lever inte sina liv bland internet, konsumtion och stress.

Screen Shot 2017-09-16 at 22.38.51.png

Rekommenderas. Även om ni inte lider av Pryl Panik. Även om ni inte känner att något saknas i ert liv.

Jag tror det ibland kan vara nyttigt att ta liv av andra människors syn på meningen med livet helt enkelt

Serien hittar ni på SVTPLAY, klicka här så kommer ni till första avsnittet.

 

Om sommarens funderingar

 

Den här sommaren har varit rätt udda.

Jag har jobbat mycket och inte riktigt hunnit varva ner ordentligt efter skolan.

Det här leder till att jag börjat fundera och grubbla på saker som, egentligen inte alls, borde vara något att grubbla på.

Case 1 – Ny-gamla vänner

Jag har under sommaren träffar en del personer som jag känner sedan högstadie-och yrkesskoletiden.

Ett par av dessa individer är sådana som jag finner så otroligt inspirerande och starka. Jag skulle så gärna slå mig ner me dem på något kafé och bara diskutera allt möjligt.

Det känns dock inte riktigt som att det är socialt acceptabelt att be någon ta en tekopp med mig sådär plötsligt efter 7 år.

Hur skulle du reagera i sagda senario? 🙂 

Case 2 – Facebook Ångest

Jag  känner en sån fruktansvärd stress över det faktum att vi bara varit hemma hela sommaren.

Instagram och Facebook fylls till bredden av flygplansvinge bilder och “fot mot horisont” bilder.

Bilder på människor som klättrar i berg och handlar ofantliga mängder värmeljus på IKEA.

Vad ska jag berätta om i höst? Njuter jag tillräckligt av sommaren? 

Case 3 – 23-års kris

I slutet av maj satte, vad jag enbart kan kalla, min 23 års kris igång.

Jag fick total panik över det faktum att jag:

Bor på Hyra.

Kör med en rostig, tämligen solblekt bil.

Ännu studerar.

Inte vet om jag faktist vill jobba med det jag studerar.

Inte sparar 10% av min inkomst. Det ska man tydligen göra nu när man är “vuxen”.

Nää-ääh. Jag VILL INTE bli äldre nu. Så jäkla mycket att börja tänka på.

…och nu är vi här.

Ni sitter och väntar på att jag, en 23-åring med noll livserfarenhet, ska berätta hur jag på något magiskt vänster lyckades få bukt på ALLA hjärnspöken.

Ni lär bli tämligen besvikna.

Jag fick sån ångest att jag sket i allt och satte papiljotter i håret.

Till näst ska jag väll söka fram min trogna tjänare Fazers Blå och gömma mig under täcket, medan jag och Mio begrundar livets verkliga mening.

20376187_1580315912019524_5548635287960432696_n

-I

Sagan om någon

Det spelar ingen roll om det handlar om att städa upp eller lösa världens alla problem.

Det är alltid Någon som ska göra det.

Den här Någon verkar vara en väldigt upptagen person.

Aldrig får hen något gjort.

Jag kom att tänka på det här efter att man i skolan konstaterat att Någon borde städa.

Sen kom jag ihåg att min farmor har en tavla på väggen där det står som följer:

Detta är historien om fyra människor som hette
Alla, Någon, Vem som Helst och Ingen
.

Det fanns nämligen en viktig uppgift som måste
utföras och Alla var säker på att Någon skulle göra det.
Vem som Helst skulle ju kunna ha gjort det,

men Ingen gjorde det.

Någon blev arg, eftersom det var Allas jobb.

Alla trodde att Vem som Helst skulle kunna göra det,
men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det.

Det hela slutade med att Alla anklagade Någon
när Ingen gjorde vad Vem som Helst skulle kunna ha gjort.

Så jag tog tag i dammsugaren och städade.

För Någon kan lika gärna vara jag.

Någon kan vara du.

 Den där Någon som borde hjälpa en pensionär över vägen, sopa trapphuset, starta ungdomsverksamhet eller ordna upp bland papper på jobbet.

Det kan vara du lika gärna som någon annan.

Men vi är ju lite lata.

Det är väll där det verkliga problemet sitter…

Kanske borde vi bara ta tag i saker, istället för att vänta på att Någon ska göra det.

-I


It does not matter if it is about cleaning or solving world hunger.

It is always Someone that should do it.

This Someone seems to be quite a busy person.

He/She never gets anything done.

I started thinking about this since the words “Someone should clean this place” was uttered in the fur department.

I remembered a picture my grandmother has up on the wall.

It has the following text ( translation errors might occur ;))

This is the story about four people.

Everybody, Somebody, Anybody and Nobody.

There was a important task that needed to be done. And Everybody was sure it was Somebody’s turn to do it. Anybody could have done it, but Nobody did it.

Somebody got angry, because it was Everybody’s job.

Everyone thought Anybody would do it, but Nobody realised Nobody would do it.

The story ends with Everybody getting mad at Somebody when Nobody did what Anybody could have done.

So I cleaned the room.

Because Anybody could be me.

Anybody could be you.

That Somebody that should help a senior citizen to cross the street, clean up, start a place where teenagers can hang out or organise papers at work.

That could just as well be you.

But humans are a bit lazy.

And that is where the real issue is…

Maybe we just need to get stuff done, instead of waiting for Somebody to do it?

-I

Om en kvinnokväll

Jag blev medbjuden på kvinnokväll till Esse igår.

Temat för kvällen var psykisk hälsa.

Det är ju något som ligger mig nära hjärtat, så jag beslöt att följa med.

Kvällen ordades i  LFFs regi.

Jag har ju som regel att alltid vara ärlig här på bloggen, och det tänker jag vara även nu.

Jag var skit nervös.

Nervös för att min blotta närvaro skulle göra någon upprörd, nervös för att trampa någon på tårna.

För även om jag kom i sällskap av min vän Matilda kände jag att jag inkräktade lite.

Det låter väll kanske löjligt, men jag är ju en “utböling”.

Man kommer väll kanske tillbaka till det jag diskuterade i mitt inlägg för någon vecka sedan.

Att det är svårt att passa in i en grupp man aldrig förr umgåtts med.

Men hörni, vilken underbar tillställning detta var!

Att bli hälsad på och sedd, innan man knappt kommit in. Att sitta där och lyssna på när människor delade med sig av sina erfarenheter, att lyssna till alla dessa kvinnor som sjöng. Allt detta med stick stickor som slog ihop i bakgrunden.

wow.

Jag satt nog med ögon stora som tefat och hakan på golvet nästan hela kvällen. Det va damer i alla åldrar. Jag har aldrig i mitt liv sett så många kvinnor på samma ställe förut .

Jag tror inte jag överdriver om jag säger vi var över 200 stycken, och det var något så fruktansvärt mäktigt i mina ögon över det.

Jag måste erkänna att jag ända sedan barnsben varit avundsjuk på den gemenskapen.

För det har inte funnits en sådan gemenskap i mitt liv.

Jag är så tacksam över att Matilda bjöd med mig och jag hoppas innerligt att jag inte inkräktade.

Jag har en fråga också.

Anser ni att det är fel att delta på program ordnade av ett annat samfund än ens eget?

Jag vill så gärna höra era åsikter, så släng in en kommentar här under om ni vill.

Trevlig fortsättning på veckan!

-I


I was invited to a women’s night in Esse last night.

The theme of the night was mental health, and since that subject is one that’s close to my heart I decided to go.

The night was held by LFF

I have one rule on my blog, and that is to always be honest.

So I’m going to stay true to that.

I was so nervous.

Nervous that my presence would offend someone. Nervous that I would step on someones toes.

Because even if I went there in the company of Matilda, I had the feeling I was intruding.

I guess it all comes back to the fact that it’s hard to hang around a crowd that you’ve never hung around before.

But oh wow, what an amazing gathering this was.

I dont think I’ve ever seen so many females at once in my life, I don’t think I’m exaggerating if I say we were 200, and there is something so empowering in that.

I’m so happy Matilda asked me to join, and i sincerely hope I did not offend anyone by doing so.

I have a question as well.

Is it wrong to attend programs and events held by another community than the one you’re a part of?

I would love to hear your thoughts about this, so feel free to comment down below!