Om oidentifierbara telefonsvarare och en, sedan länge, förlorad värdighet.

Om du har hängt med i hörnan ett tag har du eventuellt insett att undertecknad inte bara är en själslig pensionär, utan även det största klant arslet norr om ekvatorn.

Jag kan inte för mitt liv förstå vad det är, men jag lyckas ALLTID ställa till det för mig.

Det positiva med det är ju att det genererat ett och annat blogginlägg genom tiderna. Tyvärr är de negativa aspekterna lite fler 😉

Som idag tillexempel.

Först lite bakgrundshistoria så att ni hänger med 😉

Áile har väldigt känslig mage, och efter att ha prövat de flesta ersättningar på marknaden hittade vi tillslut en ersättning som är gjord på getmjölk. denna äter hon med god aptit och är även en lite trevligare individ när hon slipper magknipet.

Ett av problemen med sagda ersättning är att den måste beställas från Tyskland. Tidigare gick den att få tag på i vanliga matvaruaffärer men den försvann från alla hyllor för ett tag sen. Den säljs i Sverige men ännu har jag inte hittat en hemsida som även sänder sina varor hit.

I alla fullaste fall drog jag  på mig detektivhatten och beslöt mig för att gå till botten med eländet.

Jag pratade med en av de nätsidorna som säljer andra produkter av samma märke och kundbetjäningen skulle försöka hitta ett svar på min fråga.
5h senare plingade det till i inkorgen och kundbetjänings killen informerade mig om att importen av sagda produkt var väldigt krånglig och att det hade att göra med myndigheternas krav.

HÄR. Precis HÄR. skulle en normal person ha tänkt “Jasså, ja det va ju inte så lyckat, men vi får väll fortsätta beställa från Tyskland då.”

Jag?

Bild 23-04-2019 kl. 16.40.jpg

Not so much.

Jag kräver alltid en förklaring på saker och ting.

“Jo det säger du” muttrade jag medans jag googlade kontaktinformation till EVIRA.

15 minuter senare, efter att ha pratat med en dam vars svenska var lika bra som min finska konstaterade vi att damen i växeln missförstått mitt ärende och  kopplat mig till EXPORT istället för IMPORT.

Hon gav mig kontaktuppgifterna till den rätta individen och jag meddelade, löjligt nöjd över mitt detektivarbete, åt Herr B att snart SNART vet vi.

Kan tilläggas att Tonis intresse var typ lika med 0 eftersom han inte störts av det faktum att maten måste fraktas hit från andra änden av Europa. 

Det är här mina klant-arsel-gener kommer fram i full galopp.

Jag följer exportdamens instruktioner och ringer ånyo till växeln och ber att få prata med den importdamen.

Var god, ögonblick säger hon i växeln, det piper till…

…och så blir det knäpptyst.

“Ojj vad märkligt. Nu tror jag nog de lurade mig” konstaterar jag skrattande åt Herr B.

Bild 23-04-2019 kl. 16.41

“De sände mig säkert till nått tomrum där de samlar alla människor de inte orkar med”

1 minut till går och jag pratar med Áile samtidigt som jag diskuterar veckans matuppköp med Toni.

Plötsligt säger en något robotliknande röst:

“Du har nått meddelandets maxlängd. Var god lämna ett nytt meddelande”

HEJ OCH HÅ VAD BRA DET GÅÅÅR!

Jag har alltså lämnat ett meddelande vars längd jag inte vet, till en människa jag inte känner, där jag både tror jag är stand-up komiker, PRATAR BEBIS SPRÅK samt diskuterar veckans meny.

!!!

Snälla någon.

Hjälp mig återfå min värdighet och kanske även en smula förstånd.

Tack.

 

Advertisements

Om en föusfest och en påskäggsjakt.

God måndag!

Jag hoppas er påskhelg bjöd på en hel massa godis och andra trevligheter.

Hos oss körde vi all in och bevistade både en 40-års fest med glitter&glamour/nitar&läder som tema samt jagade ägg hos päronen.

40-års festen ja.
Min faster, lill-faster Mia, förärade oss med en inbjudan till hennes 40-års festligheter.

Syster C och jag dansade och dansade och dansade…. jamen ni förstår.
När klockan slog 01:00 begav vi oss hem och KÄRA GÖSTA vad rolig jag hade, lever på den kvällen länge!

sdr

Det var ju som sagt tema fest och följaktligen var våra outfits lite annorlunda. Jag körde på lite 20-tals stil med paljetter och glitter, medans Herr B och Áile stod för läder&nitar delen 🙂

Klänningen är av märket RoRox. Kan verkligen rekommendera det märket om du är på jakt efter kläder med ett vist årtionde i åtanke. Kanske inte bästa kvaliteten, men för detta ändamål var den perfekt!
I håret hade jag en replika av ett av många diadem som fanns med i filmen The Great Gatsby (en av mina absoluta favoritfilmer 🙂), köpt från E-bay för några ynka €.

Igår var jag och Herr B lite slitna och rösten bar inte helt efter alla gånger vi vrålade med i låtarna 😅
Áile däremot var pigg som aldrig förr och valde att vakna första gången redan vid 05:15, då var föräldraskapet ungefär lika pigga som chihuahua nr 2…

…men efter lite övertalning somnade hon om och fick sedermera lite trevligare föräldrar  lagom till att hon vaknade nästa gång 😉


Igår kväll stundade den något nya traditionen “gömma-påskägg” hos Blomströmska klanen.

Förra året vek vi oss dubbelt av skratt under pågående ägg-jakt, och inte kunde vi ju vara sämre i år!

Syster C styrde upp hela tjottaballongen även fast majoriteten av klanen var lite mindre engagerade än vad hon fann önskvärt.

När alla hade gömt sina 4 ägg, släppte mor min lös oss

Likt kalvar på grönbete kastade samtliga familjemedlemmar ut sig genom dörren på jakt efter ägg.

För de som inte vet det, har jag en lillebror som är nyss fyllda 18 år. Det är alltså 7 år mellan oss.
7 år och 20 cm för att vara exakt. Han är jäkligt lång.

Han går under smeknamnet “lang-beina-krantshi” hos oss. Jag under smeknamnet “hobbiten”. 😉

Det är ju då inte till fördel när man ska söka ägg han gömt undan.

Ett ägg hade han  finurligt nog lyckats pressa fast på det andra “trappsteget” i en räddningsstege som befinner sig under hans sovrumsfönster på andra våningen.
Sagda steges första “trappsteg” är högre upp än jag är lång.
Jag kämpade i 5 minuter men fick se mig besegrad när far min svepte förbi och tog ägget i bara farten.

Lillebror skrattade så tårarna rann.

“Ida!! Koma! Sta ijee!” sa han när vi hittat alla hans ägg, varav det sista var placerat MITT PÅ kåpan till pappas bilsläp.
Han ställde sig bredvid fars bilsläp och skrattade hysteriskt.

“Du sir ju int e heldär”.
“Sådee lang sku du ha behöva vara för ti ens sii e” konstaterade han och höll handen 20 cm över mitt huvud.
“Du ska aldär ha fått taan e” sa han mellan skrattattackerna och höll handen 20 cm över mitt huvud.


Imorgon är det åter igen vardag.
Vi har verkligen skitit i allt vad rutiner heter denna helg, så få se hur morgondagen går för mig och Áile 😉

Om vårtecken och loppisfynd.

Jag tror bestämt det är vår på intågande.

Solen lyser, svanar skränar och asfalten har smultit fram.
I vanliga fall skulle jag inte bli alldeles för övertygad. Dessa tecken har ju en tendens att bara vagga in en i någon form av falsk säkerhet, men de senaste dagarna har det absolut säkraste av vårtecken smugit fram.

Jag nyser.
Konstant.

Inte nog med det en väldigt distinktiv snuva har även hittat mig.

Det är pollensäsong.

3ddc7cfbd625707373c2dd7fecafc066.jpg
bild källa

I vanliga fall skulle jag inte precis hoppa jämfota av glädje, jag är nämligen en sån där hemsk människa som älskar vintern, men efter denna evighets vinter måste jag erkänna att jag längtat lite.


I övrigt har det blivit en del loppis-rundor den senaste tiden.

Lillon har knappt haft något som passat och eftersom barn i denna ålder inte precis sliter sina kläder tycker jag det går absolut lika bra att handla kläder second-hand. Dessutom blir det ju oftast billigare, och då kan man ju passa på att handla lite mera 😉

img_20190330_141629.jpgJag anar ett visst färgtema… Älskar pasteller till våren och sommaren!
Är även väldans svag för Kappahls Newbie kollektion så om någon har diverse plagg i storlek 62 som bara ligger och samlar damm kan ni ju höra av er 😉


 

Jag har även, i sviterna av veckans motvindar (mer om det i ett annat inlägg), själv plockat ihop och gjort mig av med en del grejer samt fördjupat mig i Marie Kondos underbara städvärld. på kvällarna har jag försökt färdigställa mitt evighets-stickprojekt.

Needless to say är våra skåp lite sådär äckligt i ordning (men det lär nog snart ge med sig) och Áiles KlompeLompe vingejakke snart klar.

Så vi fortsätter och hoppas att helgen bjuder på ännu mera sol, ett par allergitabletter och mer medvind än motvind 🙂

-I

Om krympta princessbyxor och grillsäsongs-start.

God måndag!

Hoppas ni haft en bra helg 🙂

Här i huset har hjärnspöken röjt runt rejält, det blir så ibland.

Om man bortser från dem har vi ändå haft en bra helg.


När min hjärna inte riktig vill sammarbeta finns det ett par saker som hjälper VARJE gång. Det första är att sträck-kolla x-antal avsnitt Bones, det andra att städa.

Dessa dagar är det förstnämnda inte alltid så lätt. Lillon gillar liksom inte Bones lika mycket som undertecknad. Harmt, men det ska vi nog kunna åtgärder lite längre fram 😉 Därför fick det bli allternativ två denna gång.

 Jag ÄLSKAR att städa. Jag finner det mera njutbart att strosa bland städtillbehör en fredag än att bege mig ut på krogen.

Iallafall… Jag drog alltså igång med ett ordentligt städ-talko här hemma. Alla familjemedlemmar var inte lika taggade på den valda terapiformen.  Men det är sådant man får ta.

img-20190310-wa0001.jpeg

Någon gång mellan att ha flängt runt som en galning med dammsugaren och matat barnet slängde jag i en tvättmaskin av bara farten, utan större eftertänksamhet.

STORT misstag.

(liten disclaimer. Städning fungerar, i allmänhet, YPPERLIGT som terapiform så länge man inte har fullt så mycket hjärnspöken som undertecknad hade. Då blir man lätt lite yrig och saker som denna händer mycket lätt.)

Jag tömde alltså ur all ren tvätt ur tvättmaskinen och ser till min stora fasa detta

nor

Jag har alltså tvättat Áiles “lillans princess byxor” med resten av hennes smutskläder. Det ska nämnas att detta hjärnspöks-vrak grät inte bara en eller två tårar när jag gjorde denna upptäckt.

Någon gång efter den hemska upptäckten hörde jag Herr B mumla något om “grill” och “entrecote”. Så fort dörren slog i lås bakom honom inser jag att han nog var på väg till mina föräldrars för att hämta vår födelsedagspresent.

45 minuter senare ser jag detta på terassen:

IMG_20190310_133307.jpg

Så jag kan härmed, med måttlig förtjusning över den något tidiga starten, meddela att det Boberska hushållet påbörjat grillsäsongen.

“Grillsäsongen stundar mellan min och din födelsedag”  sa Herr B genom röken…
Bara 10 månader och 26 dagar kvar då med andra ord.

Vi hade en riktig trevlig stund ute på terassen, hela familjen. Vissa lite coolare än andra 😉

IMG_20190310_132738.jpg

Hjärnspökena är kvar, om än lite mindre högljudda, men när jag sitter här i vardagsrummet och hör hur Lillon och Mannen ligger i sovrummet och pratar och skrattar tillsammans känns det genast snäppet bättre.
Imorgon är en ny dag.
Nya tag då!

-I

Om vardagar och sorgliga varelser på gym.

Det ekar tomt här, försöker få till någon form av rutin med skrivandet igen. Det kommer bli bättre. Lovar.

Glad “feitistiisda” på er!

Här i huset har dagen börjat… sent och med en mor i chocktillstånd.

Barnet har nämligen sovit HELA natten.
Somnade 21:00 och vaknade 06:00 för frukost, hamnade i någon form av matkoma och somnade om till 09:30

Bild 05-03-2019 kl. 11.05 #2.jpg

Vi var ungefär lika chockade båda två.

Förutom att ha haft löjligt roligt med min webkamera den senaste tiden har det även skett någon form av mirakel.

Precis som jag skrev för ett par år sedan har det här med träning aldrig varit min favorit sysselsättning så att säga.

Men efter att ha spenderat 7 månader i vågrätt läge förra året har jag konstaterat att den något svaga konditionen som fanns där numera är icke existerande.
Jag tror jag har ärvt min gym-inställning av min mor, för hon har då aldrig heller hoppat jämfota när någon nämnt denna institution.

MEN SE!

Mor min har antingen fått någon form av ålderskris (puss, älskar dig mamma ❤) eller så har hon bara fått för sig att gym är roligt.
Hon berättade nämligen, otroligt glad i hågen, om att hon skaffat gymkort och AKTIVT ANVÄNDER DET en gång i veckan.
Så när mor min frågade om jag och syster C ville hänga på en eftermiddag kunde vi ju inte säga nej. Man har väll någon form av värdighet ändå 😉

Vi släpade alltså våra as-svaga, socialfobis-fyllda lekamen till byns gym.
Efter att vi suttit i bilen utanför gymmet i 10 minuter och krisat sönder över vad i hela friden vi gett oss in på följde vi, likt två hundvalpar, vår mor in till gymet.

Vette fasen vad som hände alltså.
För min del är det nog någon form av kombination av ålderskris och jävlaranamma som slagit till. För ut kom jag med mitt alldeles egna gymkort?
Det även fast jag råkade se mig själv i spegeln under diverse övningar och trodde jag fått ögonkontakt med Sid från IceAge…

Förvirringen var stor för samtliga medlemmar i det Bobergska hushållet. Barnet och Mannen utbytte blickar av misstro när jag stolt visade upp min “dongel” när jag kom hem.

Mjoorå, såatteeh 😉

Njut av det fina vädret och ät alldeles för många fastlagsbullar!

-I

Om vecka 40, försvunna eluttag och diverse andra missöden.

 

Vecka 40.

För att ha fått ryktet om att vara en nervös unge som skulle komma för tidigt, har hon otroligt nog inte kommit ännu…

Vi siktar, till min något stora besvikelse, på en jul utan Mini.


I övrigt kan man lugnt påstå min klumpighet och mina hormonsvängningar nått nya höjder denna vecka.

Fröjden ero bland denna veckas missöden och hormon triggade gråtanfall.

  1. Jag började veckan med att, något irriterad, konstatera att min vinterjacka officiellt inte går att använda mera. Eller, den går att använda, men för att undvika frostskador på kulan är det nog smartast att låta bli.
    Eftersom jag redan i detta skede var på ett så dåligt humör att både katterna och Herr B trippat på tå runt mig, beslöt jag mig för att unna mig själv ett “chrome powder” till naglarna.  Ni vet ett sånt som alla hippa människor har dessa dagar.
    Glad i hågen kom jag hem, satte mig vid köksbordet och förberedde mig för en liten mysig stund.
    Jag, mitt krommade pulver, en konfektask och lite julmusik. Vad kan gå fel liksom?Jo, det ska jag få lov att tala om för er.
    När man inte ännu vant sig vid att ha ett midjeomfång ca 3 gånger större än man i normala fall har, händer det ibland att man missbedömmer avståndet till närliggande väggar, hyllor och skåp. Eller som i det här fallet.
    Köksbordet.
    I den rätta klant-arsel-Ida-andan, stiger jag således upp för fort, magen slår i bordet som i sin tur sätter min arm i någon form av darrning och vips är det inte bara naglarna som får sig en omgång med krompulver utan även hela köket och ALLT vad jag har på mig.Photo on 20-12-2018 at 14.01.jpg
  2. Sedan vi flyttade in till denna radhuslägenhet har jag förundrats över att kvisten inte har ett endaste eluttag.
    “Måst vara en kaar som ha planera det här” muttrade både jag och min mor när vi likt McGuyver fixade med ljusslingor i mina tro hopp och kärlek.
    Nu är det så att jag vid upprepade tillfällen frågar Herr B om han är 100% säker på att det inte finns uttag BAKOM katträdet.
    “Jåå, he finns int na tidee, du behöver int fråg na fleir gangor!” var svaret när han för 10 gången fick samma fråga.
    Jag har ju inte fått lyfta eller skuffa/knuffa tunga saker eftersom Lillon ville ut. Så jag har helt enkelt fått lita på min make.
    (ha-ha jokes on me, kunde ha skuffat hur mycket som helst för ut, det vill hon INTE.) 
    Denna vecka har jag dock jul städat och i tisdags var det kvistens tur.
    Jag knuffade katträdet till sidan och KAN NI FÖRSTÅ!
    Ett mirakel haro inträffat.
    Där.
    Bakom kattträdet uppenbarade sig hela 2 (!!!) uttag.
    Nu är ju det här egentligen inget problem. Men mina gravihormoner triggade ändå igång ett gråtanfall (skyller det på utmattning) och jag satte mig ner i kvisten och grät i 10 minuter över att jag kämpat med att få upp dessa förbenade julsymboler HELT i onödan och bannades över hur otroligt ovarsamt och urbotat DÅLIGT Herr B sökt efter dessa uttag.
    Rimligt?
    Jodå.6b4b23d6487e3ed64135392d64873a28.jpg

    Ni tror vi nått botten här kanske? Nehe då.

  3. Botten på denna 💩 – vecka nåddes tisdag kväll, efter mitt eluttags-sammanbrott.
    Jag har lånat en jacka av min mor, som faktist passar mig rätt bra även  om jag liknar en snögubbe när jag vandrar runt i den.
    Vi hade varit iväg och handlat. Jag var trött och i ärlighetens namn ännu aningen skärrad över hur Herr B kunnat vara så blasé över hela eluttags-fadäsen.
    Efter att ha vankat och kämpat mig över den glashala gårdsplanen sjunker jag ner på min pall i hallen och ska börja klä av mig mina x-antal lager ytterkläder.
    Skorna går, med tanke på omständigheterna, ändå helt okej.
    Problemet uppstår när jag ska ha av mig jackan.
    Jag får inte upp dragkedjan. Det visar sig att den fastnat i tyget på INSIDAN av jackan.
    Jag sliter och drar i dragkedjan medans min panik stiger. Jag har sån väldig klaustrofobi och eftersom jag även hade på mig en rätt tjock tröja innanför blir det rätt fort VÄLDIGT varmt.
    Där sitter jag. 24 år gammal. Gravid bortom allt välgjort och storgråter.
    Nu slapp jag ju i och för sig lös efter att Herr B kommit springande till hallen i tron om att något verkligt hemskt hade hänt, men iallafall.

 

Nej, det har inte varit någon toppen vecka. Jag, som alltid brukar vara på toppen humör såhär 4 dagar innan julafton skulle helst strunta i allt vad jul heter detta år och bara gå i dvala.
Jag hoppas INNERLIGEN att jag får ta del av mormor och farmors kalkon eller så vette fåglarna hur detta slutar. 😉

I och med detta, upplyftande 😉 inlägg, önskar jag er alla en fortsatt trevlig vecka och hoppas att er jul blir alldeles underbar om vi inte hörs mera förrän efter julen!

 

 

 

Om mansgalna katter och sjukhusvistelser.

Vecka 29.

Det blev en paus med uppdateringen förra veckan. Anledningen är enkel och rättfram.
Jag blev tvungen att spendera x-antal nätter på sjukhus eftersom Mini hade fått för sig det var dags att möta den verkliga världen. Humöret var inte på topp kan man säga.
Nu är situationen dock under kontroll och än en gång fick Mini inse att det är mamma som bestämmer 😉

Vi fortsätter förstås hålla koll på ungen och jag har fått ny medicin. Målet är att hon ska ha nerver att stanna i kulan till vecka 32, men om denna individ släktas sin mor lär det nog bli igångsättning i slutet av december i alla fall.

Jag var nämligen inne på precis samma bana när jag låg i min mors mage, men i slutändan ville jag helt enkelt inte komma ut. 😉

Under sjukhusvistelsen hann jag nästan bli klar med en tröja jag påbörjat dagen innan jag blev inskriven, men vidskeplig som jag är får den andra ärmen vänta tills ungen är ute.

42629551_2125049364212840_797383373109592064_n.jpgMönstret hittar ni på drops hemsida 🙂 

Jag vill även passa på att sända dagens ros till samtliga barnmorskor och sköterskor på avd. 3 i Kokkola. Vilka underbara människor ni är. Att hantera en nervös röra som undertecknad är minsann säkert inte alldeles åtråvärt, men jag har då aldrig träffat lugnare och härligare kvinnor. Min förlossningsavdelningsfobi (joo sirru, det kan man ha) är som bortblåst.

TACK!


MINA MANSGALNA KATTER.

I övrigt har det påbörjats någon form av “upp-piffning” på gårdsplanen här där vi bor.
Klockan 08:00 drog ett gäng karar igång diverse maskiner och verktyg.

Los hårbolls ÄLSKAR aktiviteten som pågår utanför vårt köksfönster. Även om den yngre av dem nog tyckte det blev lite väl spännande när gubbarna fällde en björk som skakade om hela lägenheten.

Vi började således vår morgon med att agera arbetsledare åt sagda män.

Sedan urartade situationen en aning…

 

This slideshow requires JavaScript.

…och nu, 1h senare sitter My ännu i fönstret och väntar på sin drömprins… Hon har heeelt glömt bort att hon är rädd för att få smutsiga tassar och det faktum att hon inte hålls upprätt om det blåser mer än 0,001 m/s.
Kärleken är blind mina vänner.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig vecka, fylld med arbetskarar på utsidan och utan sjukhusvistelser 😉

-I

Om ventoline, förolämpade hårbollar, och skötbords funderingar.

Vecka 27.

Vi fick lite mindre bra nyheter i början av veckan.
Mina “ofarliga” sammandragningar har bytt inställning och nu verkar de ha påverkat både det ena och det andra.
Det betyder, tyvärr, att jag fått instruktioner om att hålla mig sängliggande samt käka ventoline de kommande veckorna för att få kontroll på det hela.

Finns det någon som haft samma problem får ni gärna dela med er. Jag känner mig värdelös som kvinna förstår ni, jag kan inte göra/klarar tydligen inte pressen av DET ENDA min kropp faktist är skapt för att göra

Jag hoppas att vilandet och medicinen hjälper för hon är nog alldeles för liten att ta sig än världen i detta nu…

Som körsbäret på toppen av detta underbara glassberg hann vi betala en resa till grannlandet i väst natten innan sammandragningarna drog igång på allvar.
Surt som bara den, eftersom vi skulle hälsa på min mors moster Ingegerd som jag inte sett på kanske… 7-8 år.
Ingegerd har inte träffat Herr B heller och jag har sett så fram emot denna förbaskade resa.  Vi får avvakta lite, men jag hoppas verkligen jag kan åka.

Nuså, nu räcker det med beklagande för denna vecka tycker jag.

Viktigast är att Mini mår bra, och det gör hon. Alla 800+ gram av henne ❤


Förolämpade hårbollar

Eftersom att både jag och Herr B fick en rätt rejäl “nojj-attack” efter mödrapoli besöket har Herrn i huset fixat iordning Minis säng och köpt en byrå att ha hennes kläder i. Sen har han även gett sig på att “natt-träna” Los Hårbolls…

“Natt-träna?!” kanske ni tänker.

Mjoorå, som det är nu kan inte någon av katterna slå sig till ro om det inte är i vår säng. Eftersom jag är rädd de, i misstag, ska placera sin håriga lekamen på Mini under natten har vi bestämt att det skall börja spendera nätterna UTANFÖR vårt sovrum.

Sedan vi fixade sängen har även detta varit en rätt vanlig syn och den gillar jag inte heller. Mio smyger upp i sängen när vi inte ser…

whatsapp-image-2018-09-18-at-19-30-34.jpegHittills denna morgon har jag lyft bort henne närmare 10 ggr och varje gång får jag en “jag-blir-så-irriterad-när-du-inte-låter-mig-sova-i-mitt-nya-babynest”-blick med tillhörande bett…

Igår beslöt Herr B att det var dags för katternas första natt “i eget rum”, som han kallar det.

Det höll kanske 30 minuter.

Sedan fick den större av hårbollarna panik och var nog inte långt från att äta sig genom farstu dörren.

Imorse var hon även oerhört förnärmad över att T flyttat maten ur köket och i farstun/kvisten och stirrade outtröttligt på mig från köket i 10+ minuter.

WhatsApp Image 2018-09-20 at 10.40.52.jpeg

Vi får jobba vidare på denna aspekt av föräldraskapet. Eventuellt måste vi karpa upp oss lite och bli lite mera konsekventa 😉


 

Skötbordsfunderingar.

Det här med skötbord.

Alla bilde lånade från IKEAS hemsida.

Vi trodde inte vi kunde få plats med ett, eftersom vi inte precis har överdrivet många kvadrat att röra oss på, men efter att Herr B möblerat om i sovrummet skulle det kanske ändå rymmas ett av den mindre modellen.

Jag har fått så oerhört olika besked om detta med skötbord.

Det verkar som att man antingen älskar’t eller hatar’t.

Kan inte ni som är mera erfarna ge era tips på denna, något triviala fundering?

Ska man köpa ett mindre? Är det viktigt med lådor? Är de bredare alternativen bättre när ungen sedan börjar snurra runt och röra sig mera? Behövs det överhuvudtaget?

Eftersom vi inte är alldeles 100 på detta tror jag vi siktar in oss på en bättre begagnad version av sagda möbel om vi ska ha en.

Eller så får min mor eventuellt bära hem ett från IKEA när hon ska dit. 😉


Som ni kanske märker är det “nojj-hjärna-delux” här hos oss just nu.

Det faktumet att min kropp verkar fått för sig att förbereda sig för förlossning redan har liksom gett mig en lätt panik känsla och jag har insett att vi är lång ifrån “klara” med allt vi behöver införskaffa innan Mini kommer.

Tacka vet jag online shopping alltså, vad vore jag utan den nu 😉

Ha en fortsatt trevlig vecka och ett fint veckoslut!

-I

 

Om flyttlådor och diskmaskinstragedier.

I skrivande stund:

Photo on 23-07-2018 at 18.49.jpg

Blir det varmare är jag rädd att det bara kommer återstå en blöt pöl av undertecknad.
Jag har försökt piffa till min sketna måndag med ett champagneglas fyllt med Coca-Cola (sponsor me please) men det har ingen vidare uppiggande effekt är jag rädd.

Sedan sist har vi flyttat.
Joo, sirru. Det gick typ lika snabbt undan med denna förbenade flytt som det gjorde i vintras när Herr B skulle börja skida.

Jag har yrt runt i lägenheten likt en galning med mina Method städgrejjer i högsta hugg. Ett rätt tappert om än lamt försök, om jag får säga det själv, att få till någon form av hemkänsla.

Vi bor sedemera i radhus, kör Nissan , äger barnvagn och jag tror aldrig jag känt mig mera “vuxen”.

Det har sina negativa sidor att flytta till radhus dock. Bortsätt från det faktum att jag inte riktigt trivs ännu så har vi….

img_20180723_185444.jpg
Feast your eyes på en svettig, finnig och desperat gravid nybliven laasmobo.

INGEN DISKMASKIN.

Det gapande hålet i köket frambringar lika många svettdroppar som värmen.
VEM SKA DISKA?!

Nej det är helt sjukt.

Vi har bott här i ungefär 73h och Herr B har redan gett upp.

Är det banne mig ingen diskmaskin som fyller ut hålet i köket inom den närmsta vecka vette fasen hur detta äktenskap kommer klara sig.

Jag tror faktist att det enda Herr B faktist sörjer är diskmaskinen som står kvar i vår gamla lägenhet.
Jag är även rätt säker på att han under ett flertal tillfällen tänkt ut diverse olika metoder på “diskmaskins-kidnappning”.

Tack gode guacamole att vi har tvättmaskin, har väldans svårt att se Herr B stå med ett tvättbräde i tvättrummet 😉

Jag hoppas er vecka blir en vacker sådan och att ni även kanske hinner njuta av Jakobsdagar 🙂

Ha det fint!

-I

 

 

Om ljusstakar och en vettskrämd katt.

-PUUUUUST.-

Det har varit ett par intensiva veckor, men med endast tre dagar (uppdelat på två veckor, men ändå) kvar innan sommarlov och 17 dagar (17 dagar 5h och 17 minuter men vem håller räkningen?) kvar till bröllop börjar jag se ljuset i tunneln.

Så när som alla gör-det-själv projekt är klara. Sambon behöver få en ny skjorta och jag skulle nog kunna behöva någon form av häst-lugnande. Jag är inte nervös för själva bröllopet, jag är mera nervös att jag glömt att köpa eller fixa något. Perfektionisten i mig är on crack kan man konstatera 😉

Nedan ser ni ett av mina gör-det-själv/gör-så-gott-du-kan projekt.
Jag har ju, som bekant, lite pippi på gamla ting, därför kommer våra bordsdekorationer till stor del bestå av egenhändigt tillverkade, enligt mig, vackra ting av loppis föremål.

IMG_20180509_103616

Dessa kaffefat går ton i ton, men det är nog också de enda faten som matchar. Jag gillar när det blir lite brokigt bland kaffekopparna och faten.

Så om du, i ren frustration, svurit över saknaden av gamla kaffekoppar/fat på stadens loppisar är det mitt fel 😉

Om nu någon även undrar varför katten My ser lite lätt förstoppad ut, kan jag meddela att det finns två olika orsaker.

Orsak 1:

IMG_20180509_103624.jpg

Orsak 2:

Hon begick sitt livs största misstag denna fagra morgon. Jag skulle lyfta ut vår “ritilä” (klädställning, torkställning. Folk blir alltid lika förvirrade när jag använder det ordet.) på balkongen.

My hade högst antagligen bestämt sig för att ta en tupplur under sagda ritilä, så när den började röra på sig steg hon glad i hågen upp och följde efter. Till hennes försvar var den rätt full av handdukar, så sikten var nöjaktig.

Inte förrän jag lyft ut ritilän på balkongen märker jag att jag har en fripassagerare med mig, och i samma stud skränar en mås och My inser sitt ofantliga klavertramp.

Ni må tro att hon fick bråttom in. Tyvärr snurrade hon in sig i en handduk, snubblade över tröskel och slog huvudet i balkongdörren innan hon tillsist, i ren och skär förskräckelse, befann sig i soffan igen.

Hon har inte riktigt hittat tillbaka till sin vanliga hjärtslag/minut ännu när den översta bilden togs, och saken blev ju inte bättre av att storasyster Mio var så äventyrlig. My får hjärtklappning bara av att tänka på dessa äventyr förstår ni 😉

Jajjamen, så som ni säkerligen märker är allt sig likt i detta hushåll. Men det är ju även så jag vill ha det 😉

Ha en fortsatt trevlig vecka!

-I